Enligt Wikipedia är lycka ett tillstånd av varaktigt välbehag. Jag håller inte riktigt med om det, eftersom en intensiv lyckokänsla kan infinna sig plötsligt och sedan försvinna. Jag minns extra tydligt de tillfällen då jag drabbats av denna känsla.
Som när jag diskade på Grand hotel i Norrköping i sextonårsåldern i några veckor och fick ihop tillräckligt med pengar för att inhandla en blå och mycket dyr liten skinnväska som jag drömt om i månader. Jag glömmer aldrig hur lycklig jag var när jag fick den i min ägo, känslan höll faktiskt i sig under hela den tid jag använde den.
Ungefär så här såg den ut - min väska årgång 1952...Lite mörkare än på bilden
Eller den stormande lycka som jag kände när min andra son föddes, frisk och välskapad, precis tolv månader och arton dagar efter det att min första son avlidit tre timmar efter förlossningen med ett svårt hjärtfel. Naturligtvis var jag oerhört lycklig vid mina andra barns födelse också, men det kan ändå inte riktigt jämföras med den alldeles speciella lyckokänsla vid det tillfället.
Kalle 1979. Den 18 april fyller han 47 år. Åren går snabbt, men han spelar fortfarande gitarr...
Ett annat sådant tillfälle av stor lycka minns jag också tydligt. När jag fick telefon mitt under en pågående lektion i skolan. Det var Mirren som ringde och talade om att hon hade fått ett doktorandstipendium och en doktorandtjänst i Linköping.
Mirren till höger tillsammans med doktorandkompisen Sarah på sin disputationsmiddag på Ekoxen i Linköping
Och när jag äntligen var färdig med min C-uppsats i engelska och skulle skicka iväg den för tryckning till institutionen i Linköping.
På väg till postlådan för att skicka iväg min C-uppsats, som äntligen blivit färdig
Numera är det sällan som några materiella nyanskaffningar förorsakar någon större känsla av lycka för mig. Visst är det roligt att kunna köpa en ny bil eller nya skor, men någon stormande lyckokänsla uppväcker detta inte.
De som forskar i lycka eller positiv psykologi, menar ju att pengar och dyra prylar inte är det som gör människor särskilt lyckliga. I alla fall räcker lyckokänslan inte särskilt länge efter att vi uppnått eller skaffat det vi drömt om.
Alla har vi väl däremot upplevt att ju mer prylar och ägodelar vi skaffar oss, ju mer bekymmer får vi. Ett sommarställe innebär t.ex. massor av problem om man redan har ett hus, en båt kan visserligen vara trevlig att ha på sommaren, men den ska dras upp på hösten och läggas i till våren och underhållas. Bara för att ta några exempel.
De leenden som jag får av de minsta barnbarnen när jag kommer och hälsar på efter en tids frånvaro i deras liv, är mer värt än guld och diamanter…
I caféet på Stadsmuseet i Stockholm i februari i år
Just nu är jag väldigt lycklig och nöjd med livet. Jag har en snäll och omtänksam man, som jag älskar och som är mitt stöd och min trygghet här i livet, jag har underbara barn och svärsöner och en fantastisk svärdotter och sex härliga barnbarn och ett sjunde på gång. Och fullt upp med musik omkring mig. Och inga större krämpor mer än de vanliga åldersditona. Vad kan man mer begära?
Bilden från "Ingen ålder för en domkyrka" av Gunilla Dahlgren
25 kommentarer:
Oj, så länge sen det känns när jag ser Kalle på bilden - han var ytterligare 6 år yngre när jag såg honom första gången... Men han är lika söt än! (om man nu får säga söt om 47-åringar...)
Jag håller helt med om att lyckorus är ganska kortvariga, men att förnöjsamhet, tacksamhet och glädje kan hålla i sig rätt länge.
Lyckorus är kortvariga, lyckan kan vara länge. Kanhända man kan formulera det hela så:)?
Det är antagligen lika individuellt som allt annat.
Trevligt inlägg, som alltid!
Kramar
Karin
Det är så härligt att läsa om alla "lyckor" omkring dig!
Mitt i alltihop kan jag komma att tänka på många som har det i princip lika bra omkring sig som du och jag och som ändå klagar och gnäller och inte är ett dugg lyckliga.
Till syvende och sist är det nog inte hur man har det utan hur man tar det, tror du inte? Du och jag har gåvan att se det fina i det vi har och uppskatta det medan några har mist den eller aldrig haft den.
Man kan verkligen förstå glädjen över ett friskt barn efter att ha fått ett som det gått illa med. (Fin kille förresten, hur kom han med i Starlet?) Vår fiskhandlare väntade barn samtidigt som jag bar på Lillan; hans första hade varit dödfött, så oron och förväntan var ju svindlande. Men det blev en tjej som föddes prick två veckor efter min, så vi har alltid nåt att prata om över fiskdisken trots att vi inte alls "känner" varann.
