Det är inte så ofta jag blir upprörd numera, men när jag läser en krönika av Lars Billstöm i en annonsbilaga om utbildning som medföljde senaste numret av Kyrkans Tidning blir jag det rejält. Rubriken lyder: Bra att skolagan försvann på 1950-talet men trots allt skapade den lärande för livet (min kursivering).
Här berättar han hur bra disciplinen i skolorna var på den tiden, att man fick stå upp bredvid bänken varje gång man fick en fråga, vare sig man kunde den eller ej. Hur en liten kille som inte visste vad 6x7 var, fick en ”rungande örfil” så att han lärde sig det tills dagen därpå. Det var förresten ingen som INTE kunde det dagen därpå, tillägger han.
Jag minns att multiplikationstabellen lärde man in i klass tre. Den lille pojken kan inte ha varit mer än nio år gammal…
När jag läste Kulla Gulla är det som etsat sig fast i minnet allra mest hennes storebror Johannis, som hade blivit döv på ena örat efter en örfil. Jag tyckte så oändligt synd om honom. Hur kan man ens i sin vildaste fantasi på något sätt försvara att en vuxen människa slår hårt mot ett barns huvud eller överhuvudtaget…
För är det inte egentligen det han gör, journalisten Lars Billström. Även om han försvarar sig med ”att än i dag kan jag nog (min kursivering) tycka att det var fruktansvärt att en lärare fick slå ett så litet barn.” Men i nästa mening skriver han: ”Men jag kan garantera att varenda elev, efter den örfilen, kunde väckas mitt i natten och svara ’42’”. Så jag antar att han menar att det i alla fall var ett ganska bra sätt att lära sig multiplikationstabellen på, eller…
Jag kommer fortfarande ihåg den första och enda örfil jag fått av en lärare, av min fröken i andra klass. Jag hade slagit till en klasskamrat som hade kallat min pappa för ”en gubbe”. Han var redan flintskallig som tjugofemåring, så han såg väl äldre ut än de andra barnens pappor och jag kände mig mycket kränkt. I stället för att ta reda på vad som hade förorsakat mitt påhopp, fick jag en örfil och sen fick jag be flickan om förlåtelse.
Av min fröken, som ansågs vara en av de bästa pedagogerna i stan på den tiden, kommer jag bara ihåg att hon ritade roliga saker på tavlan och att hon gav mig en örfil.
Kyrkans Tidning borde skämmas för att publicera en sådan krönika! Eller har man inte ansvar för de bilagor som medföljer tidningen? Men man kanske har nog av affären med biskopen Thidevall...
Här berättar han hur bra disciplinen i skolorna var på den tiden, att man fick stå upp bredvid bänken varje gång man fick en fråga, vare sig man kunde den eller ej. Hur en liten kille som inte visste vad 6x7 var, fick en ”rungande örfil” så att han lärde sig det tills dagen därpå. Det var förresten ingen som INTE kunde det dagen därpå, tillägger han.
Jag minns att multiplikationstabellen lärde man in i klass tre. Den lille pojken kan inte ha varit mer än nio år gammal…
När jag läste Kulla Gulla är det som etsat sig fast i minnet allra mest hennes storebror Johannis, som hade blivit döv på ena örat efter en örfil. Jag tyckte så oändligt synd om honom. Hur kan man ens i sin vildaste fantasi på något sätt försvara att en vuxen människa slår hårt mot ett barns huvud eller överhuvudtaget…
För är det inte egentligen det han gör, journalisten Lars Billström. Även om han försvarar sig med ”att än i dag kan jag nog (min kursivering) tycka att det var fruktansvärt att en lärare fick slå ett så litet barn.” Men i nästa mening skriver han: ”Men jag kan garantera att varenda elev, efter den örfilen, kunde väckas mitt i natten och svara ’42’”. Så jag antar att han menar att det i alla fall var ett ganska bra sätt att lära sig multiplikationstabellen på, eller…
Jag kommer fortfarande ihåg den första och enda örfil jag fått av en lärare, av min fröken i andra klass. Jag hade slagit till en klasskamrat som hade kallat min pappa för ”en gubbe”. Han var redan flintskallig som tjugofemåring, så han såg väl äldre ut än de andra barnens pappor och jag kände mig mycket kränkt. I stället för att ta reda på vad som hade förorsakat mitt påhopp, fick jag en örfil och sen fick jag be flickan om förlåtelse.
