Bilden från illustratören Pia Olsen i Köpenhamn
Att vara hemma och låta bli att äta kakor och godis kan vara svårt, men blir man bortbjuden är det ännu värre. En alkoholist, som har bestämt sig för att sluta dricka, har det många gånger lättare i sociala sammanhang än en person, som bestämt sig för att gå ner i vikt.
Den förra kan skylla på bilen, doktorn eller magsåret. Jag som är ambulerande kantor har det inte lika lätt. Jag blir ofta bjuden på kyrkkaffe med ljuvliga hembakade kakor och bullar. Sitter man några stycken runt ett bord och kakfatet skickas runt är det svårt att tacka nej. Man får allas blickar på sig.
Det är svårt att förklara att man just ätit middag, när man suttit i kyrkan sedan två timmar tillbaka. Säger man då helt ärligt att man försöker gå ner i vikt och därför inte äter kaffebröd längre blir det ofta lite dyster stämning runt bordet. ”Inte behöver du väl räkna kalorier”, säger någon och ”När man är så gammal som du behöver man några extra kilo” säger någon annan. Eller: ”Det är inte utsidan som räknas utan insidan”.
Så sitter man där och skäms för att man är så fåfäng och tar en kaka för att inte fördärva den hittills så glada stämningen. Eller att för att inte ge den som kanske t.o.m. är något rundare än man själv dåligt samvete.
För att inte tala om ifall man blir bortbjuden på middag där värdinnan själv har lagt ner åtskilliga timmar på efterrätten, mandeltårtan eller rabarberpajen. Säger man då nej tack, blir värdinnan sur…
I många böcker, som handlar om hur man går ner i vikt, står det att man kan äta en liten bit av efterrätten i så fall. Men då blir det som med alkoholisterna, får de bara smaka en munfull vin eller sprit trillar de dit igen. Tar man en bara en liten, liten bit av den ljuvliga mandeltårtan eller ostkakan vill man bara strax ha en mycket större…
Glömmer aldrig när MM (= musikantamaken) kom hem från en treveckorssejour någonstans i världen för länge sen och hade med sig hem en flaska Baileys – en söt ägglikör. Jag, som eller mindre hade svultit de tre veckorna han varit borta (visste inte bättre på den tiden) kommer fortfarande ihåg hur vansinnigt gott det var och att det inte var så mycket kvar av den flaskan morgonen därpå.
Cecilia N sa:
Jag har av nån präst fått höra hur man ska göra, men jag minns inte riktigt. Jag tror det var något med att man tar en kaka och så pratar man så mycket att man inte hinner äta upp den, plockar lite med den ibland, kanske tar en väldigt liten tugga innan man börjar prata igen.
Du får höra från det skrået hur man gör.
Musikanta sa:
Cecilia N:
Haha, jag ska pröva nästa gång. Kanske man kan stoppa den i fickan och ge till fåglarna när man kommer hem. Präster måste vara särskilt utsatta som blir bjudna på kaffe var de än kommer...
Men risken om man tar en liten tugga är ju att man äter upp hela kakan och då vill man kanske ha en till...
Jag kanske ska göra en liten intervju bland alla präster som jag träffar hur de bär sig åt för att undvika fikabrödet (om de nu gör det)! Tack för tipset!
15 kommentarer:
Oj, det låter som vi lever i olika världar. Den sortens problem har jag aldrig haft. Ska man bort på middag får man förstås tala om i förväg att man inte äter så mycket - eller vissa födoämnen. Jag tycker att det låter förfärligt okamratligt att reagera surt när någon med möda avstår från sån't hon tycker om.
Kan du inte säga att din läkare förbjudit dig att äta kaffebröd?
Margaretha
Margaretha:
Det kanske blir svårt att ringa och tala om för värdinnan att man inte tänker äta av efterrätten. Hon kanske inte ens har tänkt att göra någon...
Jag kan nog tyvärr inte följa ditt goda råd med läkaren - Söderköping är en liten stad och alla skulle nog undra vilken av de (5?) läkarna det var som hade sagt det. Följden kanske skulle bli att ingen ville gå till den läkaren i fortsättningen...
