Ester

Idag, på Esters namnsdag, tänkte jag lite extra på min mormor, som dog någon gång i mitten av 1960-talet och som hette Ester Elisabeth. Jag var tacksam över att jag bara fick ärva hennes andra namn, eftersom Ester i mitt tycke då, skulle ha varit ännu förfärligare att heta än Ingrid. Nu är Ester inne igen, och många små flickebarn döps till detta gamla finns bibliska namn. Min mammas mostrar hette f.ö. Linnéa, Signe och Elin och Tyra, som numera också är populära.

Mormor gjorde inte mycket väsen av sig. Hon var duktig på att laga mat och sköta hushållet, men jag har inte många konkreta minnen av henne. Inte som av min farmor, som jag fick ärva mitt förnamn av och som älskade att väva. Hon lämnade efter sig mängder med konstfärdigt vävda bonader, dukar och handdukar.

När morfar gick i pension, flyttade morföräldrarna till Norrköping för att vara nära mina föräldrar. Mormor kom hem till oss nästan varje dag och hjälpte mamma i hushållet. Mamma avskydde allt hushållsarbete, så hon tog tacksamt emot all hjälp. Morfar var också ofta med, han tyckte om trädgårdsarbete och var därför i trädgården för det mesta under sommarhalvåret.

Allt skulle gå fort när det gällde min mormor. Hon satt aldrig stilla, vad jag kommer ihåg. Vi hade knappt druckit ur kaffekoppen på eftermiddagen förrän hon var på väg att ta bort kopparna. Hon utgjorde dock en stor trygghet i min och mina bröders liv, fanns nästan alltid hemma när vi kom hem från skolan, vilket inte vår mamma alltid gjorde…

Mormor hade fyra systrar och en bror och var född på en bondgård i Lekeryd i Småland. Brodern Kalle fick, som den tidens sed, ta över gården och mormor skickades iväg för att tjäna som piga på en herrgård.

Där träffade hon min morfar som var kusk på herrgården och mycket stilig. Tycke uppstod och så småningom gifte de sig. Morfar fick plats på brandstationen i Jönköping som kusk – det var på hästspårvagnarnas tid – och min mamma och moster växte upp där på brandstationen.

Jag är ledsen för att jag inte tog reda på mer om min mormors barn- och ungdom medan hon levde. Jag vet bara att de fick försaka mycket för att min mamma och moster skulle kunna gå i Santessonska Skolan i Jönköping, som kostade pengar, och där bara de bättre bemedlade flickorna i staden gick.

Flickskolan ledde till vidareutbildning till sjuksköterska för min mamma, ett yrke som hon tyvärr inte fick möjlighet att utöva förrän vi blev tonåringar och hon hjälpte min pappa på hans privatpraktik.

Det ansågs nämligen inte passande att en kvinna, som var gift med en läkare, yrkesarbetade. För att ytterligare förhindra att kvinnorna arbetade, var det sambeskattning av inkomsterna. Hustruns inkomst lades alltså ovanpå makens, och då blev skatteprocenten högre. Det kunde t.o.m. innebära att inkomsten minskades, i synnerhet om det rörde sig om mycket ojämna inkomster…

Kortet nedan av mormor, mamma och mig, togs när min äldsta dotter Anna var några månader. Jag var 22 år och vägde då 23 kg mindre än idag. På den tiden tog jag också alltid av mig glasögonen när jag skulle fotograferas!

Om pudlar

(Alla bilder från nätet)

Var på en familjegudstjänst igår där prästen riktade sin predikan till små och mellanstora barn. Inte för att jag hörde så mycket trots att jag satt längst fram och hade mina extraöron på mig, eftersom han talade mycket fort och ekot i den ganska tomma kyrkan gjorde så att orden gick i varandra. Dock uppfattade jag orden förutsägbart och åstadkommit och en del andra liknande ord. Jag förstår om barnen hade sin uppmärksamhet riktat på annat håll…

Hittade nyss Svenska Folksagor i min bokhylla utgiven av förlaget Barnbiblioteket Saga när jag skulle städa. Den tillhörde en av mina absoluta favoritböcker när jag var åtta år. Bläddrar lite i den. Redan i den första sagan träffar jag på uttryck som lägga två strån i kors och göra henne till lags. Jag har inget minne av att jag någonsin tyckte texten var svår att läsa. Ord som fullbordan, utan förskoning, ödmjukt, gemål och godvilligt beredde mig tydligen inte några svårigheter heller.


Men under den sista tiden händer det allt oftare att jag inte förstår innebörden i vissa uttryck som cirkulerar. Jag är t.ex. inte riktigt säker vad hypa eller hajpa betyder. Jag har givetvis googlat och fått det översatt, men glömmer det lika fort.

Jag fattar förstås av sammanhanget att uttrycket att göra en pudel, som florerat friskt i pressen på sistone, innebär att man kryper till korset (som man sa förr) och ber så mycket om ursäkt eller gör avbön för något man gjort eller sagt. Men var pudeln kommer ifrån och varför det heter så, visste jag inte.

Trodde det var något man hittat på nyligen. Men icke. Uttrycket myntades av en journalist efter det att dåvarande biståndsministern Jan O Karlsson bett om ursäkt för att han låtit staten betala sin kräftskiva. ”Han gjorde en hel pudel, lade sig på rygg och sprattlade med benen”. Varför det just blev en pudel och inte en vinthund eller en tax, som la sig på rygg, låter jag vara osagt. I alla fall utnämnde Svenska Språknämnden det till ett av de nya orden redan år 2002!

