söndag 23 februari 2014

897 Lördagstema – TRÄNA


Vid flygeln i Sankt Laurentii kyrka. (Bilderna går att klicka större. Kent tog alla bilderna utom tavlan av Chagall som jag fotade på Chagallmuseet i Nice.)

Februari månads sista lördagstema, liksom de tidigare, har Karin i Stockholm som upphovskvinna. Karin på Åland tar över i mars.

När man hör ordet TRÄNA tänker man osökt på idrottsmän och – kvinnor. Alltså att det har med sport att göra. Tanken går vidare till gym och tortyrliknande motionsredskap.

Men att träna innebär så mycket annat. Repetitio mater studiorum est – Repetition är kunskapens moder heter det ju i ett berömt citat. För mig som är musiker och pianist har TRÄNA en helt annan innebörd än att motionera. Det är ju för övrigt en synonym till ÖVA.

Redan när jag var sju år började jag ta privatlektioner i piano. Min pappa satte klockan på en timme som jag skulle öva på flygeln varje dag, helg som vardag året om.

Det började alltid med fingerövningar och skalor i en kvart, sen fick jag spela min läxa och allra sist de stycken jag redan kunde. Efter det fick jag spela vad jag ville. Det höll jag på med tills jag var sexton år och fick andra intressen. Det första halvåret satt pappa bredvid mig varje dag och hjälpte mig men sedan fick jag öva själv för det mesta.

Jag har roat mig med att räkna ut på ett ungefär hur många timmar jag satt vid pianot eller flygeln under min barndom och uppväxt. Det rör sig någonstans om ca 3500 timmar. Det blir ungefär fyra och en halv månad i ett sträck utan uppehåll… Då har jag heller inte räknat med alla gånger jag spelade för kompisar, föräldrar och deras vänner och på uppvisningar och som sagt, sånt som jag tyckte var kul. Jazz t.ex.


Här spelar jag på en friluftsgudstjänst i Prästgårdsparken i Östra Ny. Min vän, prästen Tore tittar på. Man kommer iväg på många trevliga evenemang ute i skärgården på sommaren och får dessutom betalt!

Och det är inte särskilt mycket om man jämför med den träning de barn måste genomgå, som har föräldrar som absolut vill att barnen ska bli duktiga musiker. De övar kanske tre – fyra timmar om dagen, ibland mer.

Det räcker inte med enbart musikalisk talang, det är hur mycket man tränar varje dag som avgör om man t.ex. blir en bra musiker eller ej. Är man musikalisk och övar fem sex timmar om dagen kan man knappast undvika att bli en framstående musiker så småningom.

För mig tog det ett år innan jag blev något så när bra på att spela orgel med fötterna. Då var jag nyss fyllda femtio och det var svårare att lära sig. Jag tränade säkert en timme om dagen utan att jag lyckades koordinera vänster hand och vänster fot. Höger hand och pedalen var ingen konst. Men att spela uppåt med vänster hand och nedåt med vänster fot verkade fullständigt hopplöst. Tills en dag året därpå då det bara satt där. Men jag hade gett mig sjutton på att det skulle gå bra, det var ju så många andra som kunde, så varför inte jag?


Det fordrade mycket träning innan jag kunde spela med fötterna på pedalerna.

Träning gäller ju inom alla områden. Ingen blir en bra hantverkare utan träning eller en framstående konstnär. När jag var på Chagallmuseet i Nice för några år sedan var det intressant att se de otaliga skisserna som han gjort innan han målade sina stora tavlor.


 En av jättemålningarna i Chagallmuseet i Nice.

Casimir, som är äldst av mina yngsta barnbarn och sex och ett halvt vid det här laget, tränar gitarr varje dag med sin mamma. Det innebär att Mirren övar med honom tre kvart varje dag efter middagen. Detta enligt min egen pappas hårda schema, inga lovdagar där inte.


Casimir spelar "Vem kan segla förutan vind?"

Men så har han också lärt sig både att spela Beethovens tema i  ”An die Freude” ”Vem kan segla förutan vind” och flera andra melodier på sin lilla gitarr. Från början fick han spela ”Blinka lilla stjärna” på en sträng, nu efter ett halvår spelar han på alla strängarna. Noterna har Mirren också (lek)tränat med honom, så minst en oktav i diskanten klarar han.


Min son Kalle och Casimir lirar tillsammans. Musik förenar generationerna.

I början tror jag att det är helt avgörande hur mycket tid och intresse föräldrarna lägger på barnen om de vill att de ska bli bra tennisspelare, fotbollsspelare, speedwayförare eller musiker etc. När barnen blir äldre är det kanske inte fullt lika viktigt att vara med vid varje träningstillfälle. Även om jag tyckte det var tråkigt många gånger när jag var liten att öva piano i stället för att gå ut och leka med mina kompisar, är jag idag oerhört tacksam mot min salig pappa som gjorde det möjligt för mig att tretton år efter min pension fortfarande vara yrkesverksam.


 Mormor kompar till "Vem kan segla förutan vind".

14 kommentarer:

Pettas sa...

Att lira musik tillsammans har alltid varit så fint att både se på och lyssna till för min del. Själv är jag bara hyfsat bra på att sjunga. Men att det ligger lång och ihärdig träning bakom förstår nog vem som helst. Tur att ni musikanter är av ett ihärdigt folk som orkar träna, träna, träna
Tack för det!

kram
Karin

Gunnel sa...

