Vi passerar Mogata kyrka - MM tog bilden i motljus
Vi slipper att gå på landsvägen sedan Ulla - socialdemokratisk politiker - ordnat så att vi fått en gång-och cykelväg längs med hela vägen.
Det här lilla huset har stått övergivet sen vi flyttade till Mogata för drygt tjugo år sedan
Här får man dock gå på vägrenen och se upp för bilarna. MM har längre ben än jag och går dessutom fortare. Han blir bara en liten prick i slutet av vägen innan vi viker av mot Hov och Skruckeby. Trädvarning, det kommer fler...
Han väntar snällt på mig då och då.
Vi är faktiskt ännu längre bort från kyrkan än det ser ut på fotot eftersom jag zoomade rejält.
En doft från den fina världen
Gården Hov ligger vackert med vidsträckt utsikt över Slätbaken
Hästar på rad, jag räknar till tio stycken. Det var väl de som bidragit till gödselhögen vi gick förbi.
Inga sockerbitar här tyvärr.
Slätbaken ligger stilla och vit.
Tröttnar aldrig på denna utsikt.
Snart är det vår...
Promenaden tog sin dryga en och en halv timma, men då stannade vi ofta och tog en del foton som synes. Inte en enda liten molntapp syntes till under hela tiden och solen värmde skönt på sina ställen. Svårt att låta bli att fotografera när det är så vackert. Men jag lovade mig själv att det inte skulle bli fler vinterpromenader det här halvåret, åtminstone inte på bloggen…
20 kommentarer:
Så synd om det inte blir flere promenader på bloggen Musikanta!
Den är väldigt vacker den du gick med MM. Jag har traskat med i era fotspår och njutit fullt ut.
Vi var just ut på isen och kollade hur tjock den är, tog en omväg hem och gick nästan fyra kilometer. Skönt med rörelse.
ha en fin måndag!
kram
Karin
Säger som Karin, det är synd om du inte plåtar fler prommisar för sådana är roliga att följa.
Alltid.
Ser så fint ut! Skulle gärna gått där jag med!
Kram!
Ska vi säga så här då: även om det inte blir fler vinterpromenader på bloggen kan du väl fotografera när du är ute och går. Och de fotografierna vill vi gärna se. Det är så fint med röda stakstolpar mot blåvit snö. Och vita hästar. Till exempel.
Pettaskarin:
Det är ju inte så ofta som jag går så långt, men jag måste träna nu inför resan så småningom i vår. Då blir det mycket gå av, det vet jag sen tidigare...
Ha en fin fortsättningen på måndagen själv!
Kramar från Ingrid
Annika:
Roligt att du hängde med på promenaden - det var ju inte så mycket som hände, men du gillar ju snö och det fick du ju se lite av i alla fall.
Kommer snart igen med fler bilder från samma väg när det börjar våras. Här finns inte så många vägar att välja på...
Kramar från Ingrid
Karin:
Jag är ju väldigt förtjust i att fotografera, och en sån här dag var det helt oemotståndligt. Så det blir säkert fler bilder på samma runda när hästhovarna och blåsipporna börjar titta fram. För att inte tala om syrenhäckarna som många gamla hus på vägen är omgivna av.
Tack för snälla ord om bilderna förresten!
Ingrid som just har kommit hem från SPF:s årsmöte med parentation och spelat Härlig är jorden bl.a. Ibland stämmer det i alla fall.
Jag har ju gått den vägen några gånger, bl.a. med dig, och vet att det är precis så vackert som bilderna visar.
Tack för att jag fick följa med på denna soliga och härliga promenad, som gjorde gott både i muskler och lungor. Kramis på dig-
Vinterdagen har varit helt underbar idag även här. Dina vyer är härliga - visst är Sverige är fantastiskt! Jag följer gärna medhåll dn promenad i årstiderna.
Vilken härlig promenad du tog oss med på här! Sköna omgivningar och en strålande sol, vad kan man mer begära av en promenad.
Synd om huset som står tomt.....vet du något om det? Står det för nära vägen för att någon ska vilja bo där? Är det en hårt trafikerad väg? Det ser ju inte ut så på dina vackra bilder.
Kram från Lisbeth
Bloggblad:
Jag har fortfarande bilder kvar på promenaden du och jag gjorde för några år sen då det var så mycket snö. Jag tror det var en lika vacker dag som gårdagen.
Eleonora:
Jag måste erkänna att jag var rätt trött när jag kom hem...
Kram!
Olgakatt:
Jag tog faktiskt bilderna med min lilla kamera - det var svårt ibland att se eftersom man inte kan se genom linsen som på systemkameran utan måste se på displayen. Svårt när det är starkt solsken. Men det blev ju bra bilder ändå. Bra att jag får sällskap nästa gång jag är ute och går rundan...
Lisbeth:
Jag vet ingenting om huset mer än att det finns en lada på tomten också. Förmodligen går det väl inte att sälja eftersom det ligger så nära landsvägen. Ingen har bott där så länge vi har bott i Mogata i alla fall.
Kram tillbaka!
Västmanländskan:
Tack för bildberöm - det suger jag i mig direkt :-)!
Kramar från Ingrid
Lisbeth:
Jag vet ingenting om huset mer än att det finns en lada på tomten också. Förmodligen går det väl inte att sälja eftersom det ligger så nära landsvägen. Ingen har bott där så länge vi har bott i Mogata i alla fall.
Kram tillbaka!
Västmanländskan:
Tack för bildberöm - det suger jag i mig direkt :-)!
Kramar från Ingrid
Precis som tankevågor ömmar jag för det fina lilla ödehuset. Stackars det som har hamnat så nära vägen, måste ju vara skälet till att ingen vill bo i det. Hur tänkte de när de drog vägen en _meter_ från huset? När jag ser såna hus brukar jag försöka tänka bort vägarna som drabbat dem och ägorna de står på. Vilken mardröm att få sitt hem tvångsinlöst för att en väg ska byggas ...
Miss Gillette:
Det var precis det vi fick när man bestämde att en väg skulle dras tvärs över vårt vackra gamla sommarhus i centrala Krokek. Husen jämnades med marken och på tomten (en liten åker och en stor lada hörde till) byggde man upp två anskrämliga hyreshus i tre våningar.
I inlägget om Min farmor kan du se lite av huset med sina glasverandor. I ett uthus hade också pappa låtit bygga ett fint litet rum till mig. Det känns fortfarande sorgligt när jag ibland åker förbi på väg till bl.a. djurparken.
Det var ju naturligtvis inte vårt riktiga hem, men vi bodde där närmare två och en halv månad under många år. Och min barndoms somrar är för alltid förknippade med det.
musikanta: Jag minns huset utan att behöva titta i inlägget igen. Usch, stackars er. Hur sjutton ersätter man en sån plats? Ett hem, många års minnen av upplevelser som färgar hela ens liv. Tragiskt.
Miss Gillette:
Varför minns du huset? Blir nyfiken. Det känns konstigt varje gång man åker förbi, men samtidigt har man ju ett inre minne av hur det såg ut. Och det försvinner aldrig...
Tja du. Det såg så fint ut. Byggnaderna som hör till människorna på foton är också intressanta.
Miss Gillette:
Haha, jag trodde du hade åkt förbi det någon gång. Men så drar jag mig till minnes att det försvann många år innan du var född...
Det var alltså huset på kortet som du kom ihåg. Svårt att komma ihåg ibland att alla inte är lika gamla som jag :-)!
Skicka en kommentar