Beträffande vad man blir glad av finns det faktiskt lyckoforskning, och det är fler än en forskare som kommit fram till att det som ger störst och varaktigast lycka är att hjälpa andra. Och människan är ju helt beroende av sin förmåga till samarbete för att kunna leva och göra det så bra för sig som möjligt. Synd bara att nästan alla måste igenom den där fasen då man tror att status kan ge hållbar glädje innan de upptäcker att prylar väger lätt mot goda relationer.
Mycket spännande tema idag:).
Jag förstår dig och håller med!
Starlet var min favorittidning i ungdomen, kul för din Kalle att få pryda den!
Kram!
Vilka härliga "lyckor"! Och visst är det så, lycka behöver ju inte vara något långvaritgt, det kan bara plötligt skölja över en. Och om en materiell sak gör mig lycklig, så är det helt klart inte de stora och dyra, utan mer dem med en historia; att få en teckning av sonen, en anteckningsbok som min avdöda mamma har skrivit i osv.
Skulle kommentera här tidigare men är just nu på resa och uppkopplad med ett modem...jag blir utsläng hela tiden.:/ Kan ju säga med tanke på det att det är en stor lycka att ha ett fungerande internet därhemma som inte kopplar ur sig precis när en text är klar att sändas iväg. :)
Så underbara lyckor du beskriver! Starlet, vilka minnen som sköljer över mig. :) Min absoluta favorit tidning då, förr i världen. ;) Så fin son du har, han fick nog massor av beundrarpost efter det numret.
Tänk vilken lycka då du kunde köpa den allra största drömmen, den allra finaste blå handväskan. Vilket ljuvligt minne!
Stor kram och en skön lördag önskar jag dig!
Hihi! Den Starlet har jag garanterat läst. 1978 var jag 13 år och rusade till kiosken varje tisdag för att köpa denna härliga tidning :-) Sen var jag sysselsatt länge, jag läste varenda ord och ofta om igen.
Ett jättefint och tänkvärt inlägg!
Kram!
Bloggblad:
Jag visste inte att du träffade Kalle så tidigt - måste ha varit någon gång när jag börjad på LH i Linköping...
För övrigt håller jag helt med dig!
Karin:
Lyckorus är som en förälskelse - går ganska fort över men övergår i bästa fall i riktig lycka och glädje. Och visst är det individuellt hur man upplever lycka!
Kramar!
Olgakatt:
Det är som du säger svårt att förstå människor som inte sätter värde på det de har och hela tiden strävar efter nya upplevelser, nya partners eller nya saker. Eller grämer sig över att de inte lyckats i karriären etc.etc.
Om man har haft stora sorger eller bekymmer eller varit riktigt sjuk tidigare i sitt liv har man nog lättare för att uppskatta de små glädjeämnena och tryggheten i tillvaron även om livet kanske inte är så spännande alla gånger :-)...
Miss Gillette:
Jag funderade lite om jag skulle berätta om min första son, men så tänkte jag att det kanske kan trösta någon som läser det här som varit med om samma sak. Det hände ju oftare förr eftersom inte fosterdiagnostiken var så utvecklad som den är nu.
I stället för att bli knäckt gick jag mycket envist in för att bli med barn igen - vilket inte tog mer än tre månader. Eftersom det statistiskt sett var så ovanligt med barn som inte överlevde födseln och det inte berodde på någon ärftlig faktor var jag säker på att det inte skulle hända igen. Och allt slutade ju lyckligt.
Det var en klasskamrat (flicka förstås) som hade skickat in Kalles fotografi till Starlet. Varken Kalle eller jag visste om det. De kom hem från tidningen och fotgraferade honom igen med gitarren och han fick sedermera 200 kr på en postanvisning...
Ju äldre man blir, ju mer inser man hur lite prylar och s.k. status betyder. Men jag umgås förstås inte i sådana kretsar som människorna på "Solsidan", haha.
Jag håller också med dig om att man blir glad och lycklig när man känner att man kan hjälpa andra, även med små saker men som kanske betyder mycket för dem.
HeLena:
Ja, det var en viss känsla för en mamma att ha sin älskade son som omslagspojke. Han blev mäkta populär ett tag bland tjejerna efter det. Han hade ett popband dessutom :-). Jag är inte säker på att jag visste att tidningen fanns innan dess...
Kram tillbaka!
Bejla:
Håller helt med dig - den bästa julklappen jag fick var varsitt foto av Casimir och Caspar, de yngsta barnbarnen! För att inte tala om den almanacka som Mirren gjort själv med ett foto av barnen för varje månad!
Ewa:
Sedan den där handväskan kommer jag inte ihåg att jag varit så glad över någon annan pryl någon gång. Men det var kanske för att det var den första sak jag hade arbetat ihop pengar till själv.
Jag vet inte om Kalle fick någon beundrarpost - det tog nog snart slut eftersom han nog aldrig besvarade några brev, haha!
Ha en skön fortsättning på helgen och kramar från Ingrid!
