lördag 17 augusti 2013

831 Återförening efter sextio år

För något år sen damp det ner ett vykort i vår brevlåda med bild av Getå turisthotell anno dazumal. Det visade sig vara från min finska "syster" Valma - krigsbarn i min familj år 1944-45. Där stod hennes adress i Helsingfors och att hon gärna ville ha kontakt med mig.

Senare berättade hon att hon hittat mig på nätet - jag hade skrivit mitt efternamn som flicka på presentationen i min blogg. Getå turisthotell var uppsamlingsplats för de finska barnen och där "valde" en god vän till min mamma Valma till vår familj. Hon var då elva år.

Jag glömmer aldrig första kvällen hon kom till oss i Norrköping. Hon kunde inte ett enda ord svenska och jag försökte fråga henne om hon tyckte om mjölk. Bilden av hennes olyckliga min när hon inte förstod vad jag menade finns för alltid i mitt minne. Vi delade rum och trots att hon var tre och ett halvt år äldre än jag blev vi de allra bästa vänner. Hon lärde sig också svenska på några månader. Här kommer några foton från den tiden.


Jag och Valma promenerar på Drottninggatan 1945. (Bilderna går att klicka större.)


Valma, min bror Göran och jag 1945. Korten är förmodligen tagna av en gatufotograf, vanligt på den tiden. 


Valma i mitten med rutig klänning och jag till höger, också i rutig klänning och med en blombukett i handen. Jag tror jag känner igen några av pojkarna. Vore roligt om jag fick fler namn och framför allt veta var kortet är taget. Har ingen aning...

Efter att ha mejlat till varandra bestämde vi i våras att Kent och jag skulle åka till Helsingfors för att Valma och jag skulle träffas på riktigt. Så i tisdags for vi iväg med Mariella till Helsingfors, där jag aldrig har varit tidigare. 


Kent i vår utmärkta hytt med fönsterutsikt. Det var väldigt roligt att se den stockholmska skärgården från den här sidan.


Detta är systerfärjan Amorella som vi mötte en bit ut.


Vädret i Sverige var fint men i Helsingfors regnade det hela tiden.

Valma mötte oss vi färjan och trots att det var sextio år sen vi sågs sist, kände jag omedelbart igen henne fast jag inte sett något foto av henne annat än som ung. Ögonen förändras aldrig och smilgroparna på båda sidor av kinderna fanns kvar...


Valma kom tillbaka några år senare till Sverige och jobbade då som barnflicka hos en god vän till min mamma.

Det blev ett känslosamt möte och vi hade naturligtvis massor att prata om under taxiresan till hennes och maken Urttis bostad mitt i centrala Helsingfors. Där blev vi bjudna på champagne, piroger, äggsmör och lite annat. Valma talade fortfarande svenska flytande och även Urtti talade ganska bra efter att ha arbetat i Hallstahammar under ett år. 


Valma och jag i biblioteket. Bokyllan upptog en hel vägg och var försedd med glasluckor. Ordning och reda på böckerna...


 I det bruna huset med torn bor Valma och Urtti. Tavlan finns i deras hem...


...liksom den här underbara mattan i biblioteket, vävd efter en målning av en finsk konstnär.


Döttrarna Katja, Outi och Liina.

Klockan ett hade Valma bokat ett bord på den gamla fina restaurangen Kappeli, som låg en liten bit från Salutorget. Här kan man läsa mer om restaurangen.Där åt vi mycket gott och satt och pratade i nästan två timmar. Urtti kunde tyvärr inte vara med eftersom han ramlat ner från taket på sitt sommarställe i Finland och nästan brutit nacken när han skulle såga av en gren på ett träd som fallit över huset. Därför måste han ha en stålställning som såg ut som en bur runt huvudet för att inte röra detta, dag som natt. Han räknade med att ha den kvar i tre månader.


Valma och jag på Kappeli i väntan på lax med murkelsås.


Efterrätten, restaurangens berömda brülépudding med citronsorbet.

Mariella skulle gå tillbaka klockan fem, så efter lunchen blev det en hastig runda på Stockmanns och en titt i Marimekkos skyltfönster. Vi hann även besöka Uspenkinkatedralen innan vi tog en spårvagn hem till Valma och Urtti för en snabb kopp kaffe och te. Efter att ha sagt adjö till Urtti, som både Kent och jag fick en fin kontakt med direkt, åkte vi spårvagn 4T till terminalen.


Uspenkinkatedralen i hällregn.