Av min fröken, som ansågs vara en av de bästa pedagogerna i stan på den tiden, kommer jag bara ihåg att hon ritade roliga saker på tavlan och att hon gav mig en örfil.
Kyrkans Tidning borde skämmas för att publicera en sådan krönika! Eller har man inte ansvar för de bilagor som medföljer tidningen? Men man kanske har nog av affären med biskopen Thidevall...
Bilden från nätet
14 kommentarer:
Hej Musikanta! Jag har just blivit farmor till en liten Ida! Jag har sett henne och pratat med henne pa Skype! :o)
Jag sa till Idas pappa att "du behover aldrig sla henne. Inte for nagonting."
Och han holl med. Jag tycker samma som dig: Hur kan man sla ett barn? Man skulle ju aldrig sla en vuxen om dom gjorde "fel".
Handlar det inte mer om att man tappar talamoded sjalv?
Aurorabuddha:
Välkommen hit igen!!! Så roligt att höra av dig och GRATTIS till att ha blivit farmor! Jag undrade ibland hur du hade det, det var ju du som hittade på fredagstemat, eller hur?
Som väl är är det förbjudet här i Sverige att aga sina barn - eller misshandla dem, om man så vill. Tyvärr är det många som inte bryr sig om lagen fortfarande. Även om man tycker att barnet är besvärligt är kärlek och kramar bättre att ge det än slag...
Bra att du talar om vad du tycker för din son.
Jag surfar runt av och till for att se vad alla har for sig. Jag ids inte skriva nagon blogg langre. Kanske sen. :o)
Jo, jag hittade ju Show & Tell nar jag var ute och surfade. Det var en massa kvinnor som visade opp sina handarbeten varje fredag.
Sa jag tankte man kunde visa olika saker dar man bor, eftersom vi alla bor runt om i varlden.
Vi gjorde en del 'klassiker'. Som t ex nar vi smog runt i mataffaren - med risk att bli tagen av "fotografpolisen". Fy sa obehagligt! Men det blev bra inlagg!
Jag tycker alla Fredagsteman ar riktigt roliga att lasa!
Jag satt och laste gamla inlagg pa min gamla blogg - och jag maste saga att jag skrev riktigt intressant! :o) Nog maste ni val sakna mig? :oD
Aurorabuddha:
JAG saknar dig i alla fall! Jag var inne flera gånger och såg att du tänkte starta en ny blogg. Mössen som dansade. Men det blev aldrig någon.
Men ibland har jag också tänkt att lägga eftersom det tar sån himla tid. Man ska ju helst hinna med att läsa hos sina bloggvänner också.
Men, som sagt, väldigt kul att du tittade in :0)
Varm kram/M
Å, Aurorabuddah! Vad roligt att se ett livstecken och att hon - du - blivit farmor! GRATTIS! Jag har också funderat och tänkt med jämna mellanrum.
Och jag saknar också Aurorabuddah!
Jag håller helt med! HUR kan Kyrkans Tidning publicera en sådan artikel? Den förespråkar ju strängt taget skolagan! Jag tycker att du ska skriva till dem och klaga! INGENTING blir bättre av fysiskt eller psykiskt våld.
Lärare bör i stället vara entusiastiska för sitt ämne och lära sig undervisningsstruktur, då blir de bra pedagoger och då lär sig barnen pluttifikationstabellen i ett nafs. Fast i dag räcker det nog att lära sig använda miniräknaren i mobilen? : D
Kram!
Vilken dum artikel. Som du vet är jag alltid väldigt trött på uppfattningen "allt var bättre förr". Nästan inget var bättre förr, speciellt inte i skolan. Jag minns också att jag blev luggad i skolan. Jag klagade högljutt på att jag fick en renköttssmörgås trots att jag var vegetarian och blev utslängd ur klassrummet medelst luggning och uppmaningen "UT". När jag fick komma in igen frågade fröken "hur det kändes att stå där och skämmas" varvid jag svarade att jag inte hade stått utan suttit. Konstigt nog blev min fröken inte arg för detta och sa inget mer. Men, som sagt jag minns det ännu. Fast ännu värre var att jag inte fick skriva skrivstil (som alla andra i klassen) eftersom jag enligt utsago "stavade för dåligt". Det sved länge. Inte blev jag bättre på att stava heller för den delen... Men, men älta eländesbeskrivningar från skolan kan jag göra hur länge som helst, det är ett av mina favoritämnen. Kanske skulle skriva ett blogginlägg om detta :-D.
