Nytt recept på ostkaka

Bilden från Wikipedia

Ett nytt recept på ostkaka presenterades i gårdagens NT.

Man ska kanske tillägga att det är en manlig reporter som skrivit artikeln och att han förmodligen inte är smålänning.

Johans konfirmation

Nu är det drygt en vecka sedan det yngsta av mina fyra äldsta barnbarn konfirmerades i Tullinge kyrka på Palmsöndagen. Men som så många av mina bloggvänner lever jag efter mottot: Bättre sent än aldrig. Det är också roligt att se på bilderna så här efteråt och minnas hur fint och högtidligt det var.

Johan är döpt i Tullinge kyrka och trots att jag spelade på hans dop hade jag inget minne av hur kyrkan såg ut inuti. Jag kommer bara ihåg att den låg vackert i en stor skogspark. Det hade passat på att snöa lagom till söndagen och det var ganska kallt.

Tullinge kyrka. Farbrorn på bilden hör inte till vårt gäng. (Bilderna går att klicka större.)

Kyrkan invigdes 1958 och fräschades upp 1985. Den är öppen och ljus och känns hemtrevlig. Här kan man läsa mer om den. Vi var i god tid och fick bra plats. En trevlig konfirmandpräst och en glad kantor hälsade oss välkomna och övade några psalmer med oss innan konfirmationsgudstjänsten började.

Kyrkan, som inte ser så stor ut utifrån, rymmer över 160 personer.

Mamma Anna, som brutit benet, elegant i rosa gips.

Efter det att klockorna slutat ringa, tågade så konfirmanderna in i kyrkan, fyra killar och resten tjejer. I redovisningen uppförde pojkarna ett minidrama med temat den barmhärtige samariern – som han heter i nya bibelöversättningen – med den äran. Johan läste fint ur bibeln men även de övriga hade sina repliker. Flickorna spelade också upp en liknelse och samlade sedan ihop sig till en liten kör som sjöng alldeles utmärkt. 

Johan läser liknelsen om den barmhärtige samariern.

Pojkarna illustrerar liknelsen med ett litet drama.

Flickorna bildar en liten kör och sjunger efter sin redovisning

Innan mässan var slut ställde alla konfirmanderna upp sig i kordelen och illustrerade den vackra irländska psalmen Må din väg gå dig till mötes med olika rörelser. Helt rörande, tycker jag att elever i åttan som de är i alla fall, ställer upp på att både sjunga och mima till en psalm inför en hel församling.

Här illustreras regnet som vattnar själens jord

Här har konfirmanderna ställt upp sig för fotografering. Johan är nummer fem från höger. Bästa kompisen Douglas håller korset.

Anna och Jörgen bjöd sedan alla som kommit till kyrkan för att fira Johans konfirmation på smörgåstårta hemma hos sig. För en gångs skull var alla mina tre barn samlade, det händer inte så ofta. Senast vi träffades alla tillsammans var på min födelsedag i somras.

Man måste nog ha goda avsikter med besöket för att känna sig välkommen med den här skylten av den älskade dobbermanpinschern Cilla.

Härliga smörgåstårtor och en liten vegetarisk till MM och Mirren.

Jörgens dotter Christine var också med och firade Johan.

Pappa Jörgen har blivit morfar också. Här med barnbarnet i knät.

Jag tillsammans med mina tre barn. Nitton år mellan Anna och Mirren.

Efter att vi ätit av den fantastiska tårtan med Johans porträtt öppnade han sina presenter som alla utföll till belåtenhet – i synnerhet de många kuverten. Johan är en duktig tennisspelare, så antagligen går den pekuniära delen av presenterna till något nytt tennisracket…

En tårta väl värd att föreviga...

Johan i spänd förväntan innan öppningen av presenterna. Storebror David i bakgrunden. 

Fredagstema Show & Tell – Två flugor i en smäll – Min hemliga last och Ett bra hjälpmedel.

