Primosten är en av Adriatiska kustens mest kända och älskade turistorter. Hela den lilla staden ligger hopträngd på en halvö, men eftersom det hällregnade stannade inte bussen för fotograferingspaus på vägen till staden. Vill man se fantastiska bilder därifrån från höjderna ovan, kan man gå in och kika här. I det här inlägget är det Kent som har tagit alla bilderna. Jag ville inte äventyra min mobil i regnet.
På den lilla platsen utanför ingången till Primosten var det bara rundresegruppen som var ute och promenerade. Några övriga turister syntes inte till. (Bilderna går att klicka större.)
Maria och Josef?
Vi har kommit in i Primosten genom den vackra porten i kalksten.
Utrustade med regnskydd och paraplyer steg vi så av bussen för en kort promenad i Primosten. Vi var ganska ensamma som turister och vi såg inte heller till några personer som såg ut att bo där för jämnan. Kanske var det så (som på så många andra ställen) att hus och lägenheter i denna lilla fina stad köpts upp av förmögna personer för att ha som sommarställe och som nu övergivit den.
Folktomt.
Vackra och välskötta små trädgårdar mellan husen.
Många korallhalsband i skyltfönstret.
Kyrkan i Primosten var tyvärr stängd.
Utsikt från kyrkogården.
Besöket i Primosten blev inte så långt på grund av regnet och vi fortsatte därefter färden med bussen till en vingård där vi skulle äta lunch. Vi blev väl mottagna och fick också titta in i huset där man bryggde vin, grappa och diverse likörer.
Fikonträd som Kent fotade från bussfönstret på vägen till vingården.
Då det fortfarande regnade och var ganska kyligt åt vi inomhus.
Lunchen innehöll bland annat den lufttorkade skinkan prosciutto som är bäst efter den har fått torka i några år. Alltför torr enligt min mening - jag föredrar vanlig julskinka. Men det anses vara en delikatess. Även här fick vi så mycket vi kunde och ville dricka av husets vin. Eftersom det fortfarande regnade trängde vi ihop oss i det lilla stenhusets matrum - annars hade vi kunnat sitta ute i skuggan av vinrankorna.
Trångt om saligheten. Ulla, Sten och jag väntar på att lunchen ska serveras.
Här har prosciutton och oliverna kommit på bordet.
De tre flaskorna längst upp till vänster innehåller fikonlikör som jag föll för.
Här fanns också gamla hus byggda av sten.
Den gamla staden Trogir var en upplevelse. Staden tillhörde den Venetianska republiken till år 1797 då republiken upplöstes. Många av de gamla vackra byggnaderna tillkom under denna epok, läser jag på Wikipedia. Trogir har tidigare varit grekiskt, romerskt, venetianskt och franskt. Det finns byggnader också från den romerska tiden, från renässansen och från barocken. År 1997 kom gamla staden i Trogir med på UNESCOS världsarvslista.
Torget i Trogir med stadshuset till vänster i bild.
Sankt Laurentiuskatedralen i Trogir.
Den fantastiska porten till katedralen. Överst ses Sankt Laurentius med gallret som han dog på efter ha blivit grillad. Kanske kan det vara intressant att läsa mer om detta helgon eftersom vår huvudkyrka här i Söderköping är uppkallad efter honom.
Målningar fanns att köpa som souvenirer.
En manskvartett sjöng gamla traditionella sånger från Dalmatien i en av de gamla byggnaderna. Sist i inlägget kan man lyssna till en videosnutt som Kent spelade in.
Fästningen Kamerlengo från 1400-talet. På sommaren har man här konserter och andra evenemang.
På videon springer en kvinna förbi kameran just som gossarna börjar sjunga. För övrigt får de sjunga ostört tills slutet. Härliga röster!
Tidigare inlägg om rundresan i Kroatien:
