måndag 23 februari 2009

Min poesibok

Det här citatet av Per Lagerkvist skrev Birgitta Sandberg i min poesibok någon gång 1946. Hon var konstnär och dvärg, som det hette då, och målade underbara akvareller. Bilden går att klicka på större så att man kan se den fina lilla flickan på den.

Hittade min gamla poesibok för en tid sedan. Måste vara från hösten 1946 eftersom min mamma hade skrivit i den först av alla den 15 oktober samma år. Jag kom ihåg att jag var besviken på hennes val av poesidikt - en psalmvers: ”Heligt och troget, lär oss att strida, villigt och stilla lär oss att lida. Seger och vila, lär oss att bida, sist i ditt rike…”


Poesiboken är 63 år gammal men den har hållit sig förvånansvärt väl

På de första sidorna står det ”Upptaget” längst ner. Kanske var det meningen att pappa eller någon annan nära anhörig skulle skriva något där. Tomt är det i alla fall.

F.d. Inger Svensson har skrivit: ”Inger lilla rosenknopp, mammas glädje pappas hopp. Bliv så god som du nu är, då dig alla hålla kär…”

Månntro det? Det var inte alla som gillade mig! Dessutom heter jag inte Inger utan Ingrid.


"Vad vore världen utan tärnor? Vad vore himlen utan stjärnor? Vad vore sång och lek och dans om inte lilla Ingrid fanns?" Ja, säg det... Det var f.d. Inger Wickström som skaldade detta.

F.d. Inga Frånberg är en av de få klasskamrater som jag träffat under senare år. Så här skriver hon den första april 1948: "Förgät-mig-ej är en vacker blomma. För-gät-mig ej är ett vackert ord. För-gät-mig ej när jag ber dig komma. För-gät-mig ej uppå denna jord."

F.d. Inga-Lill Kardell finns också med bland poeterna. Inga-Lill åkte sedermera till Hollywood och fick en del småroller. Ändrade då sitt namn till Lili Cardel. För några år sedan läste jag hennes dödsannons i NT…

”När en gång vi stora bli, och vår skoltid är förbi, hoppas jag du tänker än, på din skolkamrat och vän!” Detta skrivet den 24 september 1947 av Inga-Lill alias Lili. Ja, Inga-Lill, just nu tänker jag på dig…

Det är ganska tråkigt att jag inte vet vad de flesta av mina gamla klasskamrater heter numera. Alla är väl förmodligen gifta och när vi gifte oss fick vi ju alltid mannens namn och förlorade därmed vår identitet. Pojkarna från förr dyker upp då och då i olika sammanhang. De heter likadant nu som de gjorde på den tiden…

Nu med den snabba kommunikationen genom nätet hade det varit roligt att få kontakt med några av sina gamla klasskamrater.

På pärmen till min poesibok står det med prydlig skrivstil: "Ingrid Norlén, Villagatan 31, Norrköping." Det var innan gatan bytte namn och före postnumren. 1946 var jag 10 år…

En önskan från f.d. Margareta Sjölander får avsluta denna nostalgitripp: ”Lev länge, lev lycklig, lev sorgfri och glad, det önskar en vän uti Norrköpings stad!”

16 kommentarer:

Marianne sa...

Så många fina minnen du måste ha fått när du hittade den här boken.

Det där med namn, jag valde faktiskt att ta min mans namn när vi gift oss, för jag tyckte det var så fint. Och så ger det en samhörighet att heta samma efternamn. Men jag inser också att det blir svårare att leta reda på mig, och det är ju kanske synd om någon skulle vilja det.

Hur som helst är det ju bra att man kan välja i dag och att unga par faktiskt verkar välja, inte bara gå på rutin.

En chef som jag hade i Sverige blev förresten tvungen att ta sig ett hitte-på-namn när han gifte sig. För flickan var av adlig börd och hade fint namn, men familjen ville inte låta honom få det. Och de ville inte att dottern skulle heta ett son-namn ... Som det kan bli.

Kram!

Grekland nu sa...

Vad roligt att du har poesiboken kvar! Jag har faktiskt letat lite smått efter min egen, men inte hittat den tyvärr. Ett par av dikterna känner jag igen från min egen poesibok, även om den skrevs under 60-talet. Vilken nostalgitripp!

Musikanta sa...

Marianne:
Mirren har behållt sitt flicknamn och Mirrmaken ville gärna heta det också när de gifte sig.

Annars hade vårt familjenamn dött ut - bara flickor i släkten. Det är ett gammalt soldatnamn från 1600-talet som bara finns i vår släkt så det hade ju varit synd...

Konstigt med adelsnamnet. Hade en kollega som fick heta som sin adliga fru i efternamn - vilket han var mäkta stolt över - men det kanske berodde på att familjen gick med på det. Det var säkert 20 år sedan i alla fall.