Den stackars Johannes, ja, honom tyckte man verkligen synd om.
Vi får hoppas att det mesta är någorlunda bra i skolan idag. Självklart får man inte slå barn.
Marianne:
Jag trodde faktiskt inte mina ögon när jag såg rubriken och sen läste krönikan! Men det lär väl bli kommentarer antar jag. Visst är hemskt att sådana synpunkter fortfarande får komma till tals offentligt...
Jag tror att barnen idag klarar matematiken bättre än vi någonsin gjorde, så mycket hjälpmedel som det finns. Det gäller bara att lära sig hantera dessa!
Och som du skriver, ingenting blir bättre av våld, vare sig psykiskt eller fysiskt!
Kram tillbaka!
Mirren:
Du kan gott skriva ett inlägg om det tycker jag. Det var ju i alla fall inte så hemskt längesen du gick i skolan...
Jag vet ju att din lärare som körde ut dig den gången, var en fantastisk duktig pedagog, så det är synd att hon betedde sig så klantigt och elakt den gången. Så att du bara kommer ihåg detta, menar jag.
Det gjorde tydligen inte någonting att du inte fick skriva skrivstil den gången. Jag vet inte någon som kan skriva lika vackert som du numera. En dag ska jag kanske skanna in dina kinesiska skrivtecken och visa upp på min blogg :0)
M&P
Evatina-Beth:
Jag har för mig att han hette Johannis, gjorde han inte det?
Jag har ju tjänstgjort på en liten skola där vi inte hade så många problem. Men visst fanns de.
Svårigheten med utåtagerande elever, som kunde sabotera arbetsron i klassrummet, var att man inte hade någonstans att göra av dem när de stökade till det.
De fungerade ofta bättre om de fick komma till en speciallärare som var utbildad och intresserad av barn med psykosociala svårigheter. En sådan liten grupp fanns på varje skola när jag började som lärare på 60-talet men de försvann sedan...
Att slå barn i skolan var som sagt inte självklart före 1958 och det tog nog tid för en del gamla lärare att vänja sig av med det...
Jag har hört många berätta att de "minsann inte for illa av lite stryk då och då" - och jag fick också stryk ett par gånger, eller kanske var det bara en, av pappa... men då hade jag gjort nåt dumt och tog det som ett straff.
Jag är verkligen inte för aga trots att det inte satt några djupa spår hos mig, och tycker det är skitdåligt att släppa igenom en sån artikel. Jag har inte läst den, för jag läser sällan bilagorna till KT.
Det är ett nederlag om man slår barn... hemskt! Vuxna med för den delen, man behöver inte ta till våld alls.
Bloggblad:
Jag tycker att du ska leta reda på annonsbilagan om "Utbildning" i senaste KT om du inte redan har slängt den. Annars kan jag klippa ut artikeln så att du kan få läsa.
Slutet är nämligen också förskräckligt - åtminstone att tryckas i en KT-bilaga. Den handlar nämligen om hur man ska kunna skilja på tre ordklasser...
Jag fick smäll av min pappa en gång när jag var fem år. Kommer fortfarande ihåg färgen på min lilla nattskjorta som jag hade då...
Vad jag hade gjort? Jo, jag hade smugit mig upp ur sängen på kvällen och gömt mig bakom soffan i vardagsrummet. Gud vet vad de höll på med, haha. Men var det en anledning att slå ett litet barn? Och ge det ett minne (men) för livet? För barn glömmer aldrig sådana oförrätter tydligen.
Aga - i vilken form den än tar sig uttryck - psykiskt eller fysiskt - är av ondo. Tyvärr tror jag att (trots lagstadgat förbud mot aga) att det förekommer fortfarande - speciellt psykiskt. Usch och fy!
Eleonora:
Tyvärr är det nog så att det fortfarande förekommer att föräldrar misshandlar sina barn.
Men det är i alla fall ett stort framsteg att det är förbjudet i lag. Det är inte många länder som har en sådan lag...
Kram!
Skicka en kommentar