torsdag 14 mars 2013

758 Lördagstema Show&Tell – Smeknamn

Gnuttan är det som tyckte att vi skulle skriva om SMEKNAMN  vecka 10. Anledningen till att mitt inlägg inte kommer förrän nu i vecka 11 är att jag varit i Mälarhöjden hos barnbarnen och inte haft tillgång till min dator. Bättre sent än aldrig eftersom det är ett ämne som det blir roligt att skriva om. Övriga lördagsbloggare är listade till höger i bloggen.

Jag är döpt till Ingrid Elisabeth. Ingrid efter min farmor och Elisabeth efter min mamma och mormor. Jag tyckte Ingrid var ett förskräckligt fult och gammaldags namn och det tyckte tydligen föräldrarna också eftersom jag aldrig kallades annat än Kickan när jag växte upp. Det var bara mina lärarinnor som kallade mig Ingrid.

Ett gammalt foto jag hittat från 1946 när jag var 10 år och prövade min lycka som skådespelare på damsällskapet Bifrosts julfest. Ingen kallade mig annat än för Kickan på den tiden.
Kickan hette jag tills jag blev sexton år och flyttade hemifrån till Stockholm för att läsa på Enskilda Gymnasiet. Där fann jag mig så småningom i att bli kallad vid mitt riktiga namn, men jag tyckte att jag miste min identitet helt och hållet. På sätt och vis gjorde jag ju det eftersom ingen kände till mig, min familj eller mina vänner längre.

Alla gamla vänner från ungdomen hemma kallar mig fortfarande för Kickan och det känns lite kul. MM har ett eget smeknamn på mig så han kallar mig varken för Kickan eller för Ingrid, vilket är förvirrande för våra släktingar och vänner.
Min mamma lyckades aldrig få fason på Ingrid, det lät alltid konstlat när hon sa det, precis som det var lika konstigt för mig att säga du till henne när jag blev vuxen och inte tyckte att jag skulle mamma henne längre.
Min äldsta dotter Anna, född 1958, hade alla möjliga smeknamn när hon var liten, men det var ingen svårighet för kamraterna eller oss att kalla henne för Anna när hon blev större. Lite konstigt är att hon var helt ensam om att heta Anna under minst tio års tid i skolan och bekantskapskretsen.
Sonen, som föddes 1964 fick det kungliga namnet Karl som också var mycket ovanligt som tilltalsnamn då utom hos adeln. De stavade däremot alltid namnet med C. Jag envisades med att kalla honom Karl tills han började första klass. Sedan dess har han alltid kallats Kalle både av sin mamma och av alla övriga. Hans dotter heter Isabelle, men kallas för Bella. Hon gör i synnerligen hög grad skäl för detta smeknamn…


Mitt näst äldsta barnbarn - Isabelle som alltid kallas Bella.
Min yngsta dotter Åsa föddes 1977 nitton år efter Anna. I en liten svart anteckningsbok skrev jag sporadiskt dagbok – tyvärr gick det långt mellan varven. I alla fall hittade jag två sidor där jag skrivit ner smeknamn på henne. Jag räknade till tjugoåtta stycken. Hjärt- och gulle- var ofta med i sammansättningarna. Men Mirren, som hennes pappa hittade på och som vi för det mesta alltid kallar henne för och som hon också har tagit som sitt alias, var inte med bland dessa.

Mirren, Casimirren, Caspar och Lissan på väg till Junibacken.
Casimir, mitt näst, näst yngsta barnbarn kallar jag för det mesta för Casimirren, kanske inte så konstigt med tanke på moderns smeknamn. Mitt yngsta barnbarn Clarissa, har mig veterligen aldrig kallats för Clarissa utan det har varit Lissan från första början. Caspar, det näst yngsta barnbarnet, har däremot inget smeknamn än. Ska bli kul att höra vad kompisarna kommer att kalla honom när han börjar skolan…


Casimir och Caspar i full koncentration med var sin padda.
Lissan på Junibacken.

10 kommentarer:

Pysseliten sa...

