lördag 30 januari 2010

Stockholmsbesök del ett

Har varit borta några dagar från datorn och bloggen som några som brukar titta in kanske har märkt. Beror som vanligt på att jag varit uppe i Stockholm och hälsat på Mirren och de yngsta barnbarnen. Åkte med Swebus i måndags kväll och blev hämtad vid Cityterminalen av den snälla Mirrmaken.

Jag skulle rekommendera alla som lider av allmän depression att komma och överta ansvaret för hem och två barn - Minimirren på sex månader och Lillmirren på tvåochett halvt - i några dagar, när det är snöoväder och iskallt, gatorna inte är plogade och man måste iväg med båda barnen till dagis på morgonen efter att först ha lagat frukost samt ammat.

Den lille måste bäras i sjal och den store dras i pulka ca 2,5 km. Det går nämligen inte att komma ut med bilen idag p.g.a nyupplogade, halvmeterhöga snövallar utanför parkeringsplatsen. Att dra den stora dubbla barnvagnen är otänkbart...

Efter att ha klätt på bägge barn overaller, mössor, vantar, sockor, stövlar eller mockasiner och sig själv är man genomsvett, i synnerhet som Lillmirren INTE är samarbetsvillig. Just idag vill han vara hemma och leka med sina bilar i stället.

Det här har Mirren brukat göra ensam varje dag hittills och samma sak upprepas när hon ska hämta Lillmirren på dagis vid halvfyratiden. Minimirren får hon bära hem igen, för han vill fortfarande ha mammamat ungefär varannan timme dygnet runt. Eftersom jag är uppe och hälsar på slipper hon i alla fall dra pulkan själv denna dag.

Jag tror att efter några sådana dagar skulle den deprimerade bli glad och tacksam över att livet trots allt bjuder på sådana glädjeämnen som att ta en fika i lugn och ro, se på ett TV-program utan att bli störd och få sova en hel natt utan att bli väckt tio gånger.

Eller att kunna ta sig en promenad utan att först behöva klä på två barn full vinterutstyrsel och äta middag utan att behöva värma sin egen middagsmat i mikron tre gånger eftersom Minimirren just då också vill ha mat och Lillmirren behöver bytas blöja på omedelbart.

I fortsättningen ska Mirrmaken försöka lämna Lillmirren på dagis samtidigt som han går till tunnelbanan och jobbet, men de dagar han har möte tidigt på morgonen, som idag, finns det ingen chans att han ska hinna lämna.

15 kommentarer:

olgakatt sa...

En annan blir matt bara av beskrivningen! Härmed skickas en medalj till Mirren! Spar berättelsen tills barnbarnen blir stora - dom kommer inte tro det annars! Jfr historierna vi fått höra om hur många mil våra förfäder traskade till skolan varje dag!

Evatina-beth sa...

Ja, varje ålder har ju sin tjusning, Visst var det härligt när barnen var små men, oj,oj vad jobbigt det kunde vara. Barnbarn på ett lagom avstånd som man får njuta av och följa till skola och dagis under några dagar är ju härligt.Det är i alla fall bra att man inte vill skaffa barn uppe i pensionsåldern som ett Tv-program handlade om häromdagen. Ha en skön helg!

Musikanta sa...

Olgakatt:
Jag ska vidarebefordra medaljen till Mirren - hon är verkligen värd en modell större! Det är ju speciellt jobbigt nu när det är så kallt och man måste klä på barnen så mycket persedlar.

Evatina-beth:
Jag lyssnade också på programmet med den snart 60-åriga kvinnan som ville ha ett barn till! Att hon orkar - men hon hade ju faktiskt en yngre man. Hon ammade också till råga på allt!!!

Men, som hon sa i programmet - det är ingen som höjer på ögonbrynen om en 80-årig gubbe skaffar sig småbarn. Trots allt är hon ju bara 80 när yngsta barnet är 20 och vuxen. Jag säger som du, det är underbart att ha barnbarn som man kan njuta av lite på avstånd.
Ha en skön helg själv!

Bloggblad sa...

Jag är lika gammal som hon som ville ha ett barn till. Jag vill inte...

När mina var små var jag hemma och slapp dagismomentet, men å andra sidan fick jag inte några minuter för mig själv... fast nr 2 sov middag ganska länge, så jag hade bara ett vaket barn några timmar mitt på dagen.

Jag njuter hejdlöst över att den tiden är över även om jag ibland kan bli lätt nostalgisk när jag tänker tillbaka. Som när jag hittade mina gamla stickmönster...

Ebba sa...

Åh vilken duktig dotter du har. Så skönt för henne att du kan hälsa på och hjälpa till i bland.
En trevlig helg önskar jag dig.