Så länge har uttrycket alltså existerat utan att jag speciellt lagt märke till det! Det ger kanske en vink om att jag borde läsa lite mer tidningar, då speciellt kultur- eller ledarsidorna i fortsättningen istället för att sträckläsa spännande deckare. I den som jag läser just nu, Karin Alvtegens Skugga, har ännu inte uttrycket förekommit trots att jag hunnit till sidan 249.

Fredagstema Show and Tell – Förändring

Saltistjejen är det som har hittat på sista ämnet för fredagstemat den här månaden.

Om man undantar händelser av glad eller sorglig natur inom själva familjen, hänger nog den största förändringen i mitt liv samman med mordet på Olof Palme.

I februari 1986 jobbade jag som speciallärare på Bergaskolan i Söderköping. Detta år skulle jag fylla femtio. Förutom att jag hade mina lektioner som speciallärare brukade jag ibland vikariera som musiklärare när det var kris. Luciafirandet med den för tillfället hopsatta skolkören, föll någon gång också på min lott. Det var således allom bekant att jag trakterade tangentinstrument.

Bergaskolan, en av högstadieskolorna i Söderköping (Bilderna kommer från nätet utom den sista)

Någon vecka efter det ödesdigra datumet 28 februari, bestämdes det att skolan skulle hålla en minnesstund i Sankt Laurentii kyrka över den mördade statsministern. Eftersom det skulle sjungas psalmer måste någon spela orgel, men ordinarie kantorn och organisten var båda lediga just den dagen detta skulle ske.

Fasaden på Sankt Laurentii kyrka mot väster

Jag blev därför mer eller mindre beordrad av rektorn att spela på kyrkorgeln i den stora kyrkan. Det gick min ära förnär att tacka nej och säga att jag inte hade någon större erfarenhet av detta instrument, jag hade ju spelat tramporgel alla år i flickskolan på morgonbönen, och även i småskolan. Jag fick väl använda fingrarna som vanligt och strunta i fötterna…

Sankt Laurentii kyrka, interiör

Kvällen innan gick jag till kyrkan och tränade och blev omedelbart frälst. Ja, inte på det vanliga sättet kanske som folk förknippar med uttrycket, utan orgelfrälst. Att bara sitta där och spela och dra ut register efter register på den fantastiska orgeln så att hela kyrkan fylldes av underbar musik utan att jag behövde anstränga mig, var ren och skär hänryckning. En och annan ton kunde jag ju lägga till med fötterna, så att det lät ännu bättre.

När jag kom hem talade jag lyriskt om min upplevelse med MM, som genast berättade att han sett en annons om intagning i april till kantorskurs under sommaren i Linköping och tyckte jag skulle söka den.

Jag tog kontakt med organisten som skulle leda kursen och som jag kände lite grand, eftersom han var gift med min skolchef. Han lovade att ge mig några orgellektioner under mars månad om jag i gengäld sjöng med i hans kör i Sankt Johannes kyrka, där han var organist i vanliga fall.

Under hela mars tränade jag på två psalmer, Den blomstertid nu kommer och Bereden väg för Herran. Med händerna var det ju ingen konst men att få fötterna att funka på pedalen tillsammans med fingrarna på manualen var nästan hopplöst.

Efter många timmars övning i Sankt Laurentii kyrka, som jag fick öva i när det var ledigt, lyckades jag synkronisera händer och fötter så att jag kunde spela dessa två psalmer någotsånär rätt. Lyckan var stor när jag kom in på kursen.

Kororgeln i Sankt Laurentii kyrka

Den blev desto mindre när jag första gången reste till Linköping och fick schemat för sju veckor framåt. Lektionerna låg på morgonen och på kvällarna. Jag skulle alltså behöva åka hemifrån med sjubussen och inte komma hem förrän vid tiotiden på kvällen.

Jag ringde hem till MM med gråten i halsen och sa, att det var nog ingen idé att ens börja. Mirren var bara nio år detta år och kursen var alltså sju veckor lång, d.v.s. nästan två månader. Men MM vidhöll att han skulle klara semestern själv med Mirren. Inte nog med att han gjorde det den sommaren utan även nästa…

Trots att jag övade många timmar under dagen i en närbelägen kyrka i Linköping, lärde jag mig inte spela flytande med fötterna den första sommaren – utan jag blev rekommenderad att gå om kursen nästa år igen.

Så påföljande år blev det sju sommarveckor igen. I augusti 1987 fick jag äntligen ut min eftertraktade kyrkomusikerexamen och därefter fick jag omedelbart ett vikariat i Sankt Johannes församling i Norrköping. Organisten och tillika ledaren för kursen som efter dessa somrar blivit min mycket gode vän – salig i åminnelse – hade i sin tur fått ett vikariat i Linköpings domkyrka. Under åren fram till min pension hade jag alltså dubbla tjänster, dels som kantor i Sankt Anna församling, dels som speciallärare i Mogata skola.

Jag undrar hur mitt liv hade sett ut idag om jag inte hade blivit kyrkomusiker. Säkerligen mycket tråkigare och fattigare – både andligen och bokstavligen…

Ingrid vid orgeln i Sankt Johannes kyrka tjugofyra år senare

Våfflor och prepositioner

Idag är det den riktiga våffeldagen – Marie Bebådelsedag – precis som Miss Gillette hävdade i en kommentar till mitt våffelrecept! Det är tydligen bara i kyrkan som vi alltid äter våfflor på Jungfru Marie Bebådelsedag – alltså i söndags.

