fredag 6 maj 2011

Fredagstema Show&Tell – Mjukt

Desirée är det som står för fredagstemat denna månad. Temat är "mjukt". Andra fredagsbloggare hittar ni hos henne.

När man hör ordet ”mjukt” får man naturligtvis omedelbart associationer till bebisar, persikor, sammet, katter etc.etc. Röster och dialekter kan också vara mjuka – småländskan är den mjukaste jag vet, kanske för att alla mina äldre släktingar var smålänningar. En varm sommarkväll kan ge känslan av mjukhet liksom en varm och god människa.

Men min första stora upplevelse av något underbart mjukt av konkret natur, var ett dunbolster i en gård som hyrde ut rum på vischan i Danmark – första anhalten på vår resa med bil till Frankrike 1950. Jag hade aldrig sett något duntäcke tidigare eller överhuvudtaget vetat om att det fanns. I Sverige blev det inte allmänt förekommande förrän 20-30 år senare har jag en känsla av.

Jag glömmer aldrig känslan av att krypa ner under det vita, varma, fluffiga täcket, som omslöt mig på alla sidor och var himmelskt MJUKT… Jag kommer inte ihåg så mycket från resan genom Europa f.ö. men rummet med duntäcket i värdshuset ser jag fortfarande klart framför mig. (Bilderna går att klicka större).


På väg till Frankrike 1950 - fem personer i en Volkswagen med bagage på taket. Här i väntan på att åka ombord på färjan i Helsingborg. Fr.v. min mamma, min moster, min bror och jag. Pappa tog kortet.


Sedan mer än trettio år tillbaka har jag alltid sovit med duntäcken – det senaste danska fantastiska täcket köpte jag för några månader sedan. Min enda oro för framtiden är att jag kanske måste skiljas från det om jag någon gång kommer att bli tvungen att flytta till någon vårdinrättning av något slag…

1950 var det bara fem år sedan andra världskriget slutade. Mycket var sönderbombat i Tyskland och särskilt Hamburg var illa åtgånget. Men autobahn hade klarat sig bra och på den gick färden ganska raskt ner till Schweiziska gränsen.

Så här såg stora delar av Hamburg ut 1950... Jag kommer ihåg att jag plockade med mig en sten från ruinfältet som minne.

Mitt underbara duntäcke och mina dunkuddar från Jysk i Söderköping på vädring

26 kommentarer:

Pettas sa...

Ett mjukt mjukt inlägg med hårda kanter i den historiska periferin.
Verkligen ett härligt fotografi av familjen på väg mot Frankrike. Och alla i en wolkswagen!! Det var andra tider det!:D
Jag skulle gå i strejk, totalt, om jag inte fick mitt duntäcke med mig till en ev. vårdinrättning!! Basta, nog tusan måste man väl få ta sitt täcke med sig!

Varm mjuk kram!
Karin

em sa...

Det ser inte ut som väskorna på biltaket är surrade - men det måste de väl ha varit!
Margaretha

Annika sa...

Underbart inlägg som perfekt beskriver det bästa av duntäcken. Kan tänka mig att det var som en dröm att krypa ner bland de bolstren.
Vilket härligt minne!!
Gillar bilen på din familj också. Mycket!!
Kram!!

Musikanta sa...

Karin:
Jag tänker med fasa på de gånger jag varit tvungen att ligga på sjukhus (när jag fött barn) och endast haft ett hårt bomullstäcke över mig. Det ska ju bevars vara lättvättat... Men man har väl mjukat upp en del regler nu för tiden, antar jag.

Bilden fick stanna och svalka sig ibland och vi fick kliva ur och gå uppför de längsta backarna i södra Frankrike. Volkvagnen var ju luftkyld, haha!
Kram!

Margit sa...

Intressant att läsa om dina barndomsupplevelser...
Härligt med duntäcke...varmt och gott!!!

Musikanta sa...

Margaretha:
De var faktiskt surrade, men trots det åkte alla väskor av när vi på hemvägen åkte ner i en stor grop på vägen som inte var utmärkt på något sätt.

Bilen klarade sig i alla fall och eftersom det var väldigt sent och på femtiotalet var det som väl var ingen annan trafik just då, så vi kom undan med blotta förskräckelsen. Jag vågar inte tänka på om det hade hänt idag...

Musikanta sa...

Margaretha:
När jag tittar på bilden igen så håller jag med dig om att det verkligen inte ser ut som om väskorna var surrade...

Musikanta sa...

Annika:
Jag kan aldrig tänka på den resan utan att tänka på det underbara duntäcket. Konstigt att vissa minnen fastnar så oerhört.

Det var en oerhörd upplevelse för en fjortonåring att få resa igenom Europa land för land.

På nervägen tror jag förresten att vi reste genom Holland och Belgien också och stannade några dagar i Paris. Hemvägen gick nog genom Tyskland på autobahn. Till skillnad från ungdomar nu för tiden som reser direkt från start till mål med flyg.
Kramar från Ingrid

HeLena sa...

Duntäcke! Härligt!
Varmt, mjukt och gosigt!
Klart du får ta med dig det!

Underbart minne och fina bilder från semestern år 1950. Du är så vacker!

Ha en fin helg!
Kram från mjuka mig:D!

olgakatt sa...

