tisdag 24 april 2012

Passioner på Nationalmuseum


Casimir väntar på att Nationalmuseum ska öppna klockan elva på söndagen. (Bilderna går att klicka större.)
Medan Mirren och Casimir var i ateljén och klippte och ströpplade passade MM och jag på att besöka två separata utställningar på Nationalmuseum. Den ena, Passioner – Konst och känslor genom fem sekler – tänker jag berätta om här. Den andra – De fyra årstiderna – kommer i ett senare inlägg.


Utställningsaffischen som täckte en hel vägg. Kvinnan överst - den botfärdiga Magdalena av Carlo Dolci. Den undre kvinnan utgör en del av videoverket Dolorosa av Bill Viola (2000).

Det som vi tyckte var mest intressant var de gamla renässansmålningarna, som gav uttryck för så många olika känslor.  Vi skummade därför salen med mer moderna verk och inriktade oss på de underbara gamla tavlorna från 15- och 1600-talen. Utställningen pågår till den 8 augusti, så det finns gott om tid att fortfarande se den om man bor i eller besöker Stockholm. Ett årskort, som gäller både på Nationalmuseet och Moderna museet kostar 500 kr. Det tjänar man in på ett par gånger!

För när jag läser om utställningen på nätet inser jag att jag måste gå dit fler gånger eftersom jag måste ha missat en hel del, framför allt av de moderna verken bl.a. målningar av Munch. Vi hade ju inte så lång tid på oss, MM och jag, innan ateljén där Mirren och Casimir var stängdes och vi måste åka tillbaka hem.

Man måste i alla fall beundra hur skickligt de gamla målarna återgav känslor som vrede, sorg, uppgivenhet, rädsla men också glädje och tacksamhet i sitt måleri. Här är några exempel.
En fransk 1700-tals konstnär, Bénigne Gagneraux, har målat tavlan. Det är den blinde Oidipus som anbefaller sin familj åt gudarna.

Även på 1500-talet hade man roligt på fester. "Det glada sällskapet" är målat av den nederländske konstnären Jan Massys.
Den botfärdiga Magdalena ser däremot väldigt lidande ut. Hon är målad av italienaren Carlo Dolci i mitten av 1600-talet. Det är hon som sitter överst på utställningsaffischen.


Hur ska man tolka uttrycket hos Judith med Holofernes huvud i knät? Helt okänsligt verkar det som. Kanske t.o.m. lite stolt över att hon lyckats få det avhugget...Målningen är också gjord av en italienare på 1600-talet, Bernardo Cavallino.


Det här är en mycket speciell målning, tycker jag, av den tyske målaren  Lucas Cranach d .ä. som föddes i slutet på 1400-talet. Alltså för över 600 år sen! Den heter "Christi begråtande", men om man tittar noga på några av damerna ser de snarare ut som de tyckte det hela var roligt. Man har förklarat det hela med att de var medvetna om och glada över att Kristus död inte var förgäves...Det är Cranach som gjort det kända porträttet av Martin Luther.

Underbart självporträtt av Rembrandt van Rijn - från nätet.


Det här porträttet av ren och skär moderslycka kunde jag dock inte motstå. Den danska konstnären Bertha Wegmann som levde 1847-1926 målade tavlan.

Ett litet tips: Gå in och klicka här på Bildspel så får man en mycket intressant genomgång av några andra konstverk samt exempel på fysionomik.

4 kommentarer:

Karin sa...

Den måste jag ju se innan den försvinner. Som vanligt tack vare initierade och uppmuntrande puffar från utsocknes besökare!

Musikanta sa...

Karin E:
Jag tycker du ska titta på bildspelet innan du går dit. Önskar att jag hade gjort det. Men jag ska göra det en gång till innan jag går dit igen. Jag har ju löst årskort, så jag måste ju utnyttja det :-)...
Det är en sevärd utställning i alla fall.

Ingrid, som fortfarande är lite lummig efter sin operation (inte farlig) tidigare idag.

olgakatt sa...

Fysionomiken är ju uråldrig men samma slags teorier hade ju Kretschmer. Litet konstigt är det dock att den pinnigaste leptosom med tiden ofta blir pyknisk dock utan att skifta personlighet 180 grader. På 30-talet mätte man fortfarande skallform på vissa håll.... Men kroppsformen har nog väldigt litet med psykologi att göra vilken tidsålder vi än lever i.

Musikanta sa...

Olgakatt:
Gårdagens sista skratt eftersom jag inte orkade kommentera förrän idag. Operades nämligen igår och var lite lummig efter narkosen. Idag känner jag mig helt återställd som väl är.

Har hört talas om pykniker och leptosomer sen jag var liten. Min pappa utbildades ju till läkare i slutet av tjugotalet och blev färdig 1935. De här teorierna var väl gångbara då, antar jag. Om rashygien hörde jag som väl är aldrig något.
Ingrid