Då kanske det var någon som kunde ha nytta av min mormors recept i år i alla fall. Sen läste jag i tidningen i morse att dagen också kallades Vårfrudagen som i folkmun blev till Våffeldagen. Således en anledning att grosa i sig våfflor igen!

Så byter bloggen ämne, som de brukar säga i Tidningskrönikan i Ekot. Blev nämligen inspirerade av Bloggblad som skrev om svårigheter bl.a. med prepositioner i svenskan. Jag brukar fundera på vilken preposition jag ska använda åtminstone ett par gånger varje inlägg jag skriver.

För tillfället har jag på min I-Pod I den innersta kretsen av Viveca Sten, som förresten kom ut med sin nya deckare igår I grunden utan skuld. Hörde henne i en intervju i P4 på eftermiddagen i går och tyckte att hon verkade väldigt trevlig som person också…


Till prepositionerna! Deckaren utspelar sig på Sandhamn och inte i Sandhamn. I min ungdom hade jag sällskap (som det hette då) med en underbar pojke, vars föräldrar hade sommarställe i Sandhamn och inte på. Så mycket som vi pratade om Sandhamn, hade jag säkert lärt mig att det skulle heta på om de hade sagt så…

Men om man tänker efter är det ju logiskt. Det heter ju på Öland, på Visingsö etc. etc. Men ibland följer dock inte prepositionerna logikens lagar. I Norrköping har vi ett område där alla familjer med självaktning brukar bo, eftersom villorna är allra störst och dyrast där. Det är Lindö, som heter så, fastän det inte alls är någon ö. När jag var ung var det ett sommarstugeområde med små, enkla hus.

Jag hör omedelbart om någon är en gammal Norrköpingsbo eller inflyttad på senare år. De gamla Norrköpingsborna säger i Lindö, medan de nyinflyttade – som kan ha bott där i femtio år eller mer – säger på Lindö. Säger någon "Jag bor på Lindö", så vet man att det var någon som inte gick i skolan i Norrköping på femtiotalet i alla fall…

Men vi har områden i Norrköping där bruket av preposition är grundmurat. Jag växte upp i Kneippen men MM växte upp på Haga. Att säga i Haga, skulle innebära att man trodde att någon bodde någon annanstans än i Norrköping. Man bor på Norr eller på Söder, men i Hageby eller i Eneby. Hagaområdet gränsar till Eneby, så varför man säger på Haga är helt obegripligt…

Händelserika dagar i Mälarhöjden

Man hinner med mycket när man är på besök i Stockholm p.g.a. att Mirren är så ambitiös. Eftersom det fortfarande var ganska kallt och snöigt var det mest inomhusaktiviteter som gällde för Mirren, barnbarnen och mig själv. Lillmirren är nämligen ledig från dagis på fredagar och behöver då göra sig av med någon liten del av sin överskottsenergi.

Lillmirren på plastgunghäst på Lekslottet (Alla blder går att klicka större)

Krypa, hoppa och klättra! Vad mer kan man önska sig?

Så efter lunch packade vi in oss i stora bilen och åkte till Lekslottet i Tullinge. Ett paradis för barn och även för mormor. Det gick nämligen bra att sitta i lugn och ro vid ett bord där man åt ena hållet hela tiden hade uppsikt över de hoppande, springande, skuttande och skrikande barnen, åt det andra kunde titta på Minimirren som hade placerats strategiskt i en mjuk plastlåda full med bollar.

Minimirren i plastlådan

Mirren beställde te till oss från caféet och två tårtbitar, som vi smaskade i oss i godan ro. Sen ville också Mirren pröva rutschkanan och klättra upp i ställningarna och krypa runt tillsammans med de övriga barnen.

Mirren och Lillmirren i rutschkanan

Minimirren gör oss sällskap vid bordet med en plastsked

Minimirren satt hela tiden storögt i sin lilla hage och lekte förstrött med en och annan boll och tilldrog sig uppmärksamheten från något större barn, som gärna ville leka med honom.

Lillebror och storebror

Söndagen var vikt för ett besök på Tekniska museet. Där var det nämligen sista dagen för världens största (?) modelljärnväg, vilket t.o.m. hade lockat upp morfar till Stockholm på lördagen. Många entusiaster – övervägande gråhåriga män med skägg och/eller mustasch – hade tillsammans byggt ihop sina egna modelljärnvägar till en enda stor.

Detta förstärker min gamla teori att män aldrig slutar att leka så länge de kan stå på benen. Och vilka var de mest intresserade av besökarna? Små gossar och deras pappor så långt man kunde se.

Far och son betraktar intresserat modelljärnvägen

Modellerna av hus, stationer och städer är under av precision

Men visst var det en sevärd utställning, det tyckte även jag, som är måttligt road av tåg. Vädret var det allra sämsta tänkbara – bjöd på en isande kall vind och en mindre snöstorm, så det var skönt att komma inomhus efter att ha stått i kö utanför museet en stund.

