Industrilandskapet skymtar bakom lövverket. (Bilderna går att klicka större.)
Fängelset där många av Sveriges svåraste förbrytare förvaras ligger vackert med utsikt över Strömmen.
Drags fabriker till vänster i bild. Numera säte för Campus Norrköping
Utsikt åt andra hållet ner mot stan.
Moa Martinsson tittar ut på sitt torg. Arbisteatern i bakgrunden.
Som väl är gick förslaget inte igenom och numera har man
byggt om fabrikerna både till bostäder och till universitetslokaler. Campus
Norrköping, filial till Linköpings universitet, disponerar några av de äldsta
fabriksbyggnaderna och i Strykjärnet, f.d. yllefabrik, är Arbetets Museum
inrymt.
Jag ville gärna gå över den nya Campusbron, som dagligen
kommenterats på Norrköpings Tdiningars insändarsida sedan någon månad tillbaka av mestadels ilskna Norrköpingsbor. Dels för att den påstås
förstöra utsikten över Industrilandskapet, dels för att den blev dubbelt så dyr
som beräknat. Häromdagen kom för ovanlighetens skull en positiv insändare som hävdade att det
var fantastiskt att gå på bron mitt över Strömmen och se och höra det strömmande vattnet
forsa under fötterna.Nya Campusbron
Kanske inte den vackraste bro man sett...
Jag gillar i alla fall den här bron, den vidgar bokstavligen vyerna.
Jag kan hålla med både de som gnäller och den sistnämnde. Står
man på stranden på andra sidan bron skymmer den definitivt utsikten över
Bergsbron. Står man där skymmer den också utsikten över de gamla fabrikerna. Men
står man mitt på den lilla Campusbron har man en vidunderlig utsikt åt bägge
håll!
Samma bild ur en annan vinkel.
Utsikt från bron mot Bergsbron.
Själva bron i sig är inte vacker tycker jag, men skulle man gjort den
vackrare hade den säkert blivit ännu dyrare…
MM framför en riktig fabriksskorsten i de gamla fabrikskvarteren.
Den skorsten som syns till vänster om Arbetets Museum är en skulptur (!) som står mitt i vattnet.
Mimi, det var min mamma, fast hon hette egentligen Mimmi. Men Einar tyckte väl att hon skulle heta som Mimi i Bohème...
Jag brukade ackompanjera Einar Beyron när han och Brita var hemma på fest hos föräldrarna. Han sjöng gärna gamla operettmelodier – företrädesvis ur Glada Änkan - när han hade fått några glas vin. Brita däremot var mycket sparsam med sina framträdanden efter att hon slutat sin karriär som operasångerska 1955.
Enligt Judereglementet från 1782 var Norrköping tillsammans med Stockholm och Göteborg en av de tre städer där judar gavs rätt att bedriva handel och bosätta sig, läser jag i Wikipedia. Tänker på det när jag passerar den judiska begravningsplatsen vid Folkparken på väg till parkeringen. Här ligger t.ex. representanter för textilfamiljerna Wahren begravda. John Philipson, bankir, konsul, ordförande i stadsfullmäktige och riksdagsledamot, donerade 1895 pengar som gjorde det möjligt att anlägga Folkparken, som sedan dess betytt oerhört mycket för Norrköpingsborna. Han har också sin gravsten här bredvid Wahrens.
Innan vi kommer fram till parkeringen måste jag ta ett foto
på den lilla djurkyrkogården. Som alltid så här års är den smyckad med blommor.
Djurkyrkogården i Folkparken i Norrköping.
15 kommentarer:
Snacka om "mammas gata"! Hela släkten på mammas sida arbetade inom textilindustrin. Mamma bara tillfälligt, men hon har putsat fönster på Strykjärnet... det berättade hon varje gång vi gick förbi där.
Visst gjorde väl du ett specialarbete på lärarhögskolan om det här? För några år sen... 40 eller så...
