Dialekter är alltid ett intressant ämne. Det är ju inget
nytt att det är skillnad på dialekter, att man uttalar ord på olika sätt trots
att man har samma modersmål. Ibland finns det också ord i en dialekt som inte
finns hos en annan.
Men kanske inte alla har tänkt på att dialekterna också
uppfattas olika ur skönhetssynpunkt. Det läste jag för en tid sen i en artikel
i min lokaltidning, som naturligtvis hittat det någon annanstans. Rubriken var:
Ingen vill höra östgötska i kundservicetelefonen. Det har tydligen gjorts
tidigare undersökningar om den sexigaste dialekten, som jag tyvärr har missat,
men nu har det också gjorts en sådan beträffande kundservice.
Den populäraste är göteborgskan, vilket inte förvånar mig. Både
när det gäller sexighet och kundservice. Vem har inte ryst av välbehag när P.G.
Gyllenhammar gjort sin röst hörd i etern? Att den var tätt följd av norrländska
förvånar mig dock något. Kanske norrländskan är ett uttryck för den kärva
manligheten – vad vet jag. En machodialekt…
Stockholmskan – vad man nu menar med den – kom också högt
upp bland de mest populära. När jag var lärare en gång i tiden inte så långt
från Stockholm hade jag ett väldigt jobb med att försöka lära barnen stava till
”börja” och ”mäta” och andra liknande ord. Det blev för det mesta ”burja” och ”meta”.
Numera finns inte det slutna e:et kvar alls hos de yngre stockholmarna. Man
uttalar ä:et i ”räven” ungefär med samma ä som i ”här”. Ö:et i ”börja” lutar
mer åt å än åt u. Otroligt intressant att en dialekt kan förändras så mycket på
20-30 år.
Östgötska utmärker sig som den minst populära dialekten –
kanske för att den låter lite bonnig. Östgöte, som jag är, kan väl även jag
hålla med om att den inte är den vackraste av de svenska dialekterna. Men även
småländska kom långt ner i popularitetshänseende.
För mig är småländskan en av mina favoritdialekter, kanske
för att nästan alla mina hädangångna släktingar var smålänningar. Jag tycker
att dialekten låter vänlig och rar och känner mig trygg när jag hör den.
Mirrens svärföräldrar, som bott i Stockholm hela sitt vuxna liv, har
fortfarande kvar sin småländska dialekt. Jag blir alltid lika lycklig när jag
hör den igen.
Ett foto av en gammal smålandsgård taget under en utflykt till Växsjö 5 maj 2009
Om jag skulle lista mina favoritdialekter skulle det bli: finlandssvenskan,
gotländskan, småländskan och göteborgskan. Jag har alltid tyckt att det varit
rolig att gissa varifrån människor kommer. Norrland har jag ingen koll på, men
dialekterna i Sydsverige brukar jag kunna pricka in rätt bra. Ett litet tips.
Är det någon som säger ”barra” i stället för ”bara” är den personen garanterat
från Östergötland.
Uppdatering:
Karin har ytterligare ett lördagstema kvar - Färg - som vi naturligtvis inte får missa. Vem som tar över temat i november är än så länge oklart.
Uppdatering:
Karin har ytterligare ett lördagstema kvar - Färg - som vi naturligtvis inte får missa. Vem som tar över temat i november är än så länge oklart.
16 kommentarer:
Skönhetstävling bland dialekter är egentligen ganska meningslöst; vi har väl alla våra favoriter på personliga grunder. Som vänners och släktingars tungomål som du ju skriver.
Jag älskar att folk talar sin dialekt och då så att alla ändå förstår. Den helt utslätade skådespelarsvenskan är urtrist. Om man nu måste använda den på scenen så kan de väl tala "som folk" i t ex intervjuer, eller?
Också på Åland säger vi barra, så garantin att det är en östgöte är något osäker:)
Dialekter är härliga och det är roligt om man kan känna igen på dialekten var en människa kommer ifrån. Ett tag var det inte fint att tala dialekt, men tack och lov så har det ändrat till det bättre. Man ska ju vara stolt över sitt "modersmål", det riktigt äkta.
Tack för tacket Ingrid, men även nästa lördag håller jag i dirigentpinnen där temat är färg. Sedan får vi hoppas på att någon annan vill ta hand om november.
kram
Kairn
:D, nejdå, Kairn är inte en dialektal åländsk form av Karin
blott och bart ett felslag
Olgakatt:
Mirrens svärföräldrar är ett fint exempel på personer som behållit sin fina dialekt trots så många år i Stockholm. Skönt också att alla får ha sitt dialektala uttal i Sveriges radio numera. Minns när det var ett absolut krav att alla radioröster skulle tala "rikssvenska". Ernst Hugo Järegård berättade också i ett program hur han var tvungen att arbeta bort sin skånska, men blev mobbad när han återkom till Skåne och inte talade "som vanligt". Har faktiskt inte tänkt på att teaterskådespelare fortfarande inte får tala på sin dialekt utom när pjäsen fordrar det...