Tåg, tåg, tåg

Ett välbyggt alphus

Efter att ha vandrat omkring och tittat på gamla bilar och flygplan gick vi ner i låtsasgruvan, där jag omedelbart greps av klaustrofobi. Hur fick människor luft på den tiden det inte fanns elektricitet? Och hur stod man ut med att arbeta hela sitt liv utan dagsljus? Upp i ljuset igen och upp i rymden, där Lillmirren fick leka astronaut.

Lillmirren har blivit en astronaut

Spännande att titta på

Utställningen ”Övergivna platser” tyckte jag var intressant eftersom jag skrev ett blogginlägg om Gusums bruk när fredagstemat var ”Övergivet”. På ett bord låg nämligen boken om ”Övergivna platser” av Jan Jörnmark, som hade kommenterat mitt blogginlägg då det begav sig. Han hade själv varit på plats och fotograferat bruket både exteriört och interiört.

Mirren och jag i utställningen "Abandoned places"

Vi hamnade till slut på Teknorama, där Lillmirren fick åka rutschkana och springa runt i en halvtimme tillsammans med hundra andra ungar. Efter någon kvarts jagande efter Lillmirren, som inte ville åka hem, lyckades Mirren få tag på honom till slut.

Glada över att åka hem

Hemma i Mälarhöjden festade vi på pannkakor och sedan hem till Mogata igen, eftersom jag hade min VIS-kör redan klockan tio nästa morgon.

Mormors våfflor

Bilden har jag hittat på nätet.

För dem som missade att det var Jungfru Marie Bebådelsedag igår och glömde att baka våfflor kommer här ett bra recept på sådana att ha till nästa helg. Det är min mormors recept på våfflor, räddaren i nöden när det kommer oväntade gäster och som du aldrig misslyckas med.

Receptet är tänkt för 4 personer med normal aptit.

1. Man tager 2 ägg och lagom mjölk så det blir som en tunn smet.

2. Sedan vispar man i lagom med vetemjöl så det blir som en slät gröt.

3. Därefter späder man med mjölk så det blir som en ganska tjock soppa.

4. Smält en rejäl klick smör och häll i smeten - ta mer än vad du tänkte från början. Margarin gills inte.

5. Häll det något avsvalnade smöret ner i våffelsmeten så att det blir som en härlig kräm – inte alltför tjock men lagom! Glöm inte en lite salt så det blir god smak på smeten.

6. Hetta upp våffeljärnet så att det ryker.

7. Lägg en lagom stor sked våffelsmet på järnet. Grädda en liten stund - det går ganska fort när järnet är hett – tills det knappt ryker mer. Då är våfflan färdig. Man kan förstås titta litet ibland och se hur brun den har blivit.

8. Sätter sig våfflan fast, smält mer smör och häll i smeten. Tycker du smeten verkar för tunn, vispa i litet mer mjöl.

9. Serveras med valfri sylt, grädde eller glass, eller både och. Vill man hellre lägga en god svampstuvning på våfflan går väl det med eftersom det inte är något socker i våffelsmeten. Lycka till!

PS. Har du två våffeljärn slipper du en del bekymmer med otåliga gäster.

Bloggpaus

I kväll åker jag upp till Stockholm med mitt favoritkommunikationsmedel, som alltid kommer i tid (utom förra gången när det var 22 grader kallt och bussen var trekvart försenad) och där man slipper att sitta och vara nervös bredvid MM, som ofta kör som en kinesisk taxichaufför. Vilket inte innebär att han är en dålig bilförare på något sätt...

Har man tur får man en trevlig pensionerad dam (bara sådana och ungdomar brukar resa med Swebus) som ressällskap, som man kan prata barn och barnbarn med. Annars är det bäddat för två timmars läsning i lugn och ro, eller korsordslösning om man tröttnar på att läsa.

Väl framme blir man hämtad vid Cityterminalen av sin alltid lika snälle svärson, som ställer upp i alla lägen. Enda nackdelen är att man inte kan släpa med sig hur mycket bagage som helst. Vilket kanske är en fördel om man tänker efter...

Jag kommer med rapport så småningom från Stockholmsvistelsen - tills dess, ha en trevlig vecka!

Missförstånd

När man som jag är 70+ får man acceptera att allt inte fungerar precis som det gjorde när man var 25. Man kan t.ex. inte vara uppe till två på morgonen efter att druckit halvannan flaska rödvin och sen stiga upp vid sjutiden och vara pigg som en mört. Nu räcker det med ett glas vin för att man ska känna sig ur form på morgonen, fastän man gått och lagt sig vid tiotiden.

Kaffe smakar inte heller gott, om det nu kan bero på att jag tidigare i mitt liv bälgat i mig tusentals liter av den varan. Jag har ännu inte kommit så långt som till silverte – varmt vatten, socker och mjölk – men det är inte långt ifrån…

När jag tappat något på golvet ligger jag gärna kvar på knäna en liten stund till för att se om det är någonting mer jag kan upptäcka att plocka upp därifrån.

Glasögon har jag haft sen elvaårsåldern, så det är inget nytt. Däremot har hörseln försämrats med åldern, vilket är en ständig irritation för de närmast anhöriga, eftersom jag ofta missuppfattar vad de säger.

Jag är tacksam ägare till ett par digitala hörapparater, som jag alltid har på mig när jag är ute bland folk, men som jag lägger av så fort jag kommer hem. De är små och behändiga och syns inte bakom håret. Men när man äter (och det gör man ju ofta) låter det som ett tröskverk inne i huvudet.