På djurkyrkogården ligger min moster och morbrors lilla hund begraven... (så visst ligger det en hund begraven!) Fast de fattade nog inte att det var en hund, de trodde att det var en förklädd bäbis...
Inte min mammas gata, men lite, lite min...jag har ju studerat i Norrköping och känner igen både det ena och det andra...härligt att få vandra där med dig!
Karinkram
Bloggblad:
Hon behövde väl inte putsa fönstren på utsidan, hoppas jag som har svindel.
Har inget minne att jag gjort något specialarbete om Industrilandskapet. Men det är möjligt, jag har förträngt det mesta från den tiden.
Har ligger det en hund begraven, haha! Ett sällskapsdjur kan ju för många var en sorts ersättning för ett barn, därför är det väl kanske skönt att det finns en särskild begravningsplats för älsklingen.
Pettskarin:
Roligt att du hängde med på promenaden och roligt att du känner igen dig här och var!
Kramar från Ingrid
TACK för vandringen, Ingrid.
SÅÅÅ vackert!
DU vet ju att Norrköping intresserar mig massor just tack vare Moa Martinsson. SÅ tack för text och bilder.
Underbart.
Speciellt också att du fick spela då Beyron sjöng. STORT!!!
Ha en jättefin fredag!!
KRAMAR!!
Tänk, inte visste jag att det är så fint i Norrköping! Det är en stad jag mest passerat och oftast i grått och trist väder. Men här lyfte du verkligen fram historien och det vackra! Ha en trevlig helg, kram!
O så mycket fina bilder och så mycket historia!! Brita H + Einar B hade jag sällskap med på en tågresa till Italien 1953!!Bild finns från vår resa i mitt fotoalbum!.
Trevlig helg och kram till dig
Jättefin Norrköpingsutflykt! Och fantastiskt att man faktiskt bevarat industrilandskapet såpass väl. Vilken kulturhistorisk exposé!
Annika:
Tack själv Annika! Ja, jag vet ju att du är intresserad av Moa, du har ju varit med på promenad i Industrilandskapet tidigare, men inte just här kanske.
Jag glömmer aldrig när Einar B. och jag sjöng och spelade Karlfelds underbara "Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda..." Tänker alltid på honom när jag hör den. Jag var väl 17-18 år vid det laget och Einar ungefär tre gånger så gammal. Han var nog lite förtjust...
Kramar!
Eleonora:
Så roligt att du hade sällskap med hovsångarparet 1953. Det var i den vevan familjen Beyron kom in i mitt och mina föräldrars liv. Jag blev också god vän med dottern, Katarina Ligendza, som var ett år yngre än jag. Du måste berätta nästa gång vi träffas.
Kramar från vännen Ingrid
Karin:
Om du någonsin kommer till Norrköping måste du ta dig en titt på detta unika Industrilandskap. Det är fantastiskt vackert med alla forsarna och fallen. Det är roligt att det inte bara får stå som ett tomt monumnet över en försvunnen epok, utan har blivit en plats för studenter, konsertlokaler och muséer.
Nej, förmodligen putsade hon inifrån.
Mina minnen från LHL har inte bleknat, jag tyckte att det var en trevlig tid - vi hade mycket roligt i korridoren där jag bodde.
Jag kommer också ihåg en hel del faktiskt, haha! Men jag hade ju annat att tänka på än att roa mig! Det som etsat sig mest fast i minnet är de eviga promenaderna med tunga böcker till och från LHS och huset nere där vi hade bild. Och språngmarschen upp och ner från centralen till LHS. Men så vägde jag också nästan 20 kg. mindre på den tiden...
Och så vår älskade maestro, förstås! Honom som du och jag hade sånt "medhåll" för. Jag fick ju t.o.m vikariera för honom trots att det var förbjudet.
Kram till lilla "morsan" - det är ju din dag idag - och min också - vilken tur vi har!!!
Eleonora:
Ja, det är nog det underbaraste som finns, att ha fått chansen att bli "morsa". Men, som du säger, vi har haft tur!
Kramar från vännen Ingrid
Skicka en kommentar