Den senaste tiden har varit aningen turbulent så därför har jag inte haft ro eller möjlighet att sitta vid datorn och skriva eller läsa inlägg. Besöket hos Mirrfamiljen förra veckan var som vanligt trevligt men totalt datorfri. Båda pojkarna var hemma alla dagar från förskolan på förekommen anledning, som Mirren själv har berättat om på sin blogg. Hon nämnde taktfullt nog inte mormodern, som också tog del av den procedur hon beskrev så ingående…

På söndagen var det konfirmation med det yngsta av mina äldsta barnbarn, något som jag tänker berätta om i kommande inlägg. När jag kom hem igen till Mogata hade jag spelning tillsammans med Mina Vänner både på måndagen och tisdagen. På onsdagen repeterade jag först med min vän H-Å som spelar trumpet – vi ska spela tillsammans på Påskdagen i Dagsbergs kyrka  -  och därefter spelade jag på en mässa på Blå Porten, servicehus i Söderköping.

Igår hade jag två skärtorsdagsmässor, den ena i Östra Stenby och den andra i Å. Idag fredag har MM och jag varit på långfredagsgudstjänst i Börrum.

Men NU, nu ska jag skriva om Min hemliga last som var det sista fredagstemat i mars som Olgakatt stod som värdinna för.

Jag är nämligen spelberoende. Patiensberoende. Så fort jag sätter på datorn på morgonen och har öppnat och läst mina mejl blir det patiensspel. På listan står först Diplomaten, sen kommer Four Seasons.  Efter det Klondike och sen Monte Carlo. Har jag mycket gott om tid lägger jag Precedence och sist Pyramid. Jag lägger alla tills de går ut med undantag av Monte Carlo och Pyramid, som sällan lyckas. Det hela brukar ta en halvtimme – ibland mer ifall det är särskilt kärvt.

Bilden från nätet

Jag är fascinerad över att alla givarna alltid är olika. Lägger du så en patiens tusen gånger får du aldrig upp samma kort. Det här spelberoendet är nedärvt. Min farfar lärde mig att spela Tretton och Harpan. Mamma fortsatte lära mig mer invecklade patienser, ofta med två kortlekar. När jag växte upp fanns det ju ingen teve, så vi spelade ofta kort, min bror och jag och spelade olika spel. Underligt nog tröttnar jag aldrig…

Fredagstemat för april månad har Karin på Åland bestämt . Månadens första denna fredag är Mitt bästa hjälpmedel. Det allra bästa jag har är nog MM när det gäller hjälp med datorn, att bära min tunga synt till och från spelningar, ta loss halsbandet när det krånglar, färga mitt hår, dra lakan, sköta min bokföring och tusen andra saker.

Men jag förstår att hon menade en pryl. Och då vet jag bara att min kökspall är ovärderlig. Eftersom jag är till åren kommen vågar jag mig inte upp på stolar numera som förr när jag ska nå upp till saker. Stolar välter lätt också, något jag har en viss erfarenhet av.

Även de yngsta barnbarnen har stor glädje av min kökspall. Trots att den nästan är lika stor som snart treåringen och lika tung, släpar han den glatt till köksbänken för att klättra upp och hjälpa till med matlagningen eller för att förse sig med någon godsak utom räckhåll för honom annars. 

Å

Bilderna går att klicka större

MM och jag har varit på påsksamtal med prästen Magdalena i Å församlingshem idag. Vi hade en mycket  trevlig stund tillsammans och fick ordning på fyra gudstjänster med alla psalmer. Här i Å kyrka ska Magdalena och jag ha en skärtorsdagsmässa tillsammans på kvällen. Den andra skärtorsdagsmässan blir i Östra Stenby kyrka. I Dagsbergs kyrka ska vi ha påskdagsgudstjänst på förmiddagen och på kvällen blir det en musikgudstjänst i Tåby kyrka. Alla kyrkorna tillhör Västra Vikbolandets församling.

Å kyrka är byggd i mitten av 1800-talet.

Å är nog det kortaste ortsnamnet i Sverige, tror jag. Här finns några gårdar och en nedlagd affär. Församlingshemmet, som säkert varit den gamla skolan, ligger mittemot kyrkan och bredvid denna den gamla prästgården, som numera är privatbostad.

En vacker smidesgrind leder in till kyrkan

Vi tittade in i kyrkan byggd i mitten av 1800-talet. Den visade sig innehålla konstskatter från tidigare århundraden som så många av våra gamla kyrkor gör. Epitafier från 1600-talet – det känns konstigt att tänka sig att de målades för så länge sedan…

Interiör från Å kyrka

Träskulptur av Maria med Jesusbarnet

Ett epitafium som tydligen är målat 1613 - alltså för nästan 400 år sedan...

