Eugene O'Neill, bilden från nätet.
1936, samma år som jag föddes, fick Eugene O’Neill nobelpriset i litteratur. ”Han anses vara USA:s främste dramatiker och hans pjäser spelas fortfarande – 49 år efter hans död – över hela världen.” Detta läser jag i en mycket intressant och uttömmande artikel av professor, med.dr. Karl-Erik Åström, Läkartidningen Nr 42, 2002. (Länken finns som PDF-fil två avdelningar ner på sidan.) Tio år senare spelas hans pjäser fortfarande.
O’Neills änka, som var tacksam för nobelpriset och att Sverige uppfört hans pjäser när han var persona non grata i USA , bestämde efter hans död 1953 att Sverige skulle få uruppförandet av Lång dags färd mot natt. Premiären var på hösten 1956.
1956 bodde jag inackorderad i Stockholm, hade just tagit studenten och börjat läsa på universitet. Jag hade sällskap, som man sa på den tiden, med en ung man, vars familj var mycket teater, konst- och musintresserad och som tog mig med på olika evenemang, både på konserter, på opera och teater och på konstutställningar . En kväll fick jag följa med familjen på Dramaten för att se Lång dags färd mot natt.
Handlingen tilldrar sig i familjen Tyrones sommarhus under 18 timmar under en enda dag. Under samtalets gång och under påverkan av alkohol och morfin, kommer känslor av hat, skuld och bitterhet fram under utslungade anklagelser. Det är O’Neills egen tragiska livshistoria och sin relation till sina närmaste, som han berättar. (För den som är intresserad av att veta mer om Eugene O’Neill och hur historien utvecklar sig vill jag återigen rekommendera professor Åströms artikel – där står allt man bör veta och lite till...)
Ett suddigt foto från föreställningen Lång dags färd mot natt 1956. Från vänster Ulf Palme, Jarl Kulle, Inga Tidblad och Lars Hansson. Bilden från nätet.
Rollistan upptar endast fem personer och jag kommer bara ihåg att fyra av dessa satt runt ett bord i ett enda rum under hela pjäsen som var 4,5 timmar lång. Men jag har läst att det var någon enstaka scenförändring ibland. Lars Hansson, som då var 70 år spelade den snåle och tyranniske fadern, Ulf Palme den alkoholiserade äldre brodern, Jarl Kulle, den tuberkolossjuke yngre brodern Edmund - O’Neills alter ego - och Inga Tidblad den morfinberoende modern. Att Catrin Westerlund spelade ett helt normalt hembiträde, har jag däremot inget minne av.
Jarl Kulle. Bilden från nätet.
Inga Tidblad. Bilden från nätet.
Och deras fantastiska röster kan jag framkalla inom mig när som helst; Lars Hanssons kraftfulla, Ulf Palmes underbart vackra, Jarl Kulles speciella och Inga Tidblads unika, spröda röst som hördes tydligt upp till alla dem som satt längst upp på tredje raden.
Inte förrän nu, femtiosex år efteråt när jag läser om den här föreställningen på nätet, har jag förstått att jag har varit med om någonting helt unikt i svensk teaterhistoria…
16 kommentarer:
Jag förstår att detta är en pjäs du minns. Jag ahr själv inte sett denna men en av mina bästa vänner såg en uppsättning av denna pjäsen på kanske 80-talet eller så? Och hon pratar fortfarande om den!
:-)
Kul att du tog tag i februaris teman också!!!
:-)
Kram och ha en fin helg!
Slatistejejen:
Ha en bra helg själv. Ser fram emot besök av Mirrfamiljen :-)!
Kramar!
Ja minsann min vän - det har du! Unikt att ha fått se och lyssna till alla dessa fantastiska skådespelare!
Jag har sett pjäsen med Lena Endre och tyvärr minns jag inte medspelarna.