Ingrid, som temporärt har återgått till den tidigare onyttiga kosthållningen p.g.a. att Mirren har kommit ner med en fantastiskt god amerikansk äppelkaka!
"Jag är allergisk mot socker." Hur funkar den? Sockerberoende?
Men jag vet precis, för jag har känt så mååååånga gånger när folk åbäkat sig och bakat. Och alla andra runt bordet får hemskt dåligt samvete och sitter och skäms för att de har så dålig karaktär - och så kan de inte njuta av sin kaka. Jag tror mer på Cecilia N:s tips, att ta för sig, pilla och plocka lite och prata mest. Jag har prövat det nån gång.
O du min kära Ingrid - tänk att andra människor ska skapa sådana triviala problem för en! Kanske kan man skylla på att man blivit diabetiker och inte tål socker???
Jag bara ääälskar bilden av dina små fina lintottar som leker vid stranden!!!
Är du möjligen på G snart? Men kanske blir det svårt att få tid till en träff nu när du har så många gulliga barnbarn att lägga din tid till.
En trevlig weekend önskar jag dig. Kram kram
Varför slå ned på den stackars efterrätten - såsen är lika farlig den! Jag brukar redan när jag blir bjuden, säga något i stil med att du vet väl att jag är en så'n där oartig typ som bara petar i maten.
En artig värdinna vill ju att man ska trivas, och brukar inte truga eller bli sur om hon är förberedd.
Margaretha
som småler åt
den passande
ordverifieringen:
tasty
Är det verkligen tillfällena då man är bortbjuden som orsakar extrakilona? Nog kan man äta en och annan kaka då och då och en god middag där man kanske inte behöver frossa i sås och potatis? Om det sker sällan och inte dagligen tror jag man ska unna sig sånt.
Jag tror fortfarande att det är så enkelt som "intake-output". Dvs ska du gå ner i vikt, ät mindre än vad du gör av med. Att promenera sig smal tar väldigt lång tid och är inte alls särskilt effektivt. Att lära sig äta allsidigt av allt - men förstås vara försiktig med fett och socker - och ta mindre portioner är faktiskt en framkomlig väg. Magsäcken vänjer sig också efter ett tag vid mindre måltider, tre om dagen - frukost, lunch och middag vid samma tidpunkter.
Jag vet att detta funkar. Jag har ett flertal överflödskilon sen rökstopp för många år sen. De sitter som berget, omöjligt att göra något åt. I sommar har jag legat på sjukhus och fått dropp och dietrestriktioner efter det. På 14 dagar gick jag ner 6 kg!! Och då låg jag ändå till sängs större delen av tiden.
Nu när jag äter som vanligt igen får jag hålla daglig koll så att inte kilona kommer tillbaka. Det räcker med lite större portion en dag så syns det på vågen. Ät mindre men av allt är alltså mitt råd. Ska man vara riktigt drastisk så räcker det ju med att tänka på alla fångar i olika läger som inte får tillräckligt med mat. Inte är de precis överviktiga!
Har du läst Hjärnkoll på vikten av Martin Ingvar?
Den kan annars rekommenderas för att man ska förstå vad som händer i hjärnan när man äter.
Charlotte Erlanson-Albertssons Mat för hjärnan är också en god hjälp.
Stephan Rössner säger att man kan äta allting - men inte alltid. Så är det förstås och då blir det besvärligt om man kommer på kyrkkaffe "alltid" i tjänsten. Jag har också hört präster tala om hur jobbigt detta är med trugande av kakor och bullar. Att pilla med kakan och inte äta den kan vara ett knep men hjälper ju inte om värdinnan är uppmärksam...
Det enda raka är nog att säga som det är, att man av hälsoskäl har lagt om matvanorna och inte vill sabotera
resultatet med ens en enda kaka.