Inte heller kan jag ha hörapparaterna på mig när jag spelar orgel, för då hör jag inte ett ljud vad prästen säger eller sjunger. Jag har skaffat mig olika strategier för hur jag ska veta när kyrkklockorna har slutat ringa och jag måste börja spela. De finns nämligen ibland i en klockstapel en bit från kyrkan och då hör jag dem sämre.

För det mesta vinkar kyrkvaktmästaren med båda händerna över huvudet, när jag ska börja, om jag inte sitter på läktaren. Är det en begravning finns det nästan alltid en solist som viskar ”kör” i mitt öra när det är dags. Är MM med är det förstås lättare.

Jag har fått en vänlig tillåtelse av upphovskvinnan till denna tant, Gunilla Dahlgren, att använda hennes bilder för att illustrera mina inlägg närhelst jag behöver. Jag kan säga att det var denna bild som var inspirationen till mitt inlägg idag.


Det värsta med min dåliga hörsel, som är så pass bra att jag inte alltid behöver ha hörapparaterna i öronen, är att man missuppfattar vad folk säger i ett kör. Historien God dag yxskaft innebär alltså ingen särskild överraskning för mig. Eftersom MM älskar att lösa korsord rör sig ofta konversationen vid matbordet om ord i sådana.

- Fordras för staket, säger han och tittar frågande på mig. Jag lägger pannan i djupa veck och funderar.

- Kanske ribbor eller målarfärg eller nåt sånt, försöker jag. Han ser på mig med undrande blick.

- Varför skulle man behöva målarfärg när man ska skicka upp raketer?…

I morse var det särskilt bekymmersamt vid frukostbordet. Det började med att jag svarade MM på vad det vad för väder idag.

- Det är fem grader kallt, sa jag.

Det visade sig att något var borta och han hade frågat:
- Vart tog dom vägen?

En klurig korsordsfråga tyckte jag var en som han läste upp:
- Hit hittade Hitler tidigt till.

Tre bokstäver. Jag funderade och funderade men kunde inte för mitt liv komma på var någonstans Hitler kunde ha varit tidigt i sitt liv mer än i Österrike och München.

- Det blir Goa, sa MM.
- Varför och i vilket sammanhang var Hitler i Goa? undrade jag.

MM suckade och förklarade att det var Hippies, som var där tidigt och inte Hitler.

Sensmoralen är att man alltid ska tala extra tydligt till någon som inte har perfekt hörsel. Det räcker alltså inte med att bara höja rösten och skrika, som många tror.

Mirren har fulländat sin diktion när hon talar till mig, så att hon låter ungefär som en av presentatörerna på Svt. De som talar allra tydligast och bäst och rör på munnen så man nästan kan läsa vad de säger på läpparna. Men när jag är hos Mirrfamiljen och hälsar på måste jag i alla fall ha mina extraöron på mig, annars hör jag ju inte vad Lillmirren säger…

På tisdag kväll äntrar jag återigen mitt favvokommunikationsmedel, nämligen Swebus, för vidarebefordran till Cityterminalen i Stockholm, där jag även denna kväll blir hämtad av min käre svärson. Därför blir det bloggpaus veckan ut p.g.a. musproblem, eller rättare sagt, brist på sådant. Få se om jag kommer på att skriva något om Längtan – nästa fredagstema – när jag kommer hem. Annars får jag hoppa över denna vecka.

Fredagstema - Show and Tell - Tid

Saltistjejen står för mars månads fredagsteman.

När jag var nio år fyllde min pappa 38. Några pengar att köpa presenter hade jag ju inte, så jag ritade ett fint födelsedagskort åt honom och präntade ner en psalmvers på kortet, som jag förärade honom. Jag blev mycket besviken när han inte verkade bli särskilt glad utan genast lade kortet upp kortet på skänken i matsalen, sedan han ögnat igenom vad som stod där.

Denna psalm nummer 463 från 1937 års psalmbok var den som jag hade skrivit ner så omsorgsfullt. Den finns tyvärr inte längre med i den ”nya” psalmboken som kom 1986.

Snabbt som blixten de försvinna. Våra korta levnadsdar.
Som en pil att målet hinna, tiden hastar bort så snar.
Döden möter oss att fälla och för Herrens domstol ställa.
Sällhet eller ofärd då, blir den lott vi skola få.

Rubriken på sidorna med fler psalmer av samma karaktär var Tidens skiften, vilket jag naturligtvis tyckte passade väldigt bra i sammanhanget.

Det är märkligt, när man blir äldre, med minnet av den tid som flytt. Jag har ett ganska bra minne av barn- och ungdomsåren fram till mitt första äktenskap, en tid som jag har mest ljusa minnen från . Sen kommer en minneslucka på ungefär tio tolv år när jag bara kommer ihåg en och annan händelse, mest av traumatisk natur. Jag minns naturligtvis även ljusa stunder, som t.ex. att mina två äldsta barn föddes under denna dramatiska period i mitt liv.

Från mina år som ensamstående mamma har jag ganska bra minnesbilder, men efter det att jag träffat MM och vi gift oss har jag bara riktigt klara minnen av det första året. Sen flyter tiden ihop. Jag kommer inte ens ihåg hur många gånger jag har varit i Kina. Sju, tror jag, men jag är inte helt säker.