PettasKarin:
Javisst - det glömde jag. Det är klart att jag måste skriva om Färg! Men det kommer nog lite senare eftersom jag ska upp till barnbarnen nästa vecka. Om jag inte kan snärva ihop ett inlägg innan dess och schemalägga. Bra att du påminde mig, det får jag absolut inte missa.
Jag tycker som du att en vårdad dialekt är underbart att höra. Östgötska KAN vara riktigt vackert ibland - i synnerhet om man är utomlands och hör det talas av någon annan turist!
Kramar från Ingrid
PettsKarin:
Haha - jag såg inte det förrän du kommenterade. Letade väldigt först och trodde jag hade skrivit fel någonstans.
Kram igen!
Det är lustigt med dialekterna i Stockholm, det finns ju flera. Men jag har hört stockholmare som menar att de pratar rikssvenska.
Jag håller mid dig om att finlandssvenskan är så fin.
Vad som är "vackra" dialekter är nog väldigt personligt. Träffar man en trevlig person blir den dialekten vacker oavsett vad det är för slags. (Men lite förvånad blev jag allt att inte dalmålet fanns med bland vackra, eller åtminstone förtroendeingivande, dialekter.)
Englundskan:
Stckholmarna pratar INTE rikssvenska. Det anses de som bor i trakten av Nyköping göra däremot som bekant. Det kanske finns flera varianter av "stockholmskan" men det jag har märkt är att de unga stockholmarna inte alls pratar som de äldre. Min yngsta svärson har ju bott i Stockholm i hela sitt liv och han säger aldrig "rev" eller "burja" som salig farfar, äkta söderkis, gjorde.
Ingrid
Karin:
Jag håller med dig. Dalamålet hör också till de "vackra" dialekterna enligt min mening. Och visst hör det ihop med personen som talar den. Min första man duperade mig genom att tala en utmärkt vacker lundaskånska. Han övergick så småningom till sin hembygds tungomål - västgötskan. Det var när han kom med i samma gäng som Ingvar Carlsson :-). Han var, och min äldsta dotter är, fantastiska på att prata likadant som den de sist pratade med.
Ingrid
Jag är förtjust i värmländska...
Det där med e-ä var en helt medveten satsning för kanske 20 år sen (kan slå fel några år) då man i alla skolor i Sthlm gick in för att lära barnen att säga ä. Så den förändringen är ingen slump. Snart är det väl bara Susanne i Fråga doktorn som säger meta/eta i st f mäta/äta.
Jag tycker att östgötskan låter larvigast när de i tv/radio ska försöka att INTE prata så brett, då blir den värre!
Bloggblad:
Jag känner så få värmlänningar - kanske därför jag inte har så mycket övers för den dialekten.
Intressant det du skriver om satsningen på e/ä i skolorna i Stockholm. Det visste jag inte om. Min äldsta svärson säger fortfarande teta istället för att täta. När han var hemma hos oss och fixade duschrummet trodde jag att det var någon ny metod som han skulle pröva när han skulle "teta". Den yngste svärsonen däremot har inte det uttalet alls. Och det skiljer bara 12-13 år på dem...
I
Det är kul med dialekter - och tur att språket inte slätats ut helt och hållet, trots massmedias stora inverkan. Själv pratar jag nog en mix av småländska, göteborgska och stockholmska. Och nu pratar jag dessutom grekiska på Naousa-dialekt (säger grekerna och skrattar...). Det fattar jag inte själv, men jag förstår ju att dialekten är annorlunda på t ex Kreta. Där förstår jag knappt vad folk säger.
Inga-Britt:
Skulle vara kul att höra dig prata! Har aldrig träffat någon med en sådan mix :-). Det är väl inte så konstigt om du inte förstår vad de säger på Kreta - jag förstår inte när någon bonde från Skåne talar ibland. För att inte tala om fotbollskillarna som sagt i Malmö FF. Något begriper man naturligtvis, men när gotlänningar börjar prata riktig gotländska förstår jag noll.
Kramar!
Vilken rolig undersökning, även om det nog inte ligger så mycket vetenskap i det hela. Alla tänker vi ju på olika dialektvarianter när man säger skånska, göteborska osv. Fast visst är det spännande med dialekter!
Gnuttan:
Dialekter har alltid fascinerat mig. Men nog är det konstigt att de har så olika status i undersökningen. Fast jag håller med om att östgötskan - trots att jag är östgöte - inte är särskilt vacker.
Skicka en kommentar