Grekland nu sa...

Jag minns PRECIS hur det var när vi bodde i Stockholm och de tre barnen var små, minns de kolmörka iskalla morgnarna när man - efter den påklädningsprocedur du beskriver!! - släpade på vagn och barn och annat till dagis, lämnade över till personalen, hur jag sen tog tåg och tunnelbana till jobbet (nästan en timme) och sen utmattad sjönk ner på en stol med en kaffekopp...Det kändes som om jag då, vid halv niotiden, redan avverkat ett jobb, sen var det bara att börja jobba med det "riktiga" jobbet, och sen tillbaka igen på eftermiddagen, hem i tågträngseln, hämta barn som kinkade, laga mat osv osv. Pust! Hur orkade man?? Troligen för att man var 20 år yngre...Inte konstigt att det kändes underbart att då plötsligt lämna allt det där och flytta till Naousa och ett liv utan vinteroveraller och där allt finns på fem minuters gångavstånd. Styrkekram till din dotter!!

Musikanta sa...

Bloggblad:
Jag hade som väl var som du vet fem och ett halvt år mellan första och andra barnet och tretton år mellan andra och tredje, så jag har egentligen aldrig upplevt att jag har haft mer än ett barn i taget. Men jag tyckte att det räckte, i synnerhet som jag var till åren när Mirren kom.

Jag njuter också av min frihet och att ofta kunna åka upp och hälsa på de yngsta barnbarnen. Det var svårt förr med de andra barnbarnen när de var små eftersom jag jobbade dubbelt!

Musikanta sa...

Ebba:
Ja, du har ju träffat henne...
En skön helg önskar jag dig också!

Grekland nu:
Just nu hade det inte varit dumt att bo i Naousa! Termometern visade 22 minusgrader i morse! Och snart kommer väl snön upp till fönstren om det fortsätter snöa.

Jag kan tänka mig hur du hade det med TRE små barn! Jag hade jobb nog att åka tunnelbana till bussen med allt mitt bagage EN endaste gång när jag skulle hem häromsistens...

Jag tror att när man är mitt uppe i det så klarar man av det - man är ju så illa tvungen. Men visst var man trött många gånger...
Varm kram/M

Musikanta sa...

Grekland nu:
Jag glömde berätta att Mirren lagar TVÅ lagade mål mat om dagen dessutom...
Jag ska vidarebeordra styrkekramen till henne.
Ha det gott!

Ebba sa...

Javisst har jag träffat din tjusiga och vackra dotter. Det gäller att njuta av barnen och barnbarnen.

Londongirl sa...

Åh jag minns precis hur det var...mina söner är det två år mellan. Maken var ibland (ganska ofta) utomlands i sitt jobb. Ibland flera gånger i månaden...och ingen mormor och morfar eller farmor och farfar i närheten.
Men det gick faktiskt...

Värst var det när de fick kikhosta båda två 3 och 5 år och maken var i Japan. Puh!
Då minns jag att det var tufft för jag sov inte på ordentligt på två veckor.

Jag är full av beundran över alla som din Mirren som kämpar på med de små!
Så skönt det måste varit för dem att du kom och hälsade på! :-)

Kram! // Lisbeth

Musikanta sa...

Lisbeth:
Två år emellan är sanslöst jobbigt! I synnerhet som du var ensam helt och hållet så mycket.

Mirren har i alla fall hjälp av barnens farmor då och då och Mirrmaken ställer upp till tusen när han bara är hemma...

Det värsta för Mirren är väl att hon ALDRIG någonsin får sova en hel natt eftersom hon ammar flera gånger och barnen väcker varandra. Lillmirren vaknar och gråter varje gång han tappar sin napp t.ex.

Jag önskar bara att jag bodde lite närmare, det är i alla fall en bit att åka. Och sen har jag mycket spelningar under veckorna och även på helgerna.
Varm kram/Ingrid

Musikanta sa...

Ebba:
Jag passar på att äntligen njuta av mina barnbarn eftersom jag aldrig fick den tiden med de äldre. Då hade jag dubbeljobb: 100% i skolan och 67% i kyrkan. Sen var det ju bara MINA barnbarn och det gjorde ju tyvärr en del skillnad...Bra mycket lättare att åka hemifrån och hälsa på våra gemensamma numera.
Kramar/Ingrid

Marianne sa...

Ja du, de får slita de där småbarnsföräldrarna. Det är väl därför man förlorar förmågan vid en viss ålder, för man skulle helt enkelt inte ha orkat. : )

Kram!

Musikanta sa...

Marianne:
Jag håller med dig! Vilken tur det är att man inte kan få barn längre...
Men det är härligt med barnbarnen!
Kramar/M