Jag skulle därför aldrig klara frågan Vilket år? i tv-programmet På spåret. Är det verkligen trettiotre år sen Mirren föddes? Då måste vi ha varit gifta i trettiofyra vid det här laget! Vart har tiden tagit vägen? Den har ju bara flugit iväg…

Den här bilden har jag lånat från den underbara författarinnan, konstnären, kåsören och föreläsaren Gunilla Dahlgren, som är en av mina stora idoler. Här kan man läsa mer om henne.

Fast ibland går ju tiden väldigt långsamt också. T.ex. när man väntar på bussen i tolv graders kyla och den är trekvart försenad eller har en tyst minut.

Att tiden för min del kommer att ta slut någon gång, är något som jag ägnar en förströdd tanke åt då och då på mina begravningar. När jag väl kommer hem igen, känns det som en oändlig tid ligger framför mig igen, tvärtemot allt förnuft, eftersom jag vet att dagarna och månaderna och åren rinner iväg ”snabbt som blixten”. Men just nu njuter jag oerhört av min stressfria tillvaro och över att jag förhoppningsvis fortfarande har de flesta av mina sinnesförmögenheter kvar. Utom då möjligtvis närminnet…

Här kommer några tänkvärda ord om TIDEN som jag hittat på den fantastiska sajten Pricken över Livet. En guldgruva att ösa ur!

- Att slösa bort tid är en viktig del av livet.

- Du behöver inte bry dig om tiden, bara passa den!

- Efter att ha gjort allt för att fördriva tiden undrade de med bestörtning vart den tog vägen.

- Ett förlorat guldstycke kan återfås, aldrig förlorad tid.

Nya intressanta bloggar

Har just lagt in två nya länkar till bloggar som jag rekommenderar å det varmaste. Dels till Slottsträdgårdsmästaren, som förutom att han visar underbara bilder med intressanta texter, dessutom svarar snällt och proffsigt på frågor som man har om sin trädgård. Jag hamnade där när jag letade efter en bild till min lavendel. En härlig blogg!

Här är en annan ljuvlig bild som jag lånat av honom


En annan blogg hamnade jag i genom en ren slump genom att jag klickade på bloggen närmast min egen när jag hade pingat. Den heter Från Kaos till Kosmos. På den skriver en kille (!) mycket trevligt om hur man ska få ordning på kaoset i sitt hem och ger en massa praktiska tips om saker och ting.

T.ex. att man ska lyssna på ljudet innan man köper en självavfrostande frys (en del låter tydligen hemskt hela tiden) eller hur man tar bort klisteretiketter från plastburkar. Kul och intressant läsning!

Den Internationella Kvinnodagen

Synd att det fortfarande behövs en sådan, eller hellre, att det fortfarande inte är någon som reagerar på att den finns överhuvudtaget. Varför låter det inte lika löjligt med Den Internationella Kvinnodagen, som det skulle ha låtit med Den Internationella Mansdagen…

Nej,vi har fortfarande långt, långt kvar till jämlikhet…

Varför tycker många av mina bekanta så väldigt synd om den efterlämnade maken när hans hustru dör? ”Hur ska han klara sig nu när hon inte finns längre? Han har ju aldrig lagat någon mat!” är kommentarer jag hört.

Varför är det då så synd om honom, i synnerhet som han ofta har gott om råd och bra pension och har huset betalt sedan länge! Många gånger behöver han dessutom inte se sig särskilt långt efter hjälp och sällskap …

Varför tycker ingen att det är särskilt synd om hustrun när hennes man går bort? ”Hon har ju skött allting förut, så det är ju ingen större omställning för hennes del! Hon får kanske dra åt svångremmen lite förstås. Och hon behöver ju faktiskt inte sitta kvar i huset nu när hon är ensam!” är kommentarer som jag också har hört.

Och tänk om en mamma överger familjen och pappan kanske då blir mer eller mindre ensam vårdnadshavare för barnen. ”Han är väl en fantastisk man som sköter om sina barn helt på egen hand! Så jobbigt han måste ha det! Och ingen hjälp till någonting. Så synd det är om honom…” har jag ofta fått höra.

Under mina sex år som ensamstående mamma med två barn som var sex och elva år vid tiden för skilsmässan, var det aldrig någon som ifrågasatte om jag skulle klara av att försörja och uppfostra dem alldeles själv och samtidigt arbeta och studera.

Inte heller var det någon som tyckte att jag behövde någon hjälp överhuvudtaget. Mina föräldrar, som bodde i samma stad, hade sitt hem öppet för barnen närhelst de ville komma dit, men de var aldrig någonsin och hälsade på oss i vår lägenhet. De hade nog med sitt.

Dessutom var de ofta utomlands. När jag tvingades iväg på en skidvecka på lärarhögskolan (gick musiklinjen i stället för gymnastiklinjen men skulle inte få ut någon examen om jag inte följde med, hotade man med då) fick de klara sig själva, nio och fjorton år gamla.

Föräldrarna var i Spanien och min svärmor, som brukade ta hand om barnen några veckor varje sommar, vägrade att åka upp från Skåne till Norrköping för att passa dem, förmodligen tillsagd av exet att inte göra det.

Var pappan till mina barn befann sig? Han var jurist så han talade om för mig att det var en RÄTTIGHET att träffa sina barn och inte en skyldighet…

Detta var lite gnäll apropå Internationella Kvinnodagen. I många fall har det blivit mycket, mycket bättre, men handen på hjärtat, vem tycker människor i allmänhet har det jobbigast? En ensamstående mamma med barn eller en ensamstående pappa med barn? En änka eller en änkling? Ni gissar nog också vilka av dessa personer som oftast blir hembjudna på middag eller får besök.

