söndag 26 januari 2014

886 Aina Stenberg Masolle

Min mamma var aldrig särskilt road av att leka med oss barn eller läsa sagor för oss. Sagoläsningen stod min pappa och moster för. Men eftersom min mamma var en duktig pianist och sångerska var det hon som introducerade sången och musiken i mitt liv. Ända sen jag var mycket liten sjöng hon alla den tidens  barnvisor som kunde uppbringas med mig i knät. Jag kunde alla utantill ur Alice Tegnérs och Felix Körlings visböcker.


Nytryck av Felix Körlings visbok Nicke-Nacke. (Bilderna går att klicka större.)

I skolan hade vi Nu ska vi sjunga som sångbok och där fanns ju de flesta av de sånger jag redan kunde. Jag minns också att jag var väldigt förtjust i illustrationerna till sångerna. Visböckerna på den tiden var av rejält liggande format, sångnoterna till vänster och en bildplansch till höger. Bilderna älskade jag. De färgbilder som jag visar nedan är alla från sång- och bilderboken ovan.


Tre män i en båt. Hade nog inte passerat censuren idag då pojkarna gav sig iväg i ett "bykekar" som dessutom var läck när de inte hittade någon båt. När skutan sjönk tog de sig simmande in till land. Jag betvivlar dock att den minste kunde simma...


Felix Körlings sånger var inte alltid snälla. Här rycker Nils katten i svansen. Katten blir ilsken och river Nils på näsan. Efter att ha fått plåster på såret får Nils gå och lägga sig mitt på dagen som straff.

Elsa Beskow var den som illustrerade Alice Tegnérs barnvisor och Aina Masolle illustrerade åtminstone den av Felix Körlings barnvisor som vi hade hemma, Nicke-Nacke. Om Elsa Beskow visste jag att hon hade en son som hette Bo och som fått bli modell till många av hennes små pojkar på bilderna.

Aina Masolles bilder tyckte jag också om, men visste ingenting om henne när jag var liten förutom att hon hette så konstigt. Ända tills jag läste om henne på Wikipedia trodde jag att hennes efternamn uttalades ”Masålle” med tonvikt på å-et eller bara ”Masåll” som på franska. Då fick jag reda på att hon gift sig med en dalmas, Helmer Olsson, som gick under namnet Mas-Olle på konstakademin, där de båda var kurskamrater...


Här är en av visorna om lilla Rosengull som dansar med sin docka. Visan och bilden hörde till mina favoriter och är snäll alltigenom. Kanske hade han en liten dotter, Felix Körling, när han skrev visan?

Aina Masolle hade en gedigen konstnärlig utbildning bakom sig och även studier i Frankrike och England. 1933 eller 1934 (olika uppgifter) skapade hon den första svenska julkalendern som skulle följas av 29 stycken till. På 70-talet gavs dessa ut i nytryck. Hon var också en av de mest omtyckta julkortsillustratörerna och ritade och målade tusentals jul-, påsk- och nyårskort under sitt liv.


Ännu en snäll visa - Nu ska vi gå ut på tramp och plocka svamp. Här lärde jag mig en hel del om olika svampsorter och att flugsvampen inte var snäll. En liten dalkulla och två små dalmasar diskuterar vad det kan vara för svampar. Hörde hattarna månne till bygdedräkten för herrar? Pojkarna i hennes illustrationer har ofta sådana på huvudet.

Nu först förstår jag också varför man så ofta ser små flickor och pojkar i daladräkt på hennes bilder. Hon flyttade nämligen med sin man till Siljansnäs efter avslutade studier och bodde där under en stor del av sitt liv. Hon fick två döttrar som jag antar stått modell till de många av hennes små flickor på bilderna och julkorten. Här har jag hittat en blogg som berättar lite mer om denna duktiga bildkonstnär.


Bara av hatten dömer jag att omslagsbilden är skapad av Aina Masolle. Varför har jag berättat om nedan.

Av en slump hittade jag en bok med H.C. Andersens berättelser på Tradera. Illustrerad av Aina Stenberg Masolle och den holländska konstnärinnan Rie Cramer. Här är några illustrationer av Aina Masolle ur den lilla boken. Ingen av illustratörerna har varit särskilt generös med att signera sina alster, så ibland är det svårt att veta vem av dem som har gjort vad. Samma saga kan ha teckningar av båda! Jag tycker dock det verkar som om Rie Cramer var mer influerad av dåtidens moderiktning inom konsten - Art Déco än Aina Masolle. Får väl se om det är någon som känner igen Rie Cramer på någon av bilderna i stället för Aina Masolle.


De flesta sagorna i boken var helt okända för mig. Den här sagan om den lilla tusenskönan och lärkan som blir uppgrävd respektive fångad är inte särskilt munter. Tusenskönan är först lycklig för att hon slipper att dela tulpanernas hårda öde...


Ingen signatur på den här bilden och  Rie Cramer signerade nästan alltid sina bilder, så jag gissar på AM. Jag tycker i alla fall att gubbarna har lite dalastuk över sig . Fast ser husen kanske lite holländska ut?


På den här bilden kan man ana sig till A.M. i vänstra hörnet.



Jag är helt övertygad om att det är AM som har tecknat bilden på grund av hatten som pojken har i handen.

18 kommentarer:

em sa...

illustratörer och översättare räknades inte! Ibland står det bara att boken är illustrerad, men inte av vem - liksom det kan stå bemyndigad översättning från engelskan. Liiiiiite bättre har det blivit.
Nicke Nacke har jag också, liksom en hög med andra vishäften i samma format - somliga med riktigt dåliga illustrationer.
Margaretha

Karin sa...

Underbar illustratör! Har något vykort av henne, som jag hittade bland mina föräldrars papper.

Kul att få bakgrunden till hennes namn!

http://www.karinenglund.com/wp-content/uploads/2014/01/masolle.jpg

Musikanta sa...

Margaretha:
Det har blivit bättre åtminstone vad gäller illustratörer. Ilon Vikland och Björn Berg är ju kändisar numera. Men som du skriver, de konstnärer som illustrerade min barndoms böcker visste man inte mycket om. Elsa Beskow hörde väl till undantagen.
Ingrid

Musikanta sa...

Karin:
Du som är dalkäring (det heter inte dalkulla när man är gift upplyste mig Artur Eriksson om när jag ackompanjerade honom)har väl ett visst nöje av att veta det :-).

Jag borde ju också ha haft det tidigare, eftersom jag är född i Falun men lämnade denna stad redan vid tre månaders ålder.
Tack för länken! Underbart julkort.
Ingrid

Ölandsvindar sa...

Svampvisan känner jag igen och de flesta illustrationerna. Den lilla boken med HC Andersen har jag däremot aldrig sett. MasOlle känner jag till från många bilder i olika sammanhang.Och lite dalablod har jag också i mig från Rättvikstrakten närmare bestämt.Roligt att se både alla gamla välkända och nya bilder!
Kram /Kerstin

Musikanta sa...

Kerstin:
Kul att du också var dalkulla som jag. Men jag flyttade från Falun när jag var tre månader så det räknas förstås inte utom i passet, där jag för evigt är dalkulla.

H.C. Andersens lilla sagobok har jag heller aldrig sett och inte har jag läst eller hört några av sagorna i boken heller. Så de ska bli spännande att läsa.
Kram tillbaka!

Karin sa...

Hej igen,

Här är lördagsteman för februari; vore kul om du hakar på igen!

1 Tåg
8 Trapp
15 Tvätt
22 Träna

Gunnel sa...

Jag kommer ihåg många av bilderna du visar. I småskolan, som det hette när jag gick i ettan och tvåan, så använde fröken ofta de här bilderna i undervisningen. Kram

Musikanta sa...

Karin:
OK, jag ska försöka.
Kram

Musikanta sa...

Gunnel:
Roligt att bilderna ger dig lite minnen från småskoletiden. Det var väl bara klass ett och två som var småskola har jag för mig. Sen gick man ju i vanliga folkskolan i trean.
Kram tillbaka!

Annika sa...

Nu ska vi sjunga älskade jag då jag var barn. OCH sen fick jag den i nyutgåva när K var liten. Gissa om jag ofta, ofta sjöng ur den för henne. Så roligt.
OCH bilderna i den ÄR underbara!!!
Kram!

Marianne sa...

Så roligt att få veta lite om illustratörerna! Jag kände inte till någonting om dem, men inte heller Nicke-Nacke har jag hört talas om. Den orange Nu ska vi sjunga hade jag däremot, den älskade jag också. Fast jag har aldrig lärt mig sjunga :-I

Roligt också med hennes namn, Mas-ålle!

Kramar!

Musikanta sa...

Marianne:
Jag har fortfarande svårt att uttala hennes namn som Mas-Olle :-)...
Det finns väldigt få människor som inte kan lära sig sjunga om de har fått lite övning, särskilt från det de var barn. Så du hade säkert kunnat det om det varit någon som sjungit med dig när du var liten. Bara det att du älskade Nu ska vi sjunga, tyder ju på det.
Kramar tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

Annika:
Jag köpte också in Nu ska vi sjunga när jag hade min barnkör. Tyckte att barnen skulle få lära sig lite om de gamla fina barnvisorna också som man nästan aldrig sjunger längre tyvärr. Kul att du sjöng dem för Karolina när hon var liten. De hör ju till vårt klassiska musikarv, eller vad man ska kalla det för.
Elsa Beskow är suverän, synd bara att illustrationerna inte var i färg.
Kramar från Ingrid

Bloggblad sa...

Intressant! Det finns ett Alice Tegnérsällskap på facebook, det har jag blivit inbjuden till där. Via vanliga fb har jag hittat en tonsättare vars sånger jag har använt mycket i skolan, hon är engagerad i AT-sällskapet. Där hittade jag också en sångerska som jag blivit mycket god vän med. Märkliga trådar ute på nätet som för samman människor med samma intressen. Häftigt!

Eleonora sa...

O Ingrid, så vackert du skriver och så många fina små konstverk du visar. Jag älskar dom här gamla sagobilderna, där alla barnen är runda och goa och riktigt lyser! Så varmt och älskligt de är tecknade. Tänk att du har så många fina böcker kvar. Min pappa ringde ibland när han städade lådor och skåp och frågade om han fick slänga det och det - javisst sa jag, utan att tänka efter ordentligt. På så sätt har alla mina barnböcker försvunnit.

Kram kram
Eleonora

Musikanta sa...

Bloggblad:
Jag har inte funderat på att söka efter någon tråd med illustratörer som grupp. Men jag kanske ska skapa en själv?
Ingrid

Musikanta sa...

Eleonora:
Tack för din snälla kommentar!
Jag har ju svårt att slänga böcker som du vet, men just nu är jag mest intresserad av illustratörerna, så jag köper en del på Tradera och Bokbörsen.

Men jag har någon låda i garderoben kvar med mina äldsta barns böcker, så där kanske jag kan hitta något.

Mina egna böcker har jag inte kvar utom ett par stycken. Jag hade två yngre bröder så de användes säkert väl efter mig. De stora sångböckerna har jag kvar några av som tur är.
Kramar tillbaka.