Istid i Söderköping

När jag var och ackompanjerade Sankt Ragnhildskören häromsistens i Sankt Laurentii församlingshem, blev jag fascinerad av de jättelika istapparna som hängde ner från taket där. I går var det dags att föreviga dem i samband med ett besök på Stinsen, vårt fina bibliotek.

Jag tror att det är några av de mest imponerande istappar jag sett. Här finns ingen möjlighet att bli skadad av dem eftersom ingången på långsidan är effektivt blockerad av all snö. Det är väl därför som de har fått vara kvar. (Bilderna går att klicka större.)


Härifrån är det en kort promenad till Stinsen. Snöröjningen fungerar dåligt eftersom det numera är förbjudet att dumpa snömassorna i Storån eller Slätbaken. Det kan inte vara lätt att dra barnvagnar eller rollatorer i snömodden på trottarerna…


Utanför Stinsen står den i vår lilla stad omdiskuterade skulpturen Molnet. Runt om denna finns det fyra eller fem ringar med trappor där folk kan sitta och sola sig när det inte är istid som nu. Av trapporna syns ingenting längre…


Jag går tillbaka till bilen utanför församlingshemmet och lägger in mina notböcker, som jag lånat och fortsätter min promenad med kameran. Denna gång sneddar jag över Sankt Laurentii kyrkogård och tar ett foto på klockstapeln och på krigarna som vaktar utanför.





Mellan husen sticker det gamla fina rådhuset upp.


Här på Storgatan är istapparna också välbevarade. Ingen bör kunna skadas av dessa heller, utom möjligen den som bor inne i trädgården till huset.


Att kunna snedda över Hagatorget är ett minne blott.


På Skönbergagatan får man kryssa med bilen mellan de parkerade bilarna och fotgängarna, som måste gå på gatan eftersom det finns mängder med istappar kvar på husen. Man sätter helt enkelt ut några bräder längs med väggarna ut på trottoaren för att påtala detta fenomen…


Drottning Katarina, gift med Erik Läspe och Halte, hon som ägde Söderköping en gång i tiden och testamenterade området till ett kloster eftersom hon inte hade några barn, har det kallt om fötterna. Hon skriver väl sitt testamente här, antar jag. Hon var ute på rymmen, i höstas tror jag det var, vilket förorsakade stor uppståndelse i stan. Något skulle visst åtgärdas med henne, men ingen hade talat om det...


Patorsexpeditionen är gömd bakom snödrivorna och uppvisar också ståtliga istappar. Fallhöjden är dock inte så stor här och de som går in och ut genom entrén skyddas av ett tak.


När vi bodde i Norrköping på 70-talet, höll man en vinter på att slå ner istappar i fastigheten bredvid oss. Man hade skärmat av trottoaren ordentligt, men glömt bort att det kunde komma ut någon INIFRÅN huset. Damen, som gick ut genom porten, fick en istapp i huvudet och avled omedelbart. En fruktansvärt tragisk olycka, både för hennes anhöriga och för fastighetsägaren, som aldrig någonsin kom över detta…


Därför tittar jag alltid uppåt när jag är ute och promenerar i stan om vintern. Men nu har jag kommit tillbaka till Sankt Laurentii församlingshem där jag parkerat min bil. Ska bli skönt att komma hem och ta en kopp te, jag känner mig ganska frusen vid det här laget…