Electrolux gjorde en undersökning före jul om vem som städade hemma inför denna. Även om Sverige rankas som det fjärde bästa landet i världen när det gäller jämställdhet är det bara 3% (!) av männen som hjälper till med julstädningen... Bilden är från artikeln.



PS. Mirrmaken hör till de 3% som städar. Han har helt och hållet ansvar för städningen hos Mirrfamiljen och han gör det suveränt...

Fredagstema - Show and Tell - Morgon

Saltistjejen har tagit över fredagstemat för mars. Övriga fredagsbloggare finns länkade på hennes startsida.

Det finns många aspekter på begreppet morgon och morgondag. Numera oroar jag mig inte särskilt mycket för den. Här är ett foto från min lilla gata just när solen har gått upp. (Bilden går att klicka större.)

För småbarnsföräldrar som ska iväg till jobbet och hinna lämna barn på dagis är det dock en hektisk tid. Jag upplevde det förra veckan hos Mirren. När man först skulle äta frukost och sedan klä på två barn full vintermundering för att hinna i tid till dagis. I synnerhet som den äldste inte var samarbetsvillig och dessutom passade på att bajsa i blöjan vid ett tillfälle när han var nästan färdigklädd…


Några av de mest stressiga morgnarna i mitt liv upplevde jag som ensamstående mamma till två barn, då åtta och tretton år. Jag hade nämligen börjat studera på lärarhögskolan i Linköping och var tvungen att ta sjutåget från Norrköping för att hinna i tid till lektionerna.

Det innebar att jag väckte barnen vid sextiden och att de sedan fick äta frukost själva som jag dukat fram, klä på sig och ta sig till skolan utan tidigare okulärbesiktning. Den minste, som gick på en skola i närheten där vi bodde, var dessutom tvungen att passera en hårt trafikerad gata…

Det första jag brukade göra när jag kom fram till Linköping var att ringa och kolla att allt hade fungerat och ingen hade somnat om. På den tiden fanns inga mobiltelefoner så man fick se till att man hade pengar till telefonautomaten…

Nu ser mina morgnar mycket annorlunda ut. Jag går visserligen upp vid sextiden och gör frukost, nu till MM och mig eftersom han fortfarande jobbar och åker buss till Norrköping vid sjutiden.

Men när vi har sagt ”hej dååå" kan jag antingen välja mellan att sitta kvar och dricka mitt te och läsa tidningen i godan ro eller att gå och lägga mig igen och sova en timme till eller två. En helt underbar tillvaro i jämförelse med de morgnar då jag började jobba klockan åtta på morgonen varje dag!

Här är några ordspråk som jag har hittat på nätet om Morgonen
• Gör det idag, i morgon kan det vara olagligt.
• Gör inte idag det du kan göra i morgon, ty då kanske du slipper.
• I morgon är en ny dag och då har jag inte gjort något dumt.
• Idag rik, i morgon lik.
• Idag röd, i morgon död.
• Oroa dig inte för morgondagen, i övermorgon är den över.
• Skjut inte upp till i morgon något som du kan ha glädje av idag.
• Skjut inte upp till morgondagen något som du kan undvika helt och hållet.
• Uppskjut till i morgon vad du igår beslöt göra idag.

Och så lite allvar...

• Gör varje dag något som tar dig närmare en bättre morgondag.
  
• Alla morgondagens blommor gömmer sig i de frön som sås idag.
  
• Somnia de futuro, memento praeterita, vive in diem - Dröm om morgondagen, minns gårdagen, lev i nuet.
  
• Bekymra er inte för morgondagen. Var dag har nog av sin egen plåga.

Det finns många vackra morgonpsalmer och sånger. Här kan ni lyssna till Mats Paulsson och Gyllne Morgon – en gammal läsarsång.

Och alla har väl sjungit ”Tänk att få vakna/ tidigt en mo-o-o-ron/ höra en koltrast/ sjunga sin sång…”

Styling

Läste i ICA-kuriren att man kunde skicka in en önskan om att bli stylad och få nya kläder, ny frisyr och en helt ny image. Fick inspiration att ringa min frissa för att också bli en smula förvandlad i väntan på att min önskan om styling ska bli behandlad…

Fast ICA-kurirens frissa klippte av tjugo centimeter av senaste modellens hår, så det skulle väl inte MM gilla förstås. Han som helst vill att jag skulle ha hår ner till rumpan. Så jag kanske ska vänta med att skicka min önskan. Sen måste jag också skriva och berätta vad jag vill ha hjälp med. Att gå ner tio kilo i vikt är väl inte så gångbart. Färger kanske! Andra än brunt, benvitt och svart…

Hur som helst ringde jag till Marie-Louise, min frissa som klippt mitt hår med jämna mellanrum de senaste femton åren. Hon är en verklig hårkonstnär och jag litar helt på hennes råd när det gäller min kalufs. Det är alltid trevligt att komma dit – hon brukar ta god tid på sig så att vi kan avhandla vad som hänt i familjen och på stan i lugn och ro under tiden hon klipper mig.

