Händelserika dagar i Mälarhöjden

Man hinner med mycket när man är på besök i Stockholm p.g.a. att Mirren är så ambitiös. Eftersom det fortfarande var ganska kallt och snöigt var det mest inomhusaktiviteter som gällde för Mirren, barnbarnen och mig själv. Lillmirren är nämligen ledig från dagis på fredagar och behöver då göra sig av med någon liten del av sin överskottsenergi.

Lillmirren på plastgunghäst på Lekslottet (Alla blder går att klicka större)

Krypa, hoppa och klättra! Vad mer kan man önska sig?

Så efter lunch packade vi in oss i stora bilen och åkte till Lekslottet i Tullinge. Ett paradis för barn och även för mormor. Det gick nämligen bra att sitta i lugn och ro vid ett bord där man åt ena hållet hela tiden hade uppsikt över de hoppande, springande, skuttande och skrikande barnen, åt det andra kunde titta på Minimirren som hade placerats strategiskt i en mjuk plastlåda full med bollar.

Minimirren i plastlådan

Mirren beställde te till oss från caféet och två tårtbitar, som vi smaskade i oss i godan ro. Sen ville också Mirren pröva rutschkanan och klättra upp i ställningarna och krypa runt tillsammans med de övriga barnen.

Mirren och Lillmirren i rutschkanan

Minimirren gör oss sällskap vid bordet med en plastsked

Minimirren satt hela tiden storögt i sin lilla hage och lekte förstrött med en och annan boll och tilldrog sig uppmärksamheten från något större barn, som gärna ville leka med honom.

Lillebror och storebror

Söndagen var vikt för ett besök på Tekniska museet. Där var det nämligen sista dagen för världens största (?) modelljärnväg, vilket t.o.m. hade lockat upp morfar till Stockholm på lördagen. Många entusiaster – övervägande gråhåriga män med skägg och/eller mustasch – hade tillsammans byggt ihop sina egna modelljärnvägar till en enda stor.

Detta förstärker min gamla teori att män aldrig slutar att leka så länge de kan stå på benen. Och vilka var de mest intresserade av besökarna? Små gossar och deras pappor så långt man kunde se.

Far och son betraktar intresserat modelljärnvägen

Modellerna av hus, stationer och städer är under av precision

Men visst var det en sevärd utställning, det tyckte även jag, som är måttligt road av tåg. Vädret var det allra sämsta tänkbara – bjöd på en isande kall vind och en mindre snöstorm, så det var skönt att komma inomhus efter att ha stått i kö utanför museet en stund.

Tåg, tåg, tåg

Ett välbyggt alphus

Efter att ha vandrat omkring och tittat på gamla bilar och flygplan gick vi ner i låtsasgruvan, där jag omedelbart greps av klaustrofobi. Hur fick människor luft på den tiden det inte fanns elektricitet? Och hur stod man ut med att arbeta hela sitt liv utan dagsljus? Upp i ljuset igen och upp i rymden, där Lillmirren fick leka astronaut.

Lillmirren har blivit en astronaut

Spännande att titta på

Utställningen ”Övergivna platser” tyckte jag var intressant eftersom jag skrev ett blogginlägg om Gusums bruk när fredagstemat var ”Övergivet”. På ett bord låg nämligen boken om ”Övergivna platser” av Jan Jörnmark, som hade kommenterat mitt blogginlägg då det begav sig. Han hade själv varit på plats och fotograferat bruket både exteriört och interiört.

Mirren och jag i utställningen "Abandoned places"

Vi hamnade till slut på Teknorama, där Lillmirren fick åka rutschkana och springa runt i en halvtimme tillsammans med hundra andra ungar. Efter någon kvarts jagande efter Lillmirren, som inte ville åka hem, lyckades Mirren få tag på honom till slut.

Glada över att åka hem

Hemma i Mälarhöjden festade vi på pannkakor och sedan hem till Mogata igen, eftersom jag hade min VIS-kör redan klockan tio nästa morgon.