Den kökssoffa som mitt inlägg kommer att handla om är en så kallade paneldivan eller inventionssoffa. Soffan var mycket vanlig i slutet av 1800-talet och hade en hylla högst upp där man kunde ställa saker. Armstöden gick att fälla ut och vände man på sitsen blev det en madrass. Man kunde alltså använda den som bäddsoffa. Den här soffan är väldigt elegant - den som fanns i köket hos Josef och Anna var säkert betydligt enklare. Här kan man läsa mer om paneldivanen eller inventionssoffan.
Inventionssoffa eller paneldivan - bilden från Hallands Konstmuseum.
Det är min salig faster Maja som har berättat historien om denna soffa och jag återger hennes berättelse ordagrant här. Egentligen handlar denna historia ur livet om hennes idol - Josef. Så här skriver hon:
Min idol heter Josef. För 60 år sedan (måste ha varit i början på 1900-talet, min anmärkning) gifte han sig med Anna. Han jobbade på Tändstickan. Hon städade på bagerier och var som allt i allo i burgna familjer.
Anna och Josef hade ett mål i livet. De drömde om att skaffa sig ett eget litet ställe. Varje vecka satte de av ett litet sparkapital, som de gömde i inventionssoffan i köket. En dag blev Anna ledig lite tidigare och köpte två bakelser för att glädja Josef när han kom hem från jobbet. Som hon fick tid över, tog hon ut och piskade och vädrade innehållet i inventionssoffan.
Så blev det tid för kaffe och bakelser.
- Du Josef, idag har jag städat inventionssoffan.
- Du är duktig, Anna. Men du kom väl ihåg pengarna i madrassen?
- Gode Gud, det tänkte jag inte på!
De vände ut och in på sängkläderna i soffan. Men nej, pengarna var och förblev borta. Istället för att svära och gorma sa min idol helt stilla:
- Jaha du Anna, där gick våra 17000 kronor upp i rök och med dem vår dröm. Du Anna, då var det inte meningen att vi skulle ha något hus.
Anna, som var utom sig av förtvivlan sprang ner till piskställningen där hon vädrat sängkläderna. Under den växte gräset högt, och hon började leta i det höga gräset. Där låg pengarna orörda.
Sen fick de så småningom sitt hus. Där levde de lyckliga i alla sina dagar. Men pengarna i inventionssoffan glömmer de aldrig.
Maja Norlén
Anna och Josef hade ett mål i livet. De drömde om att skaffa sig ett eget litet ställe. Varje vecka satte de av ett litet sparkapital, som de gömde i inventionssoffan i köket. En dag blev Anna ledig lite tidigare och köpte två bakelser för att glädja Josef när han kom hem från jobbet. Som hon fick tid över, tog hon ut och piskade och vädrade innehållet i inventionssoffan.
Så blev det tid för kaffe och bakelser.
- Du Josef, idag har jag städat inventionssoffan.
- Du är duktig, Anna. Men du kom väl ihåg pengarna i madrassen?
- Gode Gud, det tänkte jag inte på!
De vände ut och in på sängkläderna i soffan. Men nej, pengarna var och förblev borta. Istället för att svära och gorma sa min idol helt stilla:
- Jaha du Anna, där gick våra 17000 kronor upp i rök och med dem vår dröm. Du Anna, då var det inte meningen att vi skulle ha något hus.
Anna, som var utom sig av förtvivlan sprang ner till piskställningen där hon vädrat sängkläderna. Under den växte gräset högt, och hon började leta i det höga gräset. Där låg pengarna orörda.
Sen fick de så småningom sitt hus. Där levde de lyckliga i alla sina dagar. Men pengarna i inventionssoffan glömmer de aldrig.
Maja Norlén
Kaffekoppen ritad av min faster.
20 kommentarer:
Vilken historia! Det var ju jättemycket pengar på den tiden. Tur att ingen hade tagit dem. Då hade antagligen Maja blivit väldigt olycklig.
Så har jag lärt mig ett nytt ord: inventionssoffa. Tack för det Musikanta!
God natt!
Åh vad skönt att det slutade väl! Annars hade jag inte kunnat sova i natt! Jag har en sån där soffa men utan hylla, vi kallar den "farmorssoffan" eftersom farmor sov i den när hon kom på besök sen barnen blivit lite äldre (tidigare sov hon i blå soffan som jag skriver om) Men den är nog mer i jugendstil om jag tolkar din länk rätt.
Slutet gott allting gott!
Lotta:
Den heter ju paneldivan (med tonvikt på sista stavelsen, haha!) också. Det visste jag inte tidigare. Det är kanske möjligt att min faster tog till med pengarna - håller med om att det var en mycket stor summa på den tiden.
Ingrid
Anna:
Spännande att läsa om gamla möbler - jag hade ingen aning om att det fanns en sådan här soffa innan min faster skrev om den.
Ingrid
Aina:
Nu har jag läst ut din lilla bok - en pärla!
Visst är det skönt när händelser slutar lyckligt. Men jag förstår att min faster tyckte att Josef var en unik man. Min egen farfar hade nog inte tagit det lika lugnt...
Å det var då en skön soffhistoria - blev lite rörd av tonen i historien - och glad! Verkligen en klenodhistoria du delar här bästa Käfflingskan!
kram
Men vad spännande! Jag förstår att faster Maja hade Josef som idol. Att kunna hantera en sådan situation med så mycket omtanke och lugn är ju imponerande.
Jag undrar om en av våra soffor kan vara resterna av en sån där panelsoffa. Mycket omgjord, men de där armstöden ser likadana ut (fast inga snidade lejon) och går att fälla ner.
Vilken spännande historia...och med ett lyckligt slut. Kram
Vilken berättelse! Städning kan inte vara nyttigt...
Skön historia men soffan på bilden är ett riktigt åbäke. Då tilltalar de enkla kökssofforna mig mer ur estetisk synpunkt.
Vilken härlig historia!
Tänk vilken lycka det måste ha varit när de där pengarna dök upp.
Kram, Ingrid
Åh, vad jag blir glad att de hittade sina huspengar! :)
Tove:
Det är tydligen sant - faster Maja har inte hittat på detta. Visst var det skönt att det ordnade sig.
Tillbakakram från Käflingskan med ett f.
Karin:
Det kan säkert vara en sådan. De kanske tyckte hyllan ovanför var i vägen och tog bort den. Den här soffan från nätet var nog en extra elegant möbel - säkert ingen kökssoffa.
Ingrid
Gunnel:
Jag gillar lyckliga slut - i synnerhet detta :-).
Kram
Hannele:
Håller helt med dig. I synnerhet inte om man städar och lägger saker och ting på bra platser där man aldrig hittar dem sen.
Ingrid
Olgakatt:
Jag tycker också den är gräsligt ful. Men det fanns säkert enklare varianter. De ritningar som finns på Wikipedia är ju bättre.
Ingrid
Ingrid:
Ja, det är helt underbart att mannen tog det så lugnt. Hon var ju tillräckligt förtvivlad ändå utan att han grälade på henne.
Min Kent är lite åt det hållet också, som väl är eftersom jag ofta glömmer saker. Glasögon och noter i kyrkor t.ex. Han är alltid tålmodig och åker med och hämtar dem utan att säga ett ord om det. Jag är mycket tacksam...
Kram från Ingrid
Cissi:
Ja, och att de fick sitt efterlängtade hus så småningom.
Kram från Ingrid
Skicka en kommentar