Randi Fisher och 1947 års män.

Randi Fisher 1952 - foto Bertil Danielsson SVT

På söndagseftermiddagen, fyra timmar innan tavlorna skulle plockas ner från väggarna kom MM och jag äntligen iväg till Randi Fisherutställningen på Norrköpings konstmuseum. Vi hade dessutom turen att infalla på museet fem minuter innan den absolut sista visningen av denna utställning.

Vi fick en mycket intressant och kunnig guide som lotsade oss igenom gallerierna och berättade om konstnären och hennes konstverk. Önskar bara att jag hade kommit dit lite tidigare, eftersom tiden gick fort och vi inte hann se alla hennes tavlor ordentligt. (Bilderna som hör till inlägget har jag scannat från museikatalogen Randi Fisher.Går att klicka större.)

Anledningen att Randi Fisher som ensam kvinnlig konstnär något överraskande räknas till konstnärsgruppen 1947 års män, är att hon deltog i en vernissage Ung Konst på galleriet Färg och Form i Stockholm 1947. Gruppen bestod av elva konstnärer bland dem kändisar som Olle Bonnier, Lennart Rhode och Karl-Axel Pehrsson.

Den konstart som dessa konstnärer representerade benämns konkretism och kan väl i Randis fall närmast översättas med en konkret avbildning som inte är realistisk . Exempel på detta är att hon målar en kakelugn som inte ser ut som en sådan, men ändå är tänkt att föreställa en. Bilderna är helt skapade i konstnärens eget huvud och inte några direkta avbildningar av verkligheten. Hon leker också med perspektivet och även formen är viktig för henne.

Kakelugnen 1954

När hennes syster Else gifte sig med Ingmar Bergman 1943 skänkte hon dem som lysningsgåva ett självporträtt, som man knappast kan kalla för vackert trots att hon av många ansågs som en skönhet. Fil. dr. Linda Fagerström, som skrivit sin doktorsavhandling om Randi Fisher, skriver i museikatalogen: ”Självporträttet visar att ’kvinnlighet’ inte är essentiellt utan föränderligt och mångdimensionellt och präglat av tillfälliga uppfattningar som ständigt förhandlas och utmanas”…

Självporträtt 1943

Man kan också se på självporträttet under elevtiden 1940 att hon bröt mot den på den tiden rådande uppfattningen om hur en kvinna skulle se ut. Här är hon klädd som en man. Mycket få kvinnor på den tiden uppträdde i långbyxor och här har hon t.o.m. dolt sitt långa hår i någon slags turbanliknande huvudbonad.

Genom kontakten med Ingmar Bergman fick Randi Fisher många uppdrag inom teatervärlden, hon skapade affischer för teaterföreställningar och även ridåer. Hennes konst var också under denna tid mycket influerad av teatern, som många av hennes målningar visar. Kriget påverkade också henne, som man kan se av hennes målning Stridsvagnen.

En av Randi Fishers mest berömda målningar - Narren från 1946. En lek med perspektivet...

Stridsvagnen från 1948 som samtidigt är ett drakhuvud med hemska tänder

Skådespelerskan 1946

På 1950-talet ägnade hon sig mest åt offentlig konst, som t.ex. glasmålningar i kyrkor, muralmålningar och bokomslag. Ett av betydelsen av ordet "glasmålning" på svenska är att man sätter färgade glasbitar tillsammans med blyspröjsar i ett visst mönster. Det är alltså inte fråga om målning i egentlig mening. På engelska heter det mera adekvat "stained glass". Man kan inte heller översätta det med "glasmosaik" eftersom det är en annan teknik.

Skiss till glasmålning, De tre stegen, Västerås domkyrka 1953-1960

 Skiss till glasmålning, De tre stegen, Västerås domkyrka 1953-1960

I Västerås domkyrka kan man hitta fyra stora glasfönster av hennes hand. Tyvärr finns inget av dessa beskrivna på nätet - den enda kyrkan jag har hittat,som visar ett fönster av henne på nätet är Ängby kyrka i Bromma. Utställningen fortsätter till Lund där den öppnas den 13 februari i Skissernas Museum. En utställning väl värd att besöka - extra intressant tror jag om man är med på en guidad visning!

Randi Fishers bokomslag till Ulla Isakssons "Kvinnohuset" 1952