Danskarna var långt före oss med påslakan också, det är ju nödvändigt till duntäcke. Själv har jag övergått till ullfyllt täcke vintertid och silkevadd på sommaren. Maken föredrar dock sitt duntäcke.
Jag minns färder med folkvagn på 50-talet med 4 vuxna och fem barn. Jag och en annan unge satt i lådan bakom baksätet, de andra i knä. Rena fasan att tänka på idag! Inte mjukt alls...

magdalena sa...

Vilket roligt inlägg om mjukt, hälsar Magdalena som oxå är med på temat

Ölandsvindar sa...

Mjukt...allt från att mysa i gosiga sängkläder till att bemöta sina medmänniskor. Jag upptäckte i morse att jag måste byta ut min kära dunkudde mot en ny. Det är nästan bara kuddvaret kvar känns det som. Trevlig helg!
Kram
Kerstin

Desiree sa...

Vilket underbart och interessant inlägg. Mjuka röster är ju ett jättebra exempel på något mjukt liksom duntäcke. Vad kul att du har sådana gammla bilder som från 50-talet på dig själv och familjen inscannade. Ha en fin helg.

Musikanta sa...

HeLena:
Redan då var jag närsynt, men på alla bilder från den tiden saknar jag glasögon. Min mamma trodde att jag aldrig "skulle bli gift" om jag hade dem på mig...

Vi får väl hoppas att jag får ta med mig mitt duntäcke till "hemmet" om/när det blir aktuellt :-)
Mjuk kram tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

Olgakatt:
Ett under att vår lilla bil orkade - tre personer var i alla fall fullvuxna och vägde en hel del. Dessutom alla väskor som vi hade på taket. Bilen strejkade som sagt i de längsta backarna nere vid Medelhavet och vi fick vänta tills dagen svalnat...

Man var tydligen inte så noga med hur många personer som kunde sitta i bilarna på den tiden. Inga säkerhetsbälten heller, vad jag minns.

Musikanta sa...

Magdalena:
Hej och välkommen till min blogg. Kul att få lite synpunkter från andra sidan Atlanten.
Mjukiskram från Ingrid

Musikanta sa...

Ölandsvindar:
Jag rekommenderar danska Jysks dunkuddar - är mycket nöjd med dem jag köpte för en tid sedan. Har tidigare bara handlat på IKEA, men det är stor skillnad på kvalitén...
Kram från Ingrid

Musikanta sa...

Desirée:
Kul med det här temat eftersom det ledde till att jag hittade och scannade in de gamla bilderna. Lustigt att ingen annan än du har kommenterat det jag skrev om dialekter och röster. Jag får ta upp det i något annat inlägg speciellt.
Kramar från Ingrid

Grekland nu sa...

Vilken kul vinklig av temat! Påminner mej lite om när mina föräldrar och jag bilade genom Europa i början på 60-talet (i en liten skruttig Saab) och vi kom till Österrike. Där hade de enorma duntäcken och dom har jag inte heller glömt! Vi tog bild på sängarna förstås, och jag minns också hur underbart det var att krypa ner därunder...Trevlig helg!

Musikanta sa...

Ingabritt:
Så roligt att du har ett likadant minne som jag! Jag undrar just om duntäckena hade kommit till Sverige på 60-talet. Jag har inget minne av att någon hade det i alla fall. Vi skaffade oss inte något förrän i mitten på 70-talet.

En skön och trevlig helg önskar jag dig också.
Kramar från Ingrid

em sa...

Jodå, det fanns duntäcken här på 60-talet, även om dt inte var så vanligt. Fast jag köpte mitt täcke i Norge där de var billigare. Men se'n dess har jag allergisanerat sovrummet och sover inte längre i dun. Saknar det inte ens.
Margaretha

Musikanta sa...

Margaretha:
Det var nog fruktansvärt dyrt i så fall - annars hade nog några av mina vänner haft sådana. Som väl är är jag inte allergisk för dun så jag kan lugnt svepa det om mig när jag ska sova. Jag älskar mitt duntäcke...
Ingrid, som tänker vara uppe en stund till och läsa bloggar.

Bejla sa...

Vilket underbart temainlägg! Och vilket minne, från en resa som trots allt måste ha varit lite speciell på den tiden. Jag har också ett danskt duntäcke som jag inte skulle vilja vara förutan. Och småländska; ja den är visst också mjuk.

Musikanta sa...

Bejla:
Ja, resandet hade inte kommit igång på allvar efter andra världskriget - charterresor annat än med buss fanns inte. Det fina med den här resan var att man långsamt lärde känna de länder man for igenom. Glömmer aldrig hur lyrisk jag var över de vackra holländska husen med sina halmtak och stora fönster mot gatan. Man kunde se rakt in i deras vardagsrum när man åkte förbi!

Kul att du håller med mig om att småländskan är en mjuk dialekt!
Kramar från Ingrid

Saltistjejen sa...

Vilka underbara bilder!! Tack för att du delar med dig av dem! Och vad roligt att just duntäcket blev en sådan upplevelse! Jag hoppas du för alltid kommer att få sova med duntäcke närhelst du vill!!!
Kramar!

Musikanta sa...

Saltistjejen:
Tack för rar kommentar! Ja, helst ville jag ha med mig duntäcket överallt. Men jag sov alldeles utmärkt utan under vår Frankrikeresa nyss, så det skulle nog gå att vara utan det också :-)!
Många kramar tillbaka!