onsdag 15 december 2010

Dagens namn är Gottfrid

För mig är det namnet alltid förknippat med professor Gottfrid Boon, som jag spelade för under fyra år från det jag var tolv år tills dess jag var sexton. Varannan söndag under terminerna åkte jag ensam upp till Stockholm med ett persontåg, som stannade vid minst tio stationer under resan från Norrköping.

Min pappa, som var ekonomisk, tyckte att det var onödigt att betala sex kronor extra för snälltåg. Persontåget tog över tre timmar och när jag kom fram tog jag spårvagnen från Tegelbacken till Nybroplan. Professor Boon bodde i en magnifik våning på Artillerigatan och jag kom ihåg att jag var våldsamt imponerad av att han hade en teckning av Picasso i hallen.

I rummet där han undervisade mig fanns det två Bechsteinflyglar bredvid varandra. Väggarna var belamrade med fin konst - tavlor hängde överallt i flera rader ovanpå och bredvid varandra.

               
Bilden från nätet

Ofta hoppade han runt och slog mig lätt på axlarna för att jag skulle hålla ner dem och inte spänna mig när jag spelade. Han nynnade med och sjöng och pratade och gestikulerade hela tiden. Han lärde mig mycket, framför allt ett fint anslag, som jag haft enorm nytta av senare.

Som tolvåring spelade jag första satsen ur Haydns lilla pianokonsert i D-dur på en musikuppvisning i flickskolan med min musiklärare som ackompanjerande orkester på ett andra piano. Satsen spelade jag upp för honom när jag kom dit första gången, kom jag ihåg. Men den fick jag lägga undan, och sen var det små enkla stycken som han stack åt mig för att jag skulle börja om från grunden...

När jag spelat färdigt tog jag spårvagn till Nockeby, där min snälla faster alltid bjöd mig på parisare, det bästa jag visste. Senare på eftermiddagen tog jag så spårvagnen igen till Centralen och klev återigen på det långsamma persontåget hem. Pappa hämtade mig vid stationen med bilen på kvällen.

När jag googlade på Gottfrid Boon läste jag att han själv hade varit en mycket framgångsrik konsertpianist innan han ägnade sig helt åt undervisning och blev professor vid Musikaliska akademin. Jag upptäckte också att jag var i mycket gott sällskap. Både Hans Leygraf och Käbi Laretei och många andra berömdheter har varit hans elever. Själv var Boon elev till Arthur Schnabel, en på den tiden världsberömd konsertpianist.


Arthur Schnabel - bilden från nätet

Boon gav också ut en pianoskola som jag tyckte var förfärande tråkig och som jag som väl var hade sluppit att börja spela i.

När jag var sexton år tog andra intressen överhand och att öva skalor och sitta timmar vid pianor var det som jag var minst intresserad av. Så relationen med professor Boon tog slut av sig själv, kan man säga... Men den fina grund som Gottfrid Boon lade i mitt musicerande liv är jag honom evigt tacksam för.

17 kommentarer:

em sa...

Vilket trevligt minne - eller rättare sagt minnen!
Margaretha

Musikanta sa...

Margaretha:
Ja, är det inte konstigt vad mycket som poppar upp bara man ser ett namn i almanackan. Det var inte lika roligt alla gånger eftersom han var mycket krävande...

Musikanta sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Pettas sa...

Gottfrid, det låter verkligen fridfullt, det namnet.
Intressant att få följa din väg på musikbanan:)

Kram!

Musikanta sa...

Karin:
Han var allt annat än fridfull - hade ett hett temperament. Gud nåde en om det inte lät som han ville. Men han gav sig aldrig, och till sist brukade det fixa sig...
Kram tillbaka!

olgakatt sa...

En god lärare blir allt bättre ju äldre eleven blir och fattar hur bra läraren var! Men ofta är det nog som du säger, att det inte alltid är så roligt medan det pågår!

Miss Gillette sa...

