681 Dialekter

Karin på Åland är den som bestämt lördagstemana i oktober. Hennes sista för den här månaden ska handla om dialekter och/eller folkmål. Tack Karin för jättetrevliga lördagsämnen att både skriva och läsa om. Övriga lördagsbloggare finns listade i spalten till höger på bloggen.

Dialekter är alltid ett intressant ämne. Det är ju inget nytt att det är skillnad på dialekter, att man uttalar ord på olika sätt trots att man har samma modersmål. Ibland finns det också ord i en dialekt som inte finns hos en annan.

Men kanske inte alla har tänkt på att dialekterna också uppfattas olika ur skönhetssynpunkt. Det läste jag för en tid sen i en artikel i min lokaltidning, som naturligtvis hittat det någon annanstans. Rubriken var: Ingen vill höra östgötska i kundservicetelefonen. Det har tydligen gjorts tidigare undersökningar om den sexigaste dialekten, som jag tyvärr har missat, men nu har det också gjorts en sådan beträffande kundservice.

Den populäraste är göteborgskan, vilket inte förvånar mig. Både när det gäller sexighet och kundservice. Vem har inte ryst av välbehag när P.G. Gyllenhammar gjort sin röst hörd i etern? Att den var tätt följd av norrländska förvånar mig dock något. Kanske norrländskan är ett uttryck för den kärva manligheten – vad vet jag. En machodialekt…

 

Utflykt till Göteborg i slutet av juni 2010. (Bilderna går att klicka större.)

Mest förvånande är att skånska hamnade på andra plats – men då var det nog den bildade lundaskånskan som avsågs. Den riktiga malmöitiskan, som man ibland kan höra prov på när någon fotbollsspelare i Malmö FF intervjuas kanske inte hade fått samma resultat – i alla fall inte när det gäller kundservice skulle jag tro.

Stockholmskan – vad man nu menar med den – kom också högt upp bland de mest populära. När jag var lärare en gång i tiden inte så långt från Stockholm hade jag ett väldigt jobb med att försöka lära barnen stava till ”börja” och ”mäta” och andra liknande ord. Det blev för det mesta ”burja” och ”meta”. Numera finns inte det slutna e:et kvar alls hos de yngre stockholmarna. Man uttalar ä:et i ”räven” ungefär med samma ä som i ”här”. Ö:et i ”börja” lutar mer åt å än åt u. Otroligt intressant att en dialekt kan förändras så mycket på 20-30 år.

 

Utsikt från restaurangen på Moderna Museet i Stockholm

Östgötska utmärker sig som den minst populära dialekten – kanske för att den låter lite bonnig. Östgöte, som jag är, kan väl även jag hålla med om att den inte är den vackraste av de svenska dialekterna. Men även småländska kom långt ner i popularitetshänseende.

För mig är småländskan en av mina favoritdialekter, kanske för att nästan alla mina hädangångna släktingar var smålänningar. Jag tycker att dialekten låter vänlig och rar och känner mig trygg när jag hör den. Mirrens svärföräldrar, som bott i Stockholm hela sitt vuxna liv, har fortfarande kvar sin småländska dialekt. Jag blir alltid lika lycklig när jag hör den igen.

 

Ett foto av en gammal smålandsgård taget under en utflykt till Växsjö 5 maj 2009

 

Om jag skulle lista mina favoritdialekter skulle det bli: finlandssvenskan, gotländskan, småländskan och göteborgskan. Jag har alltid tyckt att det varit rolig att gissa varifrån människor kommer. Norrland har jag ingen koll på, men dialekterna i Sydsverige brukar jag kunna pricka in rätt bra. Ett litet tips. Är det någon som säger ”barra” i stället för ”bara” är den personen garanterat från Östergötland.
 
Uppdatering:
Karin har ytterligare ett lördagstema kvar - Färg - som vi naturligtvis inte får missa. Vem som tar över temat i november är än så länge oklart.