Ja ibland går smeknamn inte alls att förutsäga, men ibland verkar det finnas färdiga lösningar. Jag fick ibland när jag växte upp höra att Ulle var ett ovanligt smeknamn för Ulrika och att Ullis var vanligare, varvid personen helt sonika bytte mitt smeknamn till Ullis.

Mirren sa...

Du _måste_ byta bilden på Bella. Den är förfärlig, hon är ju oerhört vacker egentligen. Den bilden du har nu är tagen av pappa gissar jag, när han hade den vansinniga iden att fota nerifrån. Byt, byt, byt!

Grekland nu sa...

Oj så många smeknamn ni har och har haft allihop i din familj! Själv minns jag inga andra smeknman på det lite kantiga namnet Ingabritt än Ingaflinga som några kallade mej och sen blev det bara Fling ibland. Här i Grekland blir det ofta Inka istället, för dom kan inte säga ng-ljud...

Musikanta sa...

Pysseliten:
Ja, smeknamn är oberäkneliga - liksom öknamn tyvärr. Ulle tycker jag låter väldigt sött - Ullis är mer vanligt. Kanske för att Ulle rimmar på Gulle :-)...

Mirren:
Jag håller med dig. Jag har bytt! Men det var faktiskt jag som tog bilden, kröp inte ner ordentligt. Det här är hennes egen bild så jag måste skriva och fråga om jag får låna den.

Ingabritt:
Jag vet att -ngljudet är svårt för många andra än svenskar. Grekerna har ju löst det på ett bra sätt. Inka är väl ett fint smeknamn!
Kram

Bloggblad sa...

Om du inte hade skrivit att du var 10 år på övre bilden, så hade jag gissat att det var du längst till vänster.

Vi har inte smeknamn i vår familj, mer än på Cecilia - men det säger vi bara i enrum. Och att Carl Johan blev Calle räknar jag inte direkt som smeknamn, alla sa hela namnet tills han började högstadiet.

Calle brukar använda det värsta öknamn för Marianne som jag kan tänka mig, i stället för "mamma" men han säger det så snällt och har lovat att inte säga det så att andra hör.

Per har aldrig kallats Pelle mer än av en ur gamla studentgänget... jag har aldrig sagt Pelle till honom.

Musikanta sa...

Bloggblad:
Det är rätt kul med Per och Pelle, Lars och Lasse. Mina två brorsbarn, Per och Lars har aldrig någonsin kallats för annat än Per och Lars vad jag vet. Däremot finns det ju andra som bara kallas för Pelle, som vår gemensamma prästbekant t.ex.

Jag försökte kalla Kalle för Karl men gav upp som sagt när han började skolan.
Nyfiken på vad Calle kallar dig ibland :-)...

Den vackra flickan till vänster tror jag hade egna korkskruvslockar, någonting som jag önskade mig när jag var liten men aldrig kunde få. Du vet, Shirley Temple var ju modern då!

Suss sa...

Namn är roligt, i synnerhet smeknamn. Jag har också haft ett antal, men Suss som jag har på bloggen, användes bara av min mor och far från början. Sedan av alla som står och stått mig nära genom åren. Jag presenterar mig dock aldrig som det, utan då är det hela namnet.
Själv kallade jag mig Utti när jag var liten, hade sett Arne Sucksdorfs film om uttern Utti och tyckte den var så söt att jag ville heta Utti. Kram!

Musikanta sa...

Suss:
Det är ett sött smeknamn - mitt eget hemmanamn som MM använder rimmar på det :-). Gulligt att du ville heta Utti efter den lilla uttern!

Jag tror att jag presenterade mig med mitt oficiella smeknamn under hela min uppväxt innan jag flyttade hemifrån. Har fortfarande lite svårt att acceptera Ingrid eftersom jag inte kallas det för hemma heller.
Kram tillbaka!

Mirren sa...

Bara så att du vet - officiell stavas med två F. Kan inte låta bli att påpeka detta med tanke på att du alltid rättar min stavning i bloggen :-D. M&P

Musikanta sa...

Mirren:
Det var i kommentaren till Suss som jag skrev det. Nu vet jag tills nästa gång :-)!
M&p