När jag skilde mig gick mitt ex inte med på att barnen skulle få ändra sitt efternamn till mitt flicknamn.

Jag ville gärna ta tillbaka detta då min familj var ganska känd i min hemstad, som jag flyttat tillbaka till.

Jag behöll då hans namn eftersom jag inte ville att mina barn skulle heta något annat än jag i efternamn.

Ironiskt nog har min son tagit sin frus efternamn och äldsta dottern tagit sin mans efternamn. Så ingen heter som mitt ex i alla fall...
Varm kram!

Musikanta sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Musikanta sa...

Grekland nu:
Jag tror att nästan alla poesidikter har överlevt ända in i vår tid. Om det nu fortfarande finns poesiböcker.

Det är konstigt - många av mina klasskamrater senare har jag glömt bort, men de här som skrev i min poesibok kommer jag ihåg allesammans.

Och det var väl det som var meningen...

Bloggblad sa...

När jag gifte mig funderade jag på att ha kvar mitt flicknamn, det började bli modernt med det. Men eftersom vi ville ha barn och heta samma, ändrade jag mig till det ovanliga Bokblad. (Vi är 10 i Sv som heter så) Ett tag funderade jag på att ha båda namnen, men det föll på antalet tungvrickande konsonanter....

"Lär mig lida villigt och glatt"... undrar just om den psalmen finns kvar. Jag känner ju de stränga personer som rensade den gamla psalmboken... och de gillar inte sånt. Det vet jag.

Miss Gillette sa...

Jag tycker också det är bra att man kan välja namn numera. Jag _ville_ hemskt gärna ha Makens efternamn, men hade jag varit _tvungen_ skulle jag säkert ha velat opponera mig på nåt sätt.

Hade alla dina vänner namn på I? :-) Det är först på slutet som det kommer en på M. Såna där poesiböcker verkar inte vara så i ropet nu längre. Mammas var omhuldad, hon är decenniet yngre än du. Min mosters likaså. Själv hade jag en, och kompisarna också, men de var en kortvarig fluga och jag tvivlar på att boken finns i sinnevärlden längre. Man betygar väl varann sin vänskap på andra sätt idag, kantänka.

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Poesiböckerna florerade på den tiden då det inte fanns
SMS och mobiltelefoner
TV
Internet etc. etc.

Haha! Inte har jag tänkt på att väldigt många av kompisarna hade namn som började på I...

Det ska vara en språkekvilibrist som du som tänker på det!

Miss Gillette sa...

Äsch, det är bara det att jag ser mönster i tillvaron ... ;-)

Marskatten sa...

Det här väckte många minnen! Min småskolefröken Siw Berger från Halmstad, skrev en dikt i min poesibok. När kan det ha varit...1962...
Oj, nu måste jag ner i källaren för att leta.
Minns dock att min pappa skrev:
"Må du i det eget bo
alltid hava liten ko
gryta, kittel och kastrull
kaffepannan alltid full!"

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Var inte så blygsam! Det brukar tyda på högt IQ när man ser mönster i tillvaron ;-)

Musikanta sa...

Marskatten:
Marskatten:
Gryta, kittel och kastrull har du väl hemma och full kaffepanna - men hur blev det med kon? Det kanske gick bra med en katt i stället.

Det var en rolig dikt som jag aldrig hört förut.

Kram/M

Miss Gillette sa...

Eller paranoia ...? ;-)

Eleonora sa...

Nu blev man litet nostalgisk! Jag har en Poesibok likadan som din. På vissa sidor står även hos mig "Uppt." = upptaget. För någon tänkt kär vän, som man ville ha i början av boken. De flesta av namnen kommer jag inte ens ihåg. Kanske skulle jag istället säga att det är ett fåtal namn som jag kan sätta ett ansikte eller ett minne på. Någon gång ska jag göra som du och lägga ut några verser och bilder. Trots allt roligt att ha kvar. Min Poesibok är också från mitten av 40-talet.

Musikanta sa...

Eleonora:
ALLA hade en poesibok när jag var i den åldern. Man jämförde teckningarna och ve den som satte en plump på sidan...

Alla skrev ju med bläckpenna som man doppade i bläck på den tiden. Jag har ju särskilt skrivit att jag ville ha dikterna skrivna med bläck...

De vackraste bilderna i boken hade någon av föräldrarna ritat och målat. Jag tyckte inte att det var riktigt juste kommer jag ihåg.

Och visst är boken rolig att ha som ett litet minne!
Kram/M

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Jag tror i alla fall mer på det där med IQn efter att ha läst alla dina eleganta och trevliga inlägg...

Lite paranoiska är vi väl alla ;-)