Bloggblad:
Du är ett föredöme när det gäller det - bjuder bara på ett glas citronvatten när jag kommer och hälsar på ibland och har aldrig några synpunkter på om jag bantar eller inte. Dessutom dricker jag ju inte kaffe...
Man måste ju inte alltid ÄTA något bara för att man vill ha en liten pratstund!
Eleonora:
Min farmor hade "åldersdiabetes" förmodligen för att hon var gravt överviktig när hon var medelålders. Jag skulle nog aldrig våga att säga att jag var diabetiker - vill inte utmana ödet.
Dessutom tar det emot att ljuga - "Gud ser dig alltid" fick jag lära mig när jag var liten...
F.ö. brukar det alltid finnas speciella kakor för diabetiker som inte är helt kalorifria.
Jag räknar med att tillbringa en längre period någon gång i oktober hos Mirren eftersom jag inte har så mycket spelningar inbokade längre. Då måste vi träffas igen!
Jag är så glad att du gillar min bild av de små pojkarna så jag låter den vara kvar ett tag till!
Många kramar från Ingrid.
Margaretha:
De "fina" middagarna är snart ett minne blott, så de är egentligen inte några problem. Det är så sällan numera som vi är bortbjudna.
Det är redan ett problem med MM som är laktovegetarian. Jag måste ju alltid ringa och varsko den som bjuder att han inte äter varken fisk, kött eller skaldjur...
Det är nog mest kyrkkaffet i det lilla formatet (åtta personer runt ett bord) som är ett problem. Men jag får väl knapra på en liten kaka så att det inte blir någon diskussion som Cecil N föreslog!
Ingrid som denna helg har Mirrfamiljen på besök och som har ätit resterna av den underbara amerikanska äppelkakan utan tanke på det nya livet.
Olgakatt:
Jag vet att du är en av de som är mest förnuftiga när det gäller övervikt eller att försöka gå ner i vikt. Jag ska genast gå in och beställa Martin Ingvars bok på bibblan eftersom jag inte har läst den. Även den som Charlotte etc. har skrivit verkar intressant. Tack för tipsen!
Det som är svårast vid kyrkkaffet att tala om att man lagt om sina kostvanor och inte äter kakor längre är att det alltid finns någon som är bra mycket tjockare än man själv som är med!
Men, en kaka gör egentligen ingen skillnad, så jag får väl fortsätta att knapra i mig en sådan vid de tillfällena.
Monet:
Ett jättebra råd - att minska sina portioner förutom att man försöker undvika socker och fett. Jag ska verkligen pröva i fortsättningen.
Men, en kaka gör egentligen ingen skillnad, så jag får väl fortsätta att knapra i mig en sådan vid de tillfällena.
Skönt att du är bra efter din sjukhusvistelse - men jag förstår att du får vara försiktig med vad du äter i fortsättningen.
Som både alkoholist och bantare kan jag tala om att en alkoholist INTE har det lättare i sociala sammahang där det finns alkohol, mot en som bantar och försöker motstå godsaker.
Hej BM och välkommen till min blogg!
Jag borde naturligtvis ha skrivit "för en nykterist" och inte för en "alkholist" i mitt inlägg. Jag menade ju naturligtvis att det var enklare för en som bestämt sig för att sluta med alkohol att säga nej tack, eftersom man kan skylla på bilen bl.a. vilket folk har stor respekt för. Man kan också vara "allergisk" mot alkohol lättare än mot mat och godsaker.
I min ungdom, innan jag träffade MM, var jag gift i tolv år med en man med samma problem som du, så jag vet precis vad du går igenom. Du verkar vara en stark tjej i alla fall, så jag hoppas att du klarar av att sluta helt. För det är ju det som gäller, eller hur?
Om inte annat än för dina tonåringars skull. Att lära dem att det går att leva utan fredagsfylla och ha trevligt och mysigt med en kopp te eller läsk i stället är oerhört viktigt!
Jag lägger till dig till blogglistan eftersom jag är nyfiken på hur det går för dig. Har du något emot det får du väl höra av dig!
Många styrkekramar från Musikanta.
Skicka en kommentar