Det är sant som du säger att ordet träna alltid förknippas med idrott, men det gäller ju egentligen allt här i livet från att lära sig gå och prata till att utöva vilken hobby eller vilket jobb som helst. Ni är en mycket musikalisk familj förstår jag. Kram

Karin sa...

Härligt att kunna spela! Och imponerande att du inte gav dig förrän orgeltramporna gjorde som du ville! Och som alltid är det ju 10 procent inspiration och 90 procent transpiration (eller träning då) som gäller!

Musikanta sa...

PettasKarin:
Träning gäller nog för alla hantverkare till vilken yrkeskategori jag själv räknar mig. Vem kan bli en bra bilmekaniker eller, som i ditt fall, bagare utan träning:-)?

Sen måste man ju förstås ha en viss fallenhet för sitt yrke, eller talang om man så vill. Är man helt omusikalisk så blir man ju ingen bra musiker hur mycket man än tränar...
Kram tillbaka

Musikanta sa...

Gunnel:
Det var det jag ville försöka få fram i inlägget även om träning i mitt eget fall är förknippat med musik.

Tänk på alla kinesbarn som lär sig ungefär 2000 tecken minst tills dess de slutar skolan. De får nog skriva ett enda tecken i taget minst 100 gånger om dagen från det de är små.
Kram tillbaka

Musikanta sa...

Karin:
Jag resonerade som så att när andra, som inte spelade piano lika bra som jag kunde spela orgel med fötterna så MÅSTE ju också jag kunna lära mig det. Men det satt hårt åt!

Inspirationen var nog inte så stor men viljan desto större. Jag fick ju inte ta kantorsexamen utan att kunna spela med baktassarna...
Ingrid

Tove Olberg sa...

Jag har läst ditt fina inlägg om träna... lyss..."nog hördes en ton i mitt inre" - "öve öve, jevnt og trutt og tappert, det er tingen" om en ska komma nån vart med det en har för sig, vad det nu monde vara. Lite strängklang kom förbi också.

Musikanta sa...

Tove:
Är du norska? Roligt att du hörde strängmusik när du läste mitt inlägg :-).
Ingrid

Annika sa...

SÅ sant, Ingrid.
jag har ju en tös, som du vet, som befinner sig i en liknande sits.
Men med teater.
ÖVA, öva, repa, repa, repa. Finslipa.
Träna.
Ja, du vet!!
MEN du, så underbart att ni har musiken så närvarande i familjen. Att repa med mormor, och att sjunga med dig, måste ju vara det roligaste som finns.
OCH ja, utan stöttande fldrar tror jag inte det skulle finnas så många barn som satsade fullt ut. JAG vet, jag en av dem.
Stora kramar!!!

Ailas sa...

Min far var musiker och mer eller mindre tvingade mig att spela. Jag tyckte bäst om att "improvisera" och blev aldrig heller någon riktig musiker. Gillade även att utöva idrott, men inte att träna... så inte blev jag någon framgångsrik idrottskvinna heller. Men har haft stor glädje av både musiken och idrotten. :)

Kram

Suss sa...

När jag läser ditt inlägg önskar jag att jag hade fått peppning att öva mera när jag var liten/ung. Mina föräldrar spelade piano respektive fiol, men mor spelade inte så ofta. Hon fick passion för odlande när vi flyttade till landet och sedan var det far och jag som spelade tillsammans. Sedan skaffade jag mig gitarr och moped och det var mest på skoj. Visst kan jag spela piano, men mest för att roa mig själv, barnen när de var små och nu barnbarnen. Roligt att du och de dina spelar vidare. Musik är LIVET! Kram!

Musikanta sa...

Annika:
Roligt att båda de yngsta barnbarnen har valt musik som fritidssysselsättning i stället för någon sport. När det gäller musik kan ju jag också vara med och stötta.
Lille Caspar, 4,5 år, har just börjat spela tvärflöjt - finns miniflöjtar för barn och Mirren övar också en halvtimme med honom varje dag. Sen en halvtimme med Casimir och gitarren. Efter heldagsjobb och matlagning. Det är starkt!
Jag ser fram emot den dag då Caspar, Casimir och jag ska spela tillsammans :-).
Du hör ju verkligen till de föräldrar som har satsat på och tränat med ditt barn. Så har det också gått bra för henne hittills.
Varm kram från Ingrid

Musikanta sa...

Aila:
Jag blev också "tvingad" från början. När jag växte upp gjorde man som föräldrarna bestämde utan knot. Jag tror nog inte att det finns något barn som tycker det är särskilt roligt att träna, så föräldrarnas intresse och envishet måste nog till för att det ska bli något.
Jag förstår dig helt om du inte gillade att träna, det gjorde inte jag heller. Sen när man kunde mer blev det roligare. Jag gillade också att improvisera, men EFTER att jag spelat läxan :-).
Kram tillbaka

Musikanta sa...

Suss:
Roligt att höra att du också spelar piano. Även om man inte blir någon stjärna så är det ju otroligt viktigt att man sjunger och spelar med sina barn och barnbarn för att de ska få intresse för musiken senare.

HUR man spelar är inte så noga bara ATT man gör det. Om man inte kan spela något instrument kan man i alla fall sjunga med barnen.

Jag är ledsen att jag aldrig lärde mig spela gitarr - försökte några gånger men gav upp eftersom jag fick ont i fingrarna. Det är ett så bra instrument, lätt att ha med sig och ackompanjera sig själv med också.

För mig är musiken också livet men också en källa till extrainkomster nu när jag är pensionär eller senior som det kanske ska heta i stället i framtiden.
Kram tillbaka!