Jag är tacksam nu så här efteråt att vi bara hade sista dagen i Neapel och Herkulaneum med strålande sol från en molnfri himmel. Promenaden i mina ganska nyköpta "streetwalkers" i kombination med stödstrumpor (hårda och glatta) gjorde att mina fötter var mer eller mindre brännskadade när jag kom hem till hotellet på kvällen. Som väl är fanns det en ängel bland mina medresenärer som hade mirakelplåster att ge mig, vilket gjorde att jag med möda kunde dra på mig ett par skor när vi skulle åka hem.
Så nu har jag suttit inne sen vi kom hem i tisdags utan att kunna ta en promenad i detta underbara väder som vi har här just nu. Jag har bestämt mig i alla fall. Inga mer ARKEOLOGISKA resor för min del.
Höjdpunkten för mig var Capri som jag drömt så mycket om alltsedan jag läste om ön första gången nån gång i de tidiga tonåren. Det var precis så vackert som jag hade tänkt mig. Det var också roligt att ha läst boken om Axel Munthe innan; jag fick försvara honom så gott jag kunde för några andra damer i gruppen som bara hade negativa synpunkter på honom. Jag gillar honom mycket, som jag skrivit tidigare, trots hans dåliga sidor - kvinnoföraktet och egocentriciteten. Rolig är han i alla fall. Här kommer några bilder från resan:
Capri var precis lika vackert som jag hade tänkt mig
Den här trappan var den enda vägen upp till Anacapri när Axel Munthe kom dit på 1800-talet. Den har 777 trappsteg. Den första han träffade där var Anna Porta-Lettere som bar upp brev till Anacapri från Capri varje dag och ner igen. Hon var då en dam i 70-årsåldern.
Vi gick ner till Sorrento från hotellet några gånger men tog matarbussen hem. Här en vy över Sorrento på kvällen med några gamla olivträd i förgrunden.
Efter att ha gått uppför den branta backen upp till Vesuvius krater behövde man vila benen och fötterna. Det här kortet taget innan jag fick ont i dem - därav smilet.
16 kommentarer:
Vilka vackra bilder! Jag hoppas att vi får läsa mer om italienresan lite senare - till exempel hur trevligt MM tyckte det var att prata obskyra fältslag med den initierade (och intresserade) guiden.
I vilket fall som helst är det skönt att ni är hemma igen!
Mirren:
MM trivdes som fisken i vattnet. Han hade långa och ingående diskussioner med den lärde guiden, som hade doktorerat på romarnas kökkenmöddingar, och även med andra deltagare som delade hans stora intresse för romersk och grekisk mytologi och historia.
Imponerande att ni tog de 777 feniciska trappstegen upp! Vi åkte buss och det minns jag var en hissnande upplevlese. Kul att ni är tillbaka. Jag har saknat dina inlägg. Vilka härliga foton!
Lena W:
Hej och tack för din kommentar. Jag blev glad när jag läste att du saknade mina inlägg. Det ger inspiration till att skriva fler!
Ett litet tillrättaläggande bara. Det var den gamla brevbärerskan Anna och Axel Munthe som fick klättra upp till Anacapri via trappan och inte jag.
Även om trappan inte varit avstängd som den nu var p.g.a. reparation, hade jag nog inte dristat mig till att gå uppför den. Jag tyckte bara att det var roligt att fotografera den.
Jag håller med dig om att bussresan upp var en hisnande upplevelse. Det var nog den brantaste och smalaste serpentinväg jag någonsin åkt på.
Tack för din kommentar hos mig idag. Visst är det vikigt att vi läser för våra barn (och barnbarn)så att vi inviger dem i det äventyr läsandet kan innebära.
Så trevligt att läsa om din resa till Italien och Amalfikusten. Och roligt att höra att du tyckte om Capri. Jag förstår av det du skriver att det var en ganska jobbig resa. När vi var där bodde vi i Sorrento och gjorde utflykter därifrån.
Hoppas att dina fötter återhämtar sig snabbt så att du får ut och njuta av det vackra vårvädret.
Kram Ingrid
Oj, oj, oj, ingen slösemester där inte! Men det låter riktigt härligt, och Pompeji låter så spännande att se. Det är en av mina drömmar.
Tänk va, en 70-årig dam som får klättra uppför alla dessa trappsteg med brev till herrarna! Det ska vara sega damer för sådant!
Jag håller med Lena W, roligt för oss läsare att du är tillbaka! Välkommen hem och hoppas att fötterna blir som nya riktigt fort så du kan gå ut i den härliga vårsolen!
WOW! Så snygg du är i grå kappa och hatt!
Underbara bilder - Synd att fötterna ofta ger sig fortare än kroppen i övrigt. Jag har väldigt trista fötter i det avseendet. Spelar ingen roll hur bra och fotvänliga skor jag har...
Vilken underbar semester du har varit på!
Aktiv till max, så underbart.
Jag förstår så väl att det var en upplevelse att se Capri. Imponernade trappa ni stegade upp för--wow!
Trist med fötterna men tur att ni hade bra plåster att ta till.
Jättefina bilder har du tagit också...Havet sådär perfekt blått.
Välkommen hem igen!
Ingrid:
Vi bodde också i Sorrento men såg inte mycket av det p.g.a. alla långa dagsutflykter.
Mina fötter är nästan bra som väl är. Mitt nya inlägg kommer att bli mer positivt lovar jag.
Kram/Ingrid
Marianne:
Se först ovan kommentaren till Lena W. *ler*
Jag är på lite bättre humör nu när fötterna nästan är bra så att jag kan gå igen. Tack för din snälla kommentar för övrigt.
Kram/Ingrid
Annika:
Kommentaren ovan om den feniciska trappan gäller även dig *skrattar*. Om du visste vilken dålig kondition jag har!
Det var faktiskt den enda dagen havet var så där vykortsblått.Tur att det var när vi var på Capri.
Jag är glad att jag kan gå igen i alla fall.
Kram/Ingrid
Bloggblad:
Tack för att du tittade in trots att jag vet att du har så mycket att göra.
Jag gick inte med kappan alla dagar, men däruppe var jag glad att jag hade den på. Med kavaj och yllejumper under.
Hatten på p.g.a. blåsten. Tjocka täckjackan hade varit mer passande och ärtig, jag håller med.
Kram/Ingrid
Genom din hälsning hos mig förstod jag att du nu var hemkommen. Välkommen får jag säga - det har varit tomt efter dig.
Förargligt att du skulle få ont i fötterna när dom så väl behövdes just då. Men nu är du åter bra ser jag och det är ju för väl.
Din resa låter mycket intressant och jag förstår att du sett och upplevt väldigt mycket. Det kan man väl i och för sig inte undgå i Italien.
Ha nu en skön helg som kommer och nu kan du glädja dig åt alla fina penséer du planterade innan du reste. Kram kram
Du skriver verkligen för himla bra... och tillsammans med de vackra bilderna, så kändes det nästan som om jag var med litegrann där på resan!! Tack snälla för det!
Du vet, när man sitter här i soffan... med blåsor både under fötter och i händer, efter några dagars intensivt flyttande... då är det verkligen en njutning att sitta här en stund hos dig och bara få drömma sig bort!!
Varm kram... och välkommen hem!
Det låter som en härlig resa, även om det var ett tufft program! Du har tagit helt underbara bilder, jätteroligt att se.
Hoppas dina ömma fötter har kurerat sig så att du kan gå ut och njuta av det härliga vårvädret som vi haft medan du varit borta.
Eleonora:
Tack för din rara hälsning. Roligt att få uppleva att man fått vänner som bryr sig om man är hemma eller borta! Det är man inte bortskämd med.
Nu efteråt, när man har glömt alla uppförsbackar och alla trappor, kan man verkligen njuta av minnena som kommer i och med att man tittar på sina foton.
Ha du också en riktigt skön helg! Kram/Ingrid
Elisabeth:
Jag tycker verkligen synd om dig när du håller på att flytta. Det hör till de saker jag tycker absolut sämst om. I synnerhet som man har samlat på sig så otroligt mycket onödiga saker som man vanligen inte kan ta med sig till det nya stället.
Vad jag förstår är du nästan klar med allting. Det känns väl i alla fall underbart. Det blir nog fint med den nya lägenheten. Den lär väl åtminstone vara fräsch och välstädad *ler*.
Många styrkekramar från Ingrid
Marskatten:
Roligt att du tittade in! Mina fötter är nästan helt OK, så jag har t.o.m. varit ute och shoppat på Mogata Marken och tagit foton därifrån som ska bli nästa inlägg.
Visst var det en härlig resa, så här efteråt. När allt pustande och stånkande är glömt. Men jag hade nog bytt ut en hel dag i Pompei mot en halv dag där och resten i Sorrentos shoppingcenter. *skrattar*
Kram/Ingrid
Skicka en kommentar