 

Också ett intressant epitafium.

 

Närbild av epitafiet ovan - målad redan 1607. Kanske mannen som beställde den var gift två gånger eftersom det står två kvinnor i likadana kläder till höger.

 

En gammal kyrkklocka som har gått i pension.

Den branta spiraltrappan upp till orgelläktaren är definitivt inte handikappsanpassad...

Den här lilla gumman nickar till tack varje gång hon får en slant.

Att Å varit ett större samhälle tidigare kan man ana av den nedlagda lanthandeln som numera är ett museum.

 

Den nedlagda lanthandeln i Å är numera museum.

Här kunde man tydligen både handla mjölk, kläder och tvättmedel.

Årets första cykelutflykt

Årets första cykelutflykt gick som vanligt ner till Husbyvik vid Slätbaken. Det är 2 km hemifrån och en lång och relativt brant backe ner och en lika lång uppför hem förstås. Konditionen var inte på topp men kan kanske i viss mån skyllas på den segdragna influensa som både MM och jag har dragits med den senaste månaden. MM var den piggare av oss och väntade tålmodigt medan jag pustande och stånkande drog min cykel uppför backen på hemvägen.

Vattnet var nästan onaturligt blått...(Bilderna går att klicka större.)

Målet var blåsippsbacken vid sjön. Det brukar vara blått i backen vid stranden, men det var lite tidigt i år trots det vackra vädret. Några blåsippor hade i alla fall vågat sig fram.

Inga löv ännu på ekarna.

Inga badande än så länge heller.

MM med cyklarna i bakgrunden.

Visst har vi en underbar natur inpå knuten...

Husby säteri. Herremännen visste var de skulle bygga sina slott på 1700-talet. Underbar utsikt över fjärden.

Den vackra eken ovan i motljus.

Stormen har gått hårt fram här.

Kanadagässen är inte så populära, men vackra.

Denna kisse störde vi när han jagade småfåglar i en häck på hemvägen.

En sista blåsippsbild.

Mormors våfflor

Bilden här från nätet

Olgakatt är det som står för nästa sista fredagstemat den här månaden. Hon efterlyser recept på våfflor och jag tänker dela med mig av min mormors härliga våfflor, som jag gör varje år. Receptet förtjänar att läsas igen - jag misslyckas aldrig med de här våfflorna. Övriga fredagsbloggare finns på Olgakatts hemsida.

Mormors våfflor

Här kommer här ett bra recept på våfflor att ha till helgen när man firar Jungfru Marie Bebådelsedag i kyrkan.  Det är min mormors recept på våfflor, räddaren i nöden när det kommer oväntade gäster och som du aldrig misslyckas med. Jag har haft det tidigare på bloggen men det förtjänar att läsas igen.

Receptet är tänkt för 4 personer med normal aptit.

1. Man tager 2 ägg och LAGOM mjölk så det blir som en tunn smet.

2. Sedan vispar man i LAGOM med vetemjöl så det blir som en slät gröt.

3. Därefter späder man med mjölk så det blir som en ganska tjock soppa.

4. Smält en rejäl klick smör och häll i smeten - ta mer än vad du tänkte från början. Margarin gills inte.

5. Häll det något avsvalnade smöret ner i våffelsmeten så att det blir som en härlig kräm – inte alltför tjock men LAGOM! Glöm inte en lite salt så det blir god smak på smeten.

6. Hetta upp våffeljärnet så att det ryker.

7. Lägg en LAGOM stor sked våffelsmet på järnet. Grädda en liten stund - det går ganska fort när järnet är hett – tills det knappt ryker mer. Då är våfflan färdig. Man kan förstås titta litet ibland och se hur brun den har blivit.

8. Sätter sig våfflan fast, smält mer smör och häll i smeten. Tycker du smeten verkar för tunn, vispa i litet mer mjöl.

9. Serveras med valfri sylt, grädde eller glass, eller både och. Vill man hellre lägga en god svampstuvning på våfflan går väl det med eftersom det inte är något socker i våffelsmeten. Lycka till!