Hennes lilla frisersalong är mysig och hemtrevlig och det finns många tidningar där man kan kolla upp vad kändisarna har för sig. Jag hinner förstås av ovanstående skäl aldrig med att läsa något när jag är där utom när hon får något telefonsamtal…


Idag tog det extra lång tid eftersom jag hade bett henne fotografera mig före och efter stylandet. Före stylandet ska man se sur och tråkig ut på fotot och helst ha håret hängande lite spretigt överallt. Så ser alla modeller ut på de kort som jag sett i tidningarna. Efter stylandet ska man däremot se jätteglad ut och skratta och le mot kameran…

Fotot här tycker jag är ett bra exempel på före. Åtminstone spretar håret ordentligt på spegelbilden.


Och här har jag blivit förvandlad från en grå liten mus till en femme fatale. Jag fick förresten höra att kungafamiljens kvinnliga medlemmar klipper sig varje vecka, så jag är i gott sällskap även om det bara blir halvannan månad för min del. Och jag ser väldigt glad ut trots att mina äppelrunda kinder framträder bra mycket tydligare i den nya frisyren. Det såg jag inte förrän jag kom hem…



Jag kanske gör ett försök med ICA-kuriren i alla fall när håret har spretat till sig om några månader.

PS! Eftersom jag gjorde ett misslyckat försök att lägga in en video i mitt nästa inlägg om Morgon, råkade jag ta bort det här inlägget också. Jag har skrivit om det igen, eftersom Marie-Louise sa att hon skulle läsa det när hon fick tid. Det innebär att ALLA kommentarer också tagits bort.

Jag hade fått många trevliga och roliga kommentarer. Bloggblad tyckte att jag skulle ha haft andra gamla kläder på mig FÖRE, Marianne att jag skulle piffa till mig med en scarf, Eva att det var smilet som var det bästa med EFTER och att jag annars såg ungefär likadan ut och Mirren som tyckte jag såg yngre ut FÖRE än EFTER, haha.

Sportlov i Mälarhöjden

Är nu hemma igen efter en nästan en vecka hos Mirren i Mälarhöjden. En omväxlande och strapatsrik sådan. Har tidigare bloggat om en småbarnsmammas vedermödor med av- och påklädning av två barn som inte klär på sig själva vid hämtning och lämning på dagis. Samt av körande dubbelbarnvagn i snömodd…

På torsdagen hade Mirren tre mammor med bebisar i ungefär samma ålder som Minimirren, på lunch. Denne unge man har hunnit bli nästan åtta månader nu. Mirren bjöd på Crème Vichysoisse, ljuvlig potatis- och purjolökssoppa med grädde och vin, som uppskattades av alla. Till efterrätt hade hon gjort en smaskig kladdkaka med mintsmak, så någon diet var inte att tänka på den dagen. Inte heller på någon av de andra, eftersom hon bl.a. också hade gjort egna semlor dagen innan…

(Alla bilder går att klicka större)

Det var härligt att se tre små pojkar och en flicka sittande i en ring på mattan och snällt leka med sin leksaker. Men eftersom de andra mammorna inte ville ha sina telningar utlagda på nätet blir ögonblicket inte förevigat här. Minimirren, som numera sitter relativt stadigt, får vara symbol för alla…


På fredagen var Lillmirren ledig från dagis och då stod ett besök på Aquaria på agendan. Alla stuvades in i stora, röda bilen och med GPS:ens hjälp tog sig Mirren direkt till Djurgården utan avvikande sightseeing. Eftersom vi var tidiga fanns det t.o.m. gott om parkeringsplatser.

Först besökte vi regnskogen, som Lillmirren tyckte var lite ”läskit” eftersom det plötsligt blev natt och ett förskräckligt åskväder bröt löst. Vid nästa stora fönster simmade hajar och andra konstiga fiskar omkring.






Sen kom vi till fönster där mormor blev stående länge helt fascinerad av korallerna och det fantastiska färgspelet. Mirren, som varit i Thailand och snorklat för några veckor sedan, talade om att det såg PRECIS ut så där, fastän mycket större. Jag som tidigare inte haft någon som helst lust att resa till Thailand, överväger nu att ompröva mitt beslut. Helt underbart med alla dessa pastellfärger…






Efter att ha sagt ”Hej då” till korallerna, blev det pannkaka till Mirren och barnen och laxpudding till mig i restaurangen. Lillmirren, som hade varit uppe och lekt sedan klockan fyra på morgonen, vilket Mirren var helt ovetande om, blev på uruselt humör eftersom han inte fick börja äta på den glass som han försett sig med ur en korg på golvet.


Inom parentes kan berättas att det inte bara var glassar som fanns i korgar på golvet utan leksaker i form av bl.a. fiskar och ormar. Kanske bra ur försäljningssynpunkt men knappast pedagogiskt!

Men sedan Lillmirren ätit TRE pannkakor med grädde och sylt, en glass och druckit en Mer blev han på avsevärt bättre humör. Stackars Mirren fick nöja sig med en och en halv pannkaka sedan Minimirren ätit upp en halv pannkaka för henne.

I restaurangen bjöds det på ännu ett vackert scenarium utanför de stora fönstren. Utsikt över Kastellholmen och Skeppsholmen och några Vaxholmsbåtar i isrännan.





När vi kom hem ägnade sig Lillmirren och jag åt modellera eller playdough som det heter numera.

Fredagstema - Show without tell

Det är Anna, Fair and True som står för det sista fredagstemat för februari. På hennes startsida finns fler fredagsbloggare länkade. Hon vet också vem som tar över temat för mars.