Mormor gjorde inte mycket väsen av sig. Hon var duktig på att laga mat och sköta hushållet, men jag har inte många konkreta minnen av henne. Inte som av min farmor, som jag fick ärva mitt förnamn av och som älskade att väva. Hon lämnade efter sig mängder med konstfärdigt vävda bonader, dukar och handdukar.
När morfar gick i pension, flyttade morföräldrarna till Norrköping för att vara nära mina föräldrar. Mormor kom hem till oss nästan varje dag och hjälpte mamma i hushållet. Mamma avskydde allt hushållsarbete, så hon tog tacksamt emot all hjälp. Morfar var också ofta med, han tyckte om trädgårdsarbete och var därför i trädgården för det mesta under sommarhalvåret.
Allt skulle gå fort när det gällde min mormor. Hon satt aldrig stilla, vad jag kommer ihåg. Vi hade knappt druckit ur kaffekoppen på eftermiddagen förrän hon var på väg att ta bort kopparna. Hon utgjorde dock en stor trygghet i min och mina bröders liv, fanns nästan alltid hemma när vi kom hem från skolan, vilket inte vår mamma alltid gjorde…
Mormor hade fyra systrar och en bror och var född på en bondgård i Lekeryd i Småland. Brodern Kalle fick, som den tidens sed, ta över gården och mormor skickades iväg för att tjäna som piga på en herrgård.
Där träffade hon min morfar som var kusk på herrgården och mycket stilig. Tycke uppstod och så småningom gifte de sig. Morfar fick plats på brandstationen i Jönköping som kusk – det var på hästspårvagnarnas tid – och min mamma och moster växte upp där på brandstationen.
Jag är ledsen för att jag inte tog reda på mer om min mormors barn- och ungdom medan hon levde. Jag vet bara att de fick försaka mycket för att min mamma och moster skulle kunna gå i Santessonska Skolan i Jönköping, som kostade pengar, och där bara de bättre bemedlade flickorna i staden gick.
Flickskolan ledde till vidareutbildning till sjuksköterska för min mamma, ett yrke som hon tyvärr inte fick möjlighet att utöva förrän vi blev tonåringar och hon hjälpte min pappa på hans privatpraktik.
Det ansågs nämligen inte passande att en kvinna, som var gift med en läkare, yrkesarbetade. För att ytterligare förhindra att kvinnorna arbetade, var det sambeskattning av inkomsterna. Hustruns inkomst lades alltså ovanpå makens, och då blev skatteprocenten högre. Det kunde t.o.m. innebära att inkomsten minskades, i synnerhet om det rörde sig om mycket ojämna inkomster…
Kortet nedan av mormor, mamma och mig, togs när min äldsta dotter Anna var några månader. Jag var 22 år och vägde då 23 kg mindre än idag. På den tiden tog jag också alltid av mig glasögonen när jag skulle fotograferas!
14 kommentarer:
Det är med en vemodigt vacker pensel du målar dina ord... och jag läser och berörs av de vackra människorna som funnits runt omkring dig.
Har vi samma namn, du och jag, och har vi "pratat" om det förut? Ingrid Elisabeth är de namn jag fick... Ingrid efter min kära mormor, och Elisabeth efter min farmor. När jag var yngre så ville jag hellre heta Ulla eller Mona, men idag så är jag ganska nöjd med mitt Elisabeth.
Ha en trevlig påsk... och tack snälla för omtänksamma ord till pepp och stöd.
Varm kram..
Så fint du skriver om din mormor! Och vilket kort - du är dig mycket lik fortfarande! Visst är det synd att man inte tar reda på mer om sina äldre släktingars liv. Ofta kommer man på hur intressant det är när det redan är för sent. Som tur är så har min pappa släktforskat på både sin egen och min mammas sida så jag har ganska mycket material, men vissa saker vill man ju höra berättas.
Elisabeth:
Nej, jag visste inte att du var min namne, :-). Namnet Elisabeth har jag gemensamt med väldigt många som har det som andranamn. Jag gillade inte Ingrid när jag var yngre, och inte heller särskilt numera eftersom det är så tidsbundet till dem som är lika gamla och äldre än jag.
Du är ett undantag som är så ung, men är du inte tyska från början? Det är väl ett vanligt namn i Tyskland...
Jag ville hellre heta Camilla eller Lena - de är ungefär femton år yngre än jag vid det här laget. Men de går ju snart i pension, de också!
Många varma kramar och ha en trevlig påsk själv, du och Carolina och Pontus!
Grekland nu:
Tack för vänliga ord! Man får ju inte fram så mycket detaljer när man släktforskar som när de gamla själv berättar.
Jag får passa på att intervjua min moster, som har fyllt 97 år innan det är för sent.
Kramar och Glad Påsk!
Vilken ljuvlig bild av 4 generationer kvinnor!
Ingrid är ett av de vackraste namn jag vet! Min mor heter Ingrid och jag har haft kompisar och kollegor i olika åldrar med det namnet. Jag uppfattar det som ett av de mera tidlösa namnen som aldrig kommit helt ur bruk. Det låter inte ett dugg gammalt i mina öron, tvärtom evigt ungt!
Så jättesöt du är på bilden! Ja, nu med, men vet du, jag har inte sett nån enda bild av dig från ungdomen, utom den målade tavlan du har på väggen.
Din mamma ser nästan äldre ut på bilden än vad hon gjorde när jag lärde känna henne.
Jag visste inget om din mormor, kul att få veta saker den här vägen.
Å vad fint du berättar! och vad roligt. Bilden på er är alldeles fantastisk tycker jag!
kram!
Olgakatt:
När jag gick i flickskolan var det BARA jag på hela skolan, som hette Ingrid. Då var det modernt med dubbelnamn, Ann-Charlotte, Marie-Louise etc. och Monica, Annika och Anita. Namnen ska ju helst hoppa
över en generation för att bli moderna. Ingrid hette tanter på den tiden - och så jag...
Fortfarande är det inte många som är yngre än jag som har det som tilltalsnamn, men det börjar komma tillbaka så smått. Mirrens svärmor heter också Ingrid, så om hon skulle få en flicka någon gång är namnet givet :-).
Bloggblad:
Tack så mycket, du var söt du med i ungdomens dar, även nuförtiden :-).
Min mamma var 48 då - men såg mycket äldre ut p.g.a. den tantiga klädseln och frisyren. Pappa gillade inte smink, så det använde hon aldrig.
Jag har äntligen lärt mig att scanna så det blir nog lite fler bilder från ungdomsåren var det lider...
Saltistjejen:
Tack för din rara kommentar. En sådan värmer och inspirerar till framtida inlägg :-)
Stor kram tillbaka!
Så fint du skriver om din mormor. Och ett så underbart foto på er fyra.
Ja det är verkligen synd att man inte förstår att ta reda på mer om personerna medan de fortfarande finns och kan berätta. När man är ung är man så otålig och har inte tid med det som blir viktigt först senare. Och så tror man av någon underlig anledning att de ska finnas kvar i all evighet.
Kram!
Marianne:
Det är nog precis som du skriver, man tror att alla ska leva för evigt när man är ung. Och så plötsligt en vacker dag, finns de inte längre och då är det för sent.
Därför är det kanske inte så dumt att blogga - lite dokumentation till eftervärlden om inte annat.
Ha en skön påsk och många kramar!
Kul. Jag vill gärna se ett med rosa pillerburk!
Vilken vacker bild på fyra generationer! Och tack för berättelsen. En av mina bästa vänners döttrar som är fem år nu heter Ester - jag tycker det är ett jättefint namn!
Skicka en kommentar