PS. Har du två våffeljärn slipper du en del bekymmer med otåliga gäster. Smaklig måltid!

Rinosinuit farväl…

Bilden av Gunilla Dahlgren från boken "Lilla fruntimret och Amor"

Jag har slutligen gett upp hoppet om att min rinosinuit (bihåleinflammation på svenska) självmant skulle ge med sig. Den har hållit sig vid liv i över en månad nu.  Så idag ringde jag min distriktssköterska som vidarebefordrade min klagan till min husdoktor som i sin tur skrev ut antibiotika.

Eftersom lidit av denna åkomma av och till sedan jag var barn är den välbekant. För det mesta brukar den gå över av sig själv efter ett par tre veckor, men någon gång har det hänt att den inte gjort det. En gång var jag t.o.m.  och punkterade näsan så att allt var kom ut. Det var förskräckligt obehagligt när man hörde näsbenet krasa även om det inte gjorde ont efter bedövning – men känslan av lätthet i huvudet efteråt kommer jag fortfarande ihåg.

Jag har hittills ståndaktigt avhållit mig från att ringa doktorn och be om antibiotika – jag vet att man ska spara sådant tills det VERKLIGEN behövs. Men igår var måttet rågat. Inte nog med att jag nästan förlorat hörseln helt på vänster öra (jag hör ju ganska dåligt ändå) utan jag har dessutom tappat lukten. Det kan visserligen ha sina fördelar, men samtidigt känner jag ingenting när jag äter utom salt, sött och surt. (Vilket i och för sig hade varit ett ypperligt tillfälle att bli av med några kilo om inte bara hungern varit konstant...)

Jag öppnade nämligen ett nytt kaffepaket igår och kände INGENTING av kaffedoften. Då som först förstod jag att det stod mycket illa till och bestämde att nu måste det bli en ändring. Ringde till VC och sköterskan där, som jag pratade med, tyckte nog synd om mig när jag inte ens kunde känna doften av kaffe, förstod jag. Hon höll med om att det var dags att pröva något som skulle slå ut de pöschkans (uttryck lånat från Miss Gillette) bakterierna. För det är för det mesta sådana som bökar till det i bihålorna.

Nu har jag tagit mina första två tabletter och ser redan fram emot morgondagen när jag förhoppningsvis ska få tillbaka hörseln på vänster öra och känna doften av kaffe igen – även om jag bara dricker te själv. Det brukar inte ta mer än någon dag innan bakterierna ger sig iväg. Hoppas jag! Är det virus som förorsakat inflammationen kommer jag väl att få leva luktlös, dock tyvärr inte luktfri, i resten av mina dagar eftersom antibiotika inte biter på dessa.

Extra barnbidrag

Bilden av författaren och illustratören Gunilla Dahlgren.

Idag har jag fått erbjudande om 1100 kronor mer i barnbidrag varje månad i sju år. Allt för att jag ska kunna skämma bort mina barn lite extra. Min äldsta dotter fyller 54, min son fyller 48 och min yngsta dotter 35 år i år. Även om de har klarat sig själva alldeles utmärkt nu i många år vore det naturligtvis trevligt att kunna ge dem något extra utöver det vanliga. Om dessa extra 1100 kronor per månad inte skulle räcka för att skämma bort dem tillräckligt är jag välkommen att låna pengar hos ett kreditbolag upp till 25000 kr. Erbjudande i samma mejl.

Samma företag FamiljeRabatten.se är också intresserat av att få veta varför jag INTE har bekräftat att jag vill ha 10000 kr på min födelsedag de kommande tio åren. Jag minns inte att jag fått ett sådant erbjudande tidigare och varför. Enligt den kloke MM får man ingenting gratis här i livet, men jag har kanske blivit speciellt utvald, vad vet jag? Någon som gillat min blogg kanske…

Nu har jag googlat på detta företag och där fanns faktiskt förutom allt fantastiskt som man kunde erhålla från denna sajt en ruta där man kunde klicka för att blockera alla mejl till sin e-post i framtiden. Kanske det funkar.

Jag känner mig ganska smickrad dock att någon tror att jag fortfarande är i fertil ålder...

Gammal kärlek, kapitel 1

Kapitel 1.

