tisdag 20 mars 2012

Rinosinuit farväl…


Bilden av Gunilla Dahlgren från boken "Lilla fruntimret och Amor"
Jag har slutligen gett upp hoppet om att min rinosinuit (bihåleinflammation på svenska) självmant skulle ge med sig. Den har hållit sig vid liv i över en månad nu.  Så idag ringde jag min distriktssköterska som vidarebefordrade min klagan till min husdoktor som i sin tur skrev ut antibiotika.

Eftersom lidit av denna åkomma av och till sedan jag var barn är den välbekant. För det mesta brukar den gå över av sig själv efter ett par tre veckor, men någon gång har det hänt att den inte gjort det. En gång var jag t.o.m.  och punkterade näsan så att allt var kom ut. Det var förskräckligt obehagligt när man hörde näsbenet krasa även om det inte gjorde ont efter bedövning – men känslan av lätthet i huvudet efteråt kommer jag fortfarande ihåg.
Jag har hittills ståndaktigt avhållit mig från att ringa doktorn och be om antibiotika – jag vet att man ska spara sådant tills det VERKLIGEN behövs. Men igår var måttet rågat. Inte nog med att jag nästan förlorat hörseln helt på vänster öra (jag hör ju ganska dåligt ändå) utan jag har dessutom tappat lukten. Det kan visserligen ha sina fördelar, men samtidigt känner jag ingenting när jag äter utom salt, sött och surt. (Vilket i och för sig hade varit ett ypperligt tillfälle att bli av med några kilo om inte bara hungern varit konstant...)

Jag öppnade nämligen ett nytt kaffepaket igår och kände INGENTING av kaffedoften. Då som först förstod jag att det stod mycket illa till och bestämde att nu måste det bli en ändring. Ringde till VC och sköterskan där, som jag pratade med, tyckte nog synd om mig när jag inte ens kunde känna doften av kaffe, förstod jag. Hon höll med om att det var dags att pröva något som skulle slå ut de pöschkans (uttryck lånat från Miss Gillette) bakterierna. För det är för det mesta sådana som bökar till det i bihålorna.

Nu har jag tagit mina första två tabletter och ser redan fram emot morgondagen när jag förhoppningsvis ska få tillbaka hörseln på vänster öra och känna doften av kaffe igen – även om jag bara dricker te själv. Det brukar inte ta mer än någon dag innan bakterierna ger sig iväg. Hoppas jag! Är det virus som förorsakat inflammationen kommer jag väl att få leva luktlös, dock tyvärr inte luktfri, i resten av mina dagar eftersom antibiotika inte biter på dessa.

18 kommentarer:

Pettas sa...

Lycka till nu Musikanta!
Hoppas att du blir av med skräpet så snart som det bara är möjligt. Den är seeeeg i år förkylningen. Jag hackhostar fortfarande och är inne på fjärde veckan, men det går åt rätt håll.

Kram
Karin

Karin sa...

Vilken intressant effekt av den där punkteringen – lätt om huvudet, liksom. Som åderlåtning, fast annorlunda. Hoppas verkligen att antibiotikan biter på bihålorna. Eller deras ovälkomna gäster, snarare.

Eleonora sa...

Stackars lilla vännen vilken eländig tillvaro för dig just nu. Men det blir bättre - det tar väl bara sin tid.

Tänker på dig och kramar om
Din vän Eleonora

Musikanta sa...

Pettaskarin:
vi hackhostar ikapp MM och jag - värst är det på nätterna. Det har också hållit på i över en månad nu men kanske mina nya piller biter på den - jag håller tummarna.
Kram!

Karin E:
Om det inte hade varit så obehagligt med krasandet hade jag gärna gjort det igen. Det var en obeskrivlig känsla som jag inte upplevt tidigare den här lättheten i huvudet. Det står också i de upplysande artiklarna om rinosinuit att om man punkterar näsan blir man OMEDELBART bra.

Eleonora:
Så hemskt eländigt är det inte iofs - jag börjar redan få tillbaka lukten en liten, liten aning. Så det är hopp om livet. Allmäntillståndet är ganska bra ändå.
Snällt att du tänker på mig! Varm kram tillbaka!

Annika sa...

Ja, nu ska vi hoppas att det släpper. Låter vidrigt, vidrigt.
Kan tro att det var en sådan sanlös lättnad när du fick hjälp med punktering.
JAG vet ju bara hur det känns att bli av med en simpel vaxpropp. men lättnaden efteråt är enorm.
I ditt fall måste det kännas som en himmelsk lättnad.
Heja dig, rätt beslut med doktorn. NU blir du hjälpt!!
Kram!!