Helt fantastisk ortodox kyrka, med massor av vackra glasmålningar.

  
Hem till Valma och Urtti med den gröna spårvagnen.

Avskedet blev om möjligt ännu känslosammare än den vid ankomsten. Jag hoppas att Valma och Urtti kan komma hit till Sverige någon gång nästa vår. De åker till sitt sommarhus i Spanien efter jul och efter att Urtti har fått av sig sin hemska burkrage. 


På väg till färjan igen. Jag hade mycket svårt att hålla jämna steg med Valma, trots att hon fyllt åttio. Hon trodde det berodde på att hon spelade så mycket golf ...


Hemma i Stockholm sken solen igen. 

27 kommentarer:

Bloggblad sa...

Jättekul att få vara med på resan. Jag hade ingen aning om att ni skulle dit.

Musikanta sa...

Bloggblad:
Vi bestämde det ganska hastigt. Tror inte ens vi hade bokat resan när jag var hos dig. Sen är jag ju väldigt noga med att inte berätta på FB eller bloggen att vi ska vara borta hemifrån...Men jag kunde förstås ha mejlat!

Maggan sa...

Så trevligt att få läsa om ert möte. Måste ha känts fantastiskt att träffa varandra igen efter så många år! Kram

Pettas sa...

Här blir man glad! Vilken fin resa ni har gjort och så roligt att ni har träffats du och Valma på nytt. Tack också för att jag fick komma med in i Uspenskinkatedralen. Trots att jag har farit förbi många många gånger har jag aldrig varit dit in.

Karinkram

Karin sa...

Vad roligt! Fantastiskt spännande att ni hittade varandra och att det blev ett så bra möte. Jag har undrat ibland över de så kallade finska krigsbarnen, hur det påverkade dem att skiljas från sina föräldrar så där under lång tid. Var det något ni pratade om?

Musikanta sa...

Maggan:
Trots att det var ett helt liv nästan sedan vi sågs sist var det som att träffa en mycket god vän som man inte sett på ett tag...
Kram tillbaka

Musikanta sa...

PettsKarin:
Lustigt hade inte Valma heller varit i katedralen trots att hon bott i Helsingfors ganska många år. Hon tyckte det var väldigt roligt att äntligen få tillfälle att gå dit!
Kram tillbaka

Musikanta sa...

Karin:
Ja, vi pratade mycket om hennes upplevelse att vara hos oss. Inte enbart positivt trots att hon inte längre led brist på något materiellt.

Hon berättade att jag hade varit ett stort stöd för henne fast jag var bara 8 år när hon kom. Kanske var det därför hon gärna ville återuppta kontakten. Jag älskade Valma och var mycket ledsen när hon åkte tillbaka till Finland direkt efter kriget.

Men min mamma, som inte var särskilt intresserad av oss barn överhuvudtaget, var glad över att hon for hem och gjorde aldrig någon ansats till att ta kontakt med henne senare tyvärr. Så därför är det extra roligt att Valma efter alla dessa år tog kontakt med mig, som hon hittade på nätet!

Gunnel sa...

Nätet är verkligen bra. Tänk att få kontakt igen efter så många år. Mycket intressant att läsa och vilken trevlig resa ni varit på.

Musikanta sa...

Gunnel:
Ja, är det inte fantastiskt att hitta en vän efter så många år. Det var en mycket trevlig och annorlunda upplevelse - dels att träffa sin finska "syster" igen och dels att komma till Helsingfors och hälsa på en familj som bor där och känner till allting. Det blir förmodligen fler resor...

Suss sa...

Underbar historia och sann dessutom. Jag blir också glad när det dyker upp gamla vänner från förr, men en nästansyster slår väl det mesta. Fantastiskt att ni hittat varandra igen. Tack och lov för bloggen. KRAM!

Ölandsvindar sa...

Nu har jag läst ikapp om Öland, om konstutställningar sm jag aldrig hinner besöka med mera. Riktigt trevligt var det att läsa om din Helsingforsresa.Vad roligt att din "syster" har fått det så bra och också mådde så bra.
Kram /Kerstin

Musikanta sa...

Suss:
Jag säger detsamma, tack och lov för bloggen. Den gör att man åtminstone aldrig har långtråkigt!

Valma hade åtta syskon varav bara en bror kvar i livet. Så hon kanske är lika glad över en låtsassyster som jag. Har alltid önskat mig en syster...
Kram tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

Kerstin:
De här utställningarna var ju en ren slump att vi hamnade på, som jag berättade. Men det var väldigt intressanta konstnärer.