Pjäsen var otäck och gjorde stort intryck på mig, men minns i alla fall inga andra skådisar. Möjligen Jonas Malmsjö som yngre brodern. Jag får nog försöka friska upp minnet och leta på nätet vilka de andra kan ha varit.
Ha det gott Ingrid och stor kram
JAG kan förstå att det var en upplevelse att ha sett den. Vilka giganter som spelade!
Härligt.
Jag har sett den föreställningen (i nyare uppsättning då) också, och den är ju stark!
Trevligt tema idag.
Kram!!
Jag har bara sett en uppsättning på tv för många år sen. Den var från USA. Men den gjorde intryck!
De starkaste minnena från den här pjäsen kommer från -76 när jag läste engelska på Örebro universitet och väntade barn samtidigt. Satt uppe på nätterna (sparkarna höll mig vaken) och läste den här boken fram- och baklänges och analyserade. Den ingick i 20p-kursen som tog drygt en graviditet att komma igenom. Sista tentan läste jag till medan jag vaggade babysittern med ena foten.
Eleonora:
Jag har inte sett pjäsen sen dess - skulle varit intressant att se den i någon nyare version. Handlingen minns jag inte så mycket av, men väl skådespelarnas prestationer - framför allt Inga Tidblads förstås.
Jag önskar dig en trevlig helg!
Stor kram från Ingrid
Annika:
Roligt att du gillade temat. Ska strax gå in och läsa hos dig. Underbart att ha sett dessa skådespelare i verkligheten på scenen när man senare nästan alltid såg dem på bara på film.
Kram tillbaka!
Bloggblad:
Inte visste jag att du hande läst engelska på universitetet i Örebro. Det har du aldrig sagt. Jag ska nog läsa boken också, jag kommer inte ihåg någonting av själva handlingen utom att den var så oerhört destruktiv och svart. Kan inte ha varit rolig att läsa medan Cecilia sparkade i magen.
Bloggblad:
Inte visste jag att du hande läst engelska på universitetet i Örebro. Det har du aldrig sagt. Jag ska nog läsa boken också, jag kommer inte ihåg någonting av själva handlingen utom att den var så oerhört destruktiv och svart. Kan inte ha varit rolig att läsa medan Cecilia sparkade i magen.
Vilket fint minne! Dessutom är jag imponerad av att du överhuvudtaget minns så många detaljer från så länge sen...Jag har varit lite dålig med att skriva temainlägg sen före jul, men min ambition är att hoppa på snart igen!
Vilket härligt minne! Och visst känns det när man minns detaljer långt senare som man inte tänkt på tidigare... Spännande tema idag.
Skön söndag!
Ingabritt:
Det var en hemsk pjäs egentligen och narkomaner var någonting relativt nytt då. Det var väl därför som Inga Tidblads roll som mamma gjorde ett så starkt intryck att jag kommer ihåg henne så tydligt efter alla dessa år.
HeLena:
Roligt att du gillade temat. Bloggen ger ofta upphov till associationer och minnen - det är trevligt!
Ha en skön fortsättning på denna kalla söndag önskar
Ingrid
Nu är det lättare att kommentera. Går på ett nafs, i alla fall för mig! M&P
Mrren:
Så bra att kommentatorsfunktionen verkar fungera igen genom att jag tog bort snedbokstäverna i "inställningar".
M&P
Vilken fantastisk scenupplevelse det måste ha varit, med ett sådant stycke och så fantastiska skådespelare. Förstår att det har förblivit ett gott minne genom åren. (4,5 timme går ju inte heller av för hackor. ;-) )
Gnuttan:
Nej, i synnerhet som handlingen nästan hela tiden bara tilldrar sig runt ett bord. Jag kommer bara ihåg att det var väldigt långdraget och förfärligt - inte många ljuspunkter. Men, som sagt, det är roligt att ha fått se och uppleva dessa förnämliga svenska skådespelare, som alla är döda, på scenen och inte bara på film.
Skicka en kommentar