Lotta:
Det var INTE 1978 utan 1979 - men du kanske läste Starlet då också. Hittade till slut när tidningen var tryckt i slutet med jättefin stil. Stod ju inte på omslaget.
Tack också för en rar och uppmuntrande kommentar - det värmer!
Kramar från Ingrid
Kalle var med dig en gång på lärarhögskolan, då tror jag att han var 7-8 år, sen var jag hemma hos er på Östra Promenaden en vinter, jag gick i snö... det var så vackert. Mor och far var hos mormor, måste ha varit -73.
Lycka är också att få ha en så go vän som du! Även om vår bekantskap är ny kan jag ärligt säga att du delar med dig av så mycket glädje och vetskap och det är givande och trivsamt att få träffa dig då och då. En lycklig människa utstrålar lycka, värme och glädje - det gör du.
Kram kram
Bloggblad:
Stämmer nog fast jag inte kommer ihåg det! Inget som helst minne av att han var med på Lärarhögskolan någon gång eller att du var hemma hos mig. Var du ensam eller var det fler som var med? Har förresten en svag aning om det, haha...
Eleonora:
Jag blir så glad över att du känner det så, jag tycker precis likadant! Jag tycker vi har mycket gemensamt och aldrig någonsin saknar samtalsämnen :-)! Ja, jag tycker nog livet är väldigt trevligt och bra på alla vis just nu!
Många kramar tillbaka!
musikanta: Beträffande att inte förstå folk som inte uppskattar det de har får man väl förstå det som att alla inte behöver samma saker för att må bra, och att man ju behöver pröva sig fram innan man känner och begriper vad det är man mår bra av. Och sen kan det vara ytterligare steg fram till att man faktiskt börjar värdesätta det fullt ut.
Återknyter till övriga kommentarer och konstaterar att du är bra mycket gladare och nöjdare än många som inte haft hälften så mycket sorger och bedrövelser som du. M&P
Vilket varmt och härligt inlägg! Så skönt att höra någon som är nöjd och lycklig, trots svåra upplevelser tidigare i livet. Och jag kan förstå att barnbarnens leenden slår det mesta...Kram!
Tack för din något kryptiska kommentar :-)! Jag fattar det som att du menar att en del faktiskt MÅSTE köpa och ha saker för att må bra - ha lite snyggare hus än grannen etc. etc.
Det har väl litet med självkänsla också att göra, antar jag om man är nöjd med sitt liv. Är jag t.ex. bra på något som inte så många andra kan, behöver jag inte köpa någon ny platt-TV när den gamla fungerar eller skämmas för att åka omkring med min gamla rostiga bil.
Sen lär man ju sig att acceptera att "det är som det är och det blir som det blir" när man blir äldre och göra det bästa av det. Eftersom jag inser att jag inte längre har någon chans att bli utlandskorrespondent så bloggar jag istället...
Mirren:
Hur skulle jag kunna vara olycklig när jag har er t.ex.? Det är inte säkert att jag skulle ha haft ett så bra och trevligt liv som jag har nu om jag INTE hade haft några sorger och bedrövelser tidigare i mitt liv.
Sen är det ju underbart att råda över sin egen tid och kunna göra vad som faller en in nästan när som helst. Bara att kunna resa bort på annan tid än skolloven och semestern är ju härligt!
M&P
Ingabritt:
Jag tror att man som du och jag måste ha haft en del svårigheter i sitt liv för att kunna uppskatta glädjen i vardagen och att allt fungerar som det ska.
Med barnbarnen är det något speciellt - inget jobb eller bekymmer som med de egna barnen, bara glädje!
Många kramar från Ingrid
Den Starleten har jag säkert LÄST!! OH you BET!! Varenda ggn en ny Starlet kom ut köpte jag den :-)
SÖT Kalle!! Roligt att han fick pryda omslaget på den tidningen...
Visste inte att du förlorade ditt första barn. Vilket slag för er. Beklagar det verkligen.
Däremot kan jag förstå lyckan över att nästa barn var friskt och STARKT.
Lyckan ja, den fladdrar förbi hastigt med kraftigt. Älskar att känna lyckokänslor.
Du har skrivit så mkt fint!!
KRAM!!
Annika:
Tack för din jätterara och fina kommentar som jag blev mycket glad för. Barnet, som jag förlorade, och även sonen Kalle och dottern Anna, föddes i mitt första äktenskap, som varade i tolv år.
Efter min skilsmässa var jag singel i sex år tills jag gifte om mig med MM. Vi fick Mirren tillsammans efter något år. Också en stor lycka att allt gick bra! Det är nitton år mellan min äldsta dotter och Mirren och 13 år mellan henne och Kalle...
Jag berättade det här mest för att jag ville tala om att man aldrig får ge upp. Sorger får väl de flesta människor, men det gäller att ta sig upp ur dem och fortsätta att leva! Då kommer glädjen och lyckan så småningom dubbelt upp, tror jag.
Varm kram från Ingrid
Skicka en kommentar