Jag har full förståelse för att du inte hinner gå på konstutställningar på sommaren. Fåglar, familj och olika evenemang i närheten är egentligen mycket intressantare .
Kram tillbaka från Ingrid

Annika sa...

Ja, det var verkligen ett intessant inlägg, Ingrid.
SÅ roligt att få vara med på ett hörn!
TACK!
Vilket härligt möte. OCH tänk att ni klickade så bra efter alla dessa år.
Hoppas att ni snart, snart kommer att ses igen!
Valma är jättesöt. DU MED!!
Kram!!

Eleonora sa...

Kära vännen,
vilken fin resa ni har gjort och så underbart att du och Valma fick träffas och minnas stunder från er barndom. Hon ser så rar ut och du är jättesnygg på fotona. En fin upplevelse fick ni flickor tillsammans med era män.

Sköt om dig söta Ingrid och hoppas vi kan ses i höst någon gång.

Många kramar från
Eleonora

Musikanta sa...

Annika:
Ja, det är sådant man brukar läsa om i tidningarna. Att det skulle jag som fick vara med om detta kunde jag aldrig drömma om.

Vi hade ingen svårighet alls att knyta an - det var mycket som behövde diskuteras också. Det var inte så lätt att komma till en familj och inte förstå någonting.

Jag kommer nog snart att resa till Helsingfors igen och hoppas få med mig Åsa till julskyltningen. Hon fyller den 7 december så det skulle ju passa bra :-)!
Kramar till baka!

Musikanta sa...

Eleonora:
Där fanns det inte ett hekto för mycket! Och en fantastisk kondition hade hon också - jag hade svårt att hänga med när hon rände iväg med Kent.

Vi måste snart träffas igen, det var ju ett tag sen.
Många kramar tillbaka från vännen Ingrid

englundskan sa...

Det var ingen konst att se vem som var du på de gamla korten, fantastiskt att du är så lik dig. Ungdomlig, verkligen.

Birgitta Malmstedt sa...

Så underbart att ni fick träffas igen. Man har ju hört att en del finska barn tog illa vid sig av denna förflyttning, men här gick det bra.
Hälsningar
Birgitta

Gnuttan sa...

Fantastiskt! Vilket livsbekräftande inlägg på något sätt. En bra start på bloggläsandet efter sommaruppehållet för min del. Ja, hoppas ni snart kan ses igen.

Musikanta sa...

englundskan:
Tack för komplimangen! För i min ålder är ju att vara ungdomlig den finaste komplimang man kan få :-).
Ingrid

Musikanta sa...

Birgitta:
Hon hade det väl inte alltid så lätt, antar jag, min mamma var inte överdrivet förtjust i barn, varken sina egna eller andras.

Men hon lärde sig svenska rekordsnabbt och fortsatte att läsa svenska på gymnasiet när hon kom hem. Så någon vinst blev det i alla fall av vistelsen.

Men självklart måste hon också ha tagit illa vid sig att komma till ett land och till en familj som inte förstod ett enda ord vad hon sa. Även om det inte saknades något materiellt i min familj.
Ingrid

Musikanta sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Musikanta sa...

Gnuttan:
Ja, jag hoppas verkligen att vi kan ses igen ganska snart. Jag funderar ju på att Mirren med mig (om hon kan komma ifrån alla barnen) och åka dit i december när det är julskyltning på gång. Mirren fyller år 7 dec så det skulle ju passa bra som födelsedagspresent.

Roligt att du tog dig tid att läsa mitt inlägg - det är inte lätt att skriva kommentarer när man har fullt upp med jobb och en liten pojke som man ska ta hand om - och kanske även en man :-)...
Kram från Ingrid

Gerd ♥ sa...

Jag har läst och tagit till mig av ditt fina inlägg.
Man tänker på sin barndom ibland,
Jag hade en fosterbror från det han var 1,5 år tills 7 år. Har grunnat mycket, vi har aldrig setts, har dock haft lite brevkontakt.
Vi hade också en "flyktingflicka" från Tyskland under 3 månader.
Kramar, Gerd ♥

Musikanta sa...

Gerd:
Undrar om du är med på FB? Jag vet ju inte vad du heter i efternamn så jag kan inte söka. Hade tänkt att skicka ett mer personligt meddelande till dig. Men jag kan ju mejla om du uppger din mejladress. Min mejladress är ikanta@telia.com/
Kram från Ingrid