Gottfrid är då också ett namn. Jag har varit ihop med en snubbe som heter Gottfrid i andranamn -- förmodligen nån släktsak, jag har aldrig frågat. Eller så har jag det men förträngt svaret.

Beträffande piano spelade jag från fyran, men redan efter nåt år växte motviljan. Jag fick dock inte sluta förrän jag var femton. Fast vet du -- det skulle jag ju kunna skriva om hos mig själv. Annars tror jag det blir en väldigt lång kommentar här. Tack för tipset!

Anna, Fair and True sa...

Vilken trevligt minne och fin historia! Coolt också att du faktiskt tog lektioner från en sådan duktig pianist! Och roligt att dina föräldrar satsade så mycket på dig - lektioner måste ju ha kostat en del, kanske de sex kronorna hjälpte till ;)

Evatina-beth sa...

Finns det några barn idag som skulle ha tålamod med detta: Den långa resan och undervisningen.Bra jobbat,tycker jag.
Kram!

Musikanta sa...

Olgakatt:
Jag är så tacksam nu för allt han gav mig som jag har haft nytta av för all framtid. Att jag inte blev knäckt var att jag visste att den dag han inte gormade och stod i utan var knäpptyst, då kunde jag hälsa hem...Det hade min musiklärarinna, som hade presenterat mig för honom från början, talat om.

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Där ser du hur associationerna tar fart! Det kan bli ett inlägg både om snubben Gottfrid och om hur du tvingades att spela piano av en oförstående omvärld i så många år...

Musikanta sa...

Anna, Fair and True:
Jag kommer ihåg att han tog 25 kr, som jag hade med mig i ett kuvert, för en timme på söndagsmorgonen

Om man betänker att jag på mitt första heltidsjobb på bank många år senare hade en lön på 450 kr/mån var det nog ganska mycket pengar...

Kanske därför han hade så mycket fin konst på väggarna eftersom han hade många privatelever :-)!

Musikanta sa...

Eva:
Framför allt skulle inte några föräldrar skickat iväg en tolvårig flicka ensam upp till Stockholm. Jag kommer ihåg en gång på Centralstationen på kvällen att jag blev haffad av en farbror (förmodligen någon i tjugoårsåldern) som frågade mig om jag kände "Kungen" i Norrköping. Han skulle ha blivit släppt från fängelset några dagar tidigare, talade han om.

Eftersom jag inte kände denne man lämnade mig farbrorn i fred och jag åkte hem till Norrköping lite förvirrad av mötet.

Bloggblad sa...

Det var mycket pengar... jag gick hos den bästa och dyraste pianoläraren i Motala i början av 60-talet, och fick betala 10:- för en halvtimme. Och så blev det ingen pianist av mig ändå...

Musikanta sa...

Bloggblad:
Det blev du väl visst - om än inte konsertdito. Det blev inte jag heller trots att jag var tvungen att öva minst en timme varje dag! Fast nu har jag rätt så kul av det i alla fall...

Det hade varit kul om någon hade räknat ut hur mycket pengar 25 kr var 1948 när jag började hos Boon. Sen kostade väl tåget nästan lika mycket antar jag. Jag förstår nu efteråt att min pappa var besviken över att jag inte blev konsertpianist...

em sa...

Hos myntkabinettet kan man få reda på hur penningvärdet förändrats (
http://www.myntkabinettet.se/web/Rakna_ut_penningvardet.aspx). Det du betalade 25:- för 1948, skulle du få betala 436:22 för i dag. Eller rättare sagt förra året, för räcnaren täcker just nu perioden 1873 till 2009.
Margaretha

Musikanta sa...

Margaretha:
Tack snälla Margaretha för den upplysningen. Kan vara bra för framtida behov - det är ju så ofta man diskuterar vad saker och ting kostade förr.

Oj, det var mycket pengar - nästan 1000 kr i månaden som min pappa pungade ut med. Plus tågresan. Men på den tiden begrep jag ju inte värdet av det...
Kram från Ingrid