Hen fick plötsligt en ingivelse att titta in i den nybyggda gallerian i affärskomplexet och handla ett par strumpor när hen åkte förbi. Väl innanför svängdörrarna såg hen henom innan hen såg henom. Hen var sig lik och hens hjärta slog ett par extra slag. När hen fick syn på henom spred sig ett stort leende över hens ansikte.

- Det var länge sen sist, sa hen och gav henom en kram.
- Ja, sa hen lite trevande, det var nog minst trettio år sen.
- Du ser precis likadan ut som då, sa hen och hen tyckte att också hen såg ut precis som hen alltid hade gjort.
 - Ska vi gå och fika någonstans och prata gamla minnen? frågade hen.

Hen tyckte det var en bra idé och sen tog hen henom i handen precis som hen hade gjort när hen var ung. Hen kom ihåg att hen hade gillat mazariner på den tiden och beställde en till henom själv och en till henom. Hen såg henom djupt i ögonen.

- Du har inte glömt att jag gillade mazariner, sa hen och log samma strålande leende som hen mindes så väl.
- Nej, sa hen. Det är mycket som jag kommer ihåg från förr från den tiden vi var inseparabla.*
-Vi måste träffas igen, sa hen efter en stund. Och det höll hen med om.

Slut på första kapitlet.

Det här är alltså det första kapitlet i den spänningsroman som jag så småningom räknar med att bli en bestseller.  Eftersom folk läser så lite böcker nu för tiden, har jag tänkt hålla kapitlen föredömligt korta för att inte läsaren ska tröttna. Inget kapitel ska vara mer än en sida.

Inte ens i slutet av den första romanen (jag räknar så småningom med en trilogi) kommer jag att avslöja något om de båda huvudpersonernas identitet – det är det som är det nya, spännande greppet i min roman.

Nu har jag bara lite bekymmer om vilket förlag som kommer att bli det lyckliga att få ge ut romanen. Jag har funderat på Bonniers eller Norstedts, men jag kanske skulle ge ut den på något lite mindre förlag, vars lycka i så fall skulle vara gjord i och med denna roman!

*Jag kommer också att försöka undvika gamla svenska ord som t.ex. ”oskiljaktiga” eller ”oåtskiljbara” och använda sådana som är mer i tiden för att underlätta läsningen.

Tiggeri av olika slag – hur reagerar du?

Fredagstemat har fortfarande Olgakatt som värdinna och den här fredagen ska vi skriva om hur vi reagerar på tiggeri av olika slag. Övriga fredagsbloggare finns länkade på hennes hemsida.

Jag kan nog säga att min inställning till tiggeri är ambivalent. Aldrig någonsin kommer jag att glömma den lille handikappade åttaåringen som man placerat under ett träd i ambassadkvarteren i Peking den sommar vi bodde där. Han satt där hela dagarna med sin lilla bössa och kunde till nöds häva sig upp för att kissa bakom trädet när jag kom förbi vid ett tillfälle.

Jag gav honom ofta lite småslantar då och då även om jag visste att han aldrig skulle få behålla några själv. Sommaren därpå när vi var i Peking igen var han borta. Kanske någon hade förbarmat sig över honom.

Några år innan OS var vi i Peking igen. Då hade nästan alla tiggare försvunnit från gatorna. Man rustade upp trottoarerna och gatorna och då var väl tiggarna en sanitär olägenhet. De som fortfarande tiggde var mödrar med barn. Poliserna får nämligen inte gripa mammorna när de har barn med sig.

Utanför ”vårt” kinesiska varuhus blev vi riktigt goda vänner med en mamma med en liten pojke som var helt suverän på att tigga. Hon berättade att de var illegala invandrare från landsbygden och hade som sådana inga rättigheter alls. Givetvis inget arbete, ingen sjukvård och ingen skola för barnet. Att ge några yan till henne var inte särskilt svårt.

Mer tveksam är jag till de stora, starka karlar som ligger på knä på gatorna i Stockholm och tigger. De får inga pengar. Inte heller ger jag något till dem som tigger på tunnelbanan. Här i Sverige med vår sociala omsorg behöver egentligen ingen tigga. Några intressanta artiklar hittade jag i SvD om just tiggeri.