Musikanta sa...

Annika:
Ja, allt tryck lyfte plötsligt. Även om jag aldrig har ont av mina bihåleinflammationer som många har, förorsakar de ju alltid ett tryck i huvudet. Tur att jag tog upp ett nytt paket kaffe och inte kände någon doft alls - annars hade jag säkert inte ringt till VC...
Kram tillbaka!

✿Ewa sa...

Stackars dig!! Jag har också periodvis haft bihåleinflamation. Förr var det oftare än idag. Men aldrig att det har försvunnit av sig själv som min läkare har trott eller velat. Värken är ju olidlig och blir bara värre och värre. Så i höstas när jag fick det så bad jag om antibiotika direkt. Då blir jag ok på en gång och slipper sjukskrivning även om jag vet att man ska spara antibiotika tills det verkligen behövs. Men det har känts som nödläge när huvudet spränger.

Krya på dig kramar!

Bloggblad sa...

Jag är också van bihåletrasslare, men senaste gången när mitt lukt- och smaksinne försvann, höll det sig bort i nästan ett halvår. Dötråkigt! Men nu har det sakta återvänt. Och verkar inte ha försvunnit med halsflussen, tack och lov.

I dag har jag varit riktigt pigg. Helt underbart!

Ailas sa...

Håller tummarna för att du slipper det envisa eländet nu, utan tvekan är det på tiden... innan det blir helt kroniskt. Våren är dessutom en så underbar tid, så då vill man ha alla sinnena på.
Kram

Miss Gillette sa...

Men kära värld -- jag är verkligen ingen tillskyndare av antibiotika för minsta lilla, men jag skulle nog inte ha hållit ut så länge som du gjort nu. Krya på dig nu äntligen!

Musikanta sa...

*Ewa:
Vad som avhållit mig för att inte ringa direkt är att jag inte brukar få någon speciell värk - bara ett konstant tryck. Och ett evinnerligt snorande och snytande, som ibland brukar gå över av sig själv. Än har den inte släppt efter två dagars antibiotika, men jag börjar så smått känna dofter igen, så det är väl på gång förhoppningsvis.
Kramar tillbaka

Musikanta sa...

Bloggblad:
Jag hoppas inte luktlösheten sitter i så länge, börja så smått ana dofter igen efter två dagars antibiotikaintag. Känner mig inte riktigt pigg än, men det kommer väl den dagen också när jag kan utbrista i ett sådant glädjerop som du just nu!

Musikanta sa...

Ailas:
Tack för att du håller tummarna - det känns bra. Ibland behöver man gnälla av sig lite...
Jag hoppas att jag snart får känna doften av ett riktigt vårregn, bland de finaste dofter jag vet. Det behövs också regn eftersom det är så torrt överallt!
Kram tillbaka!

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Tack! Det satt hårt åt innan jag ringde för antibiotika, man är ju ständigt informerad om att när man väl behöver det så hjälper det inte om man har fått för mycket...

Läser just nu Tigern och förundras över den fantastiska översättningen - är originalet verkligen lika bra :-)!

Miss Gillette sa...

Tack för berömmet, det värmer. (Självklart är översättningen _mycket_ bättre än originalet, haha!)

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Som du kanske har läst har jag varit utan dator en vecka och således varit dålig på att läsa mejl.

Vad beträffar översättningen var det väl det jag trodde ;-)!

Kram från Ingrid som ska opereras (=skrapas) i morgon. Inte kul. (Det var ju så längesen jag skrev det här inlägget så det är väl ingen mer än du som läser. Men visst är man lite orolig.)

Miss Gillette sa...

Oj då. Lycka till, jag tror nog det går bra, men vet ju att det kan kännas lite läskigt ändå före ett ingrepp. (Sånt där visste jag inte ens att man kan bli skrapad för. Då ska det väl förhoppningsvis bli bättre framgent i alla fall.) Kram på dig.

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Nu är jag hemma igen och har överlevt :-)! Alla var väldigt rara och nästan pjoskiga - fast det ska man väl vara tacksam för. De tycker väl att jag är en väldigt gammal dam, antar jag. Lite lummig är jag fortfarande efter narkosen. Men det är konstigt att när man somnar in och vaknar efter en halv minut har de hunnit med att göra en operation på en timme...

Läste på din blogg att du är stressad. Förstår helt hur du har det även om jag bara har upplevt det i mindre skala. Jag frilansade några år i mitten på 90-talet på NT och det var ett evigt kämpande att få färdigt artiklarna till deadline. På den tiden var man också tvungen att åka iväg till Norrköping med filmen...
Kram från Ingrid som är glad över att vara hemma igen.