André Szenes Dugo har gjort omslagsbilden till Bonniers Veckotidning nr 3 1921. Vill man veta mer om konstnären kan man läsa här. (Bilderna går att klicka större.)
En skulptör som var i ropet tillsammans med Carl Milles och Christian Eriksson vid den här tiden var Carl Eldh. Jag visste ju att Carl Milles har en egen skulpturpark på Lidingö, Millesgården, men att Carl Eldh har ett eget museum var helt nytt för mig. Här kan man läsa om det. Mycket mer om honom än att han har gjort skulpturerna i Stadshusparken i Stockholm visste jag inte. Att läsa de här tidningarna gör faktiskt att man blir lite allmänbildad på kuppen.
Helsidesbild på Carl Eldh i detta nummer. Han har väl skulptörrocken på sig, antar jag.
Varje vecka finns det också en veckokalender på en dubbelsida. Här får man reda på vad som hänt och ska hända i Stockholm och annorstädes mellan lördagen den 12 januari och fredagen den 18 januari 1929. Harriet Löwenhielm och Lubbe Nordström har vernissage samtidigt på Galleri modern och Amaranterordens bal går av stapeln i Malmö. Bland all högadel märker man sekreteraren, polisdomaren (motsvarar det månne dagens åklagare?) Bernhard Andersson. En bil- och motorcykeltävling hålls där maxfarten är 38 km på dagen och 32 på natten. Det är A.M.C K. som håller i den. Allmänna motorcykelklubben?
Här är ena sidan av Veckans Kalender
Svensk-engelska har en sammankomst på Grand Hotell där även kronprinsparet kommer att närvara. Ärkebiskop Nathan Söderblom ska hålla tal bland annat. Fint bröllop i Skeppsholmskyrkan när dottern till framlidne chefen för Svenska pressbyrån ska gifta sig med sin löjtnant. Bröllopsmiddag på Grand Hotel Royal.
Svensk-engelska har en sammankomst på Grand Hotell där även kronprinsparet kommer att närvara. Ärkebiskop Nathan Söderblom ska hålla tal bland annat. Fint bröllop i Skeppsholmskyrkan när dottern till framlidne chefen för Svenska pressbyrån ska gifta sig med sin löjtnant. Bröllopsmiddag på Grand Hotel Royal.
Promenadkappor från Paris presenteras. En kreation från Heim överst till vänster där "negerbrunt (aj då, bloggarens anm.) kläde kombineras med mullvad färgad i exakt samma ton". Visste inte att man kunde använda skinn av mullvad till kappor. Klänningarna nedan till höger "tar sig bäst ut till en smärt, ståtlig figur". Ack ja, när gör de inte det?
Promenadkappan för vårvintern.
Moaré i klänningen till vänster. Vet att jag hade en klänning en gång i det tyget. Finns det fortfarande?
Stickat var på modet men rekommenderas inte till längre skidutflykter då "smältande snö har en viss benägenhet att fastna i de ulliga maskorna." Men i kälkbacken och vid kortare turer på skidorna är det både snyggt och trevligt. En sydd eller stickad jacka över tröjan har man nästan alltid. Mössorna är inte alltför olika våra dagars. Damerna slapp i alla fall hatt i skidbacken.
Även små flickor måste vara fina ibland. Tyget i klänningarna är taft och crèpe de chine. Modellerna ser ut som damklänningar i miniformat, tycker jag. Trekvartsstrumpan (som det hette när jag växte upp) är ett måste. Helst skulle de vara vita.
För 50 öre kunde man få det här häftet om 142 sätt att tillaga bananer på om man sände in kupongen och bifogade summan i frimärken till AB Banan-Kompaniet. En hel krona mindre än det kostade i bokhandeln. Den lilla svarta kockpojken är ständigt återkommande i Banan-Kompaniets reklam.
14 kommentarer:
Tänk om alla dessa som man skrev om och journalisterna som skrev kunde väckas upp och se hur det ser ut idag i vår värld. En tanke som ibland slår mig! Kram
Det är ganska fantastiskt med dessa tidsdokument från svunnen tid. Hade själv ett tidsdokumet, en affisch, i ett av mina blogginlägg idag.
Intressant läsning, att se lite hur det var förr, och i vissa fall minnas tillbaka.
Carl Eldhs museum har jag besökt, det var givande, även Carl Milles park på Lidingö har jag vandrat i.
Kapporna var snygga tycker jag, men klänningarna däremot är inte något som jag skulle trivas i, tror jag. Men, det var ju modernt då, i alla fall i vissa kretsar.
Ja, du, det var andra tider då och priser. 142 recept att tillaga bananer? Mycket.
Kram från Wiolettan.
När man se dina inskannade BVT-bilder och artiklar kan man lätt konstatera att tiden inte stått stilla och overksam. Men färgade avbildades faktiskt ungefär på samma sätt i slutet av 50-talet i första läseboken i skolan.
Underbara bilder/teckningar från tidningen, verkligen snyggt och läckert. Vad gäller bloggbok beror det på hur mycket material det är,alltså sidantal. Du kan gå in där och provbeställa, inte förrän du anger betalningssätt är du bunden, så det är lätt att kolla kostnaden.
Carl Eldh är ju på nyhetsplats just nu efter att flera byster stulits från hans familjegrav i Kyrkhult i Blekinge. En av dem har just återfunnits i en IKEA-kasse!
Varför familjegraven finns just i Blekinge har jag inte kunnit klura ut.
Veiken:
Ja, jag tänker ibland på samma sak - att alla vuxna som figurerar här inte finns längre. Tiden går så fort - jag kommer ihåg i mitten av 80-talet när den första datorn kom till skolan där jag tjänstgjorde. Jag förstod absolut ingenting. Det fanns ju inga ikoner heller på denna.
Kram
Kraka:
Hej och välkommen till min blogg! Jag ska strax gå in och kika på din affisch. Visst är det intressant att läsa de här gamla tidningarna?
Ingrid
Wiolettan:
Bananer var tydligen enormt populärt vid den här tiden. Det vittnar de jättestora färgglada bananannonserna om. Håller med dig om att det verkar ganska mycket med 142 recept med banan.
Jag tycker också kapporna är snygga - hade varit kul att se dem i färg.
Kram från Ingrid
Hans:
Det stämmer. Jag har fortfarande några barnböcker sedan den tiden med dessa groteska karikatyrer. Den här lille pojken är en ganska snäll sådan jämfört med barnböckernas.
Ingrid
Barbro S:
Tack för upplysningen! Jag var rädd att jag band mig för något så jag vågade inte gå vidare. Man kanske ska ta ett år i taget? Hur gjorde du?
Kram från Ingrid
Olgakatt:
Jag har inte läst något om det, kanske mer för er sydlänningar. Jag funderade också på varför han ligger begravd i Blekinge - står ju ingenstans att han hade någon kontakt med landskapet. Men de på muséet borde väl veta.
Ingrid
Jag minns också de där halvstrumporna som aldrig stannade kvar där de skulle. De åkte hela tiden ner på benet så man fick dra upp dem. Jag avskydde de här strumporna, men det var visst finare än korta sockar när man skulle gå bort. Trevlig helg
Gunnel:
Jag är också uppvuxen med trekvartsstrumpor (sa vi då) som barn. Och som man frös på Valborgsmässoafton! Det var första gången för året man hade sådana på sig har jag ett minne av.
Ha en skön söndag önskar
Ingrid
Skicka en kommentar