lördag 7 februari 2009

Utflykt till Tegelängsgatan på Söder

Söderkåkar (bilden går att klicka större)

MM och jag var förra helgen och hälsade på Mirrfamiljen i Stockholm. Kom upp på lördagen lagom till lunch och blev som vanligt bjudna på mycket god sådan. Mirren tycker, i motsats till sin mor, att det är roligt att laga mat…

När vi ätit färdigt meddelade hon högtidligt att vi skulle åka på utflykt. Jag blev nyfiken och förväntansfull – kanske något nyöppnat varuhus eller så? Nej, vi skulle åka till Spårvägsmuséet på Söder, berättade hon.

Mina förväntningar sjönk omedelbart. Jag såg framför mig någon stor sorts lada där några dammiga gamla spårvagnar trängdes med varandra. Men, OK, hade de bestämt sig för att åka dit, så skulle jag väl visa upp ett glatt ansikte i alla fall.

När vi klivit in genom den anspråkslösa ingången möttes vi av ett öronbedövande oväsen från de minst tvåhundra barnen i åldrarna ett till tolv år, samt deras föräldrar eller mor-och farföräldrar, som befann sig en halvtrappa upp. Jag tror aldrig att jag sett så många barnvagnar på ett och samma ställe förut…

Lillmirren och Mirren framför treans spårvagn

Spårvägsmuséet visade sig vara ett eldorado för Lillmirren och för alla andra ungar. De klättrade in och ut genom dörrarna och upp och ner på trappstegen till de gamla spårvagnarna och bussarna, för det fanns sådana också. De kunde också pröva att köra spårvagnen eller bussen själva – en film framför framrutan visade routen, stannade till vid hållplatserna och släppte av och på folk.


Mirrmaken och Lillmirren framför och i det gamla tåget


Lillmirren är intresserad av allt...

Lillmirren som älskar att klättra var fullständigt salig. Dessutom fanns det leksakståg som gick på banor att leka med. Mirren hade också köpt biljetter till minitunnelbanan som gick runt i muséet – men just som hon och Lillmirren väntade på sin åktur meddelades det att loket hade gått sönder. Första gången på åtta år! Mirren fick en ny entrebiljett till museet i stället.

Spännande att leka med tågbanan


Det var fantastiskt att återuppleva sin barn-och ungdom på 40-talet, där många av dessa gamla fordon ingick. Bussen, som jag åkte i till min farfar och farmor, fanns där och även spårvagnarna som jag åkte till och från skolan i under hela min skoltid. Visserligen var inte spårvagnarna i Norrköping blå utan gula, men annars såg de likadana ut…


Riktigt så gammal var inte bussen som jag åkte till farmor och farfar i...

Och det gamla loket där barnen kunde pröva på att vara lokförare, såg ju precis ut som det som vi åkte ut till sommarstället med. Ja, vi åkte förstås i sittvagnarna, de som hade en liten plattform i början och i slutet där man steg av och på. Träbänkar överallt, inget konstigt med det.


Caféet var välbesökt minst sagt...

För dem som blev trötta och hungriga fanns ett café. Men efter två och en halv timme hade t.o.m. Lillmirren fått nog – han skrek inte när vi skulle gå hem i alla fall. Tilläggas kan att Leksaksmuséet också är inrymt i en del av lokalen. Men där fanns inga leksaker att leka med, bara att titta på, så Lillmirren tyckte inte att det var intressant.


Mirren och Lillmirren framför den stora apotekarkissen


För den som inte fick nog av alla spårvagnarna fanns leksaksmuséet att uforska i ena änden av lokalen

7 kommentarer:

Bloggblad sa...

Intressant, visste inte ens att det fanns...

Jag tror minsann att Lillmirren är iförd mormors stickade tröja?

Anonym sa...

Vilket underbart inlägg! Tack! jag satt och log hela tiden medan jag läste. (skall även tillägga att lika mycket som jag log nu, rann tårarna när jag var hos Eva
http://bakomberget.blogspot.com/
som sitter hos sin pappa.)
Det är så livet är, upp och ner.
Berg- och dalbana, tåg och rälsvägsvagnar.
Härligt när barn får upplevelser i alla fall!

Musikanta sa...

Bloggblad:
Vem visste det? Jo då, det är visst mormors aranstickade (puh) tröja...

Marskatten:
Man blir alldeles varm om hjärtat när man får en sådan kommentar som din!

Tack för länken till Eva. Hon och jag har nog en del gemensamt skulle jag tro...

Apropå muséet, det blir nog inte sista gången Lillmirren är där, skulle jag tro.
Kram/Musikanta

Saltistjejen sa...

Vad roligt attnutflykten blev så lyckad!
Låter som ett ställe vi kasnke borde besöka med vår lilla tjej när hon blivit lite äldre och vi är i Stockholm på besök.
kram!

Musikanta sa...

Saltistjejen:
Jag skrev faktiskt en lång kommentar till dig häromdagen och hälsade dig välkommen tillbaka till min blogg. men den kom tydligen bort...

I alla fall var det en väldigt trevlig upplevelse, även för vuxna, detta muséum som du förstår av min blogg.

Lillmirren är 19 månader nu och kan både gå och springa och klättra, så för honom var detta paradiset.

Han älskar dessutom fordom av alla slag även om grävmaskiner är favoriter just nu...
Kram

Marianne sa...

Härligt inlägg! Det där museet kanske vore en bra idé att besöka med barnbarnen när jag är i Stockholm. Eller är 8 och 12 för gammalt för att tycka det är roligt?

Musikanta sa...

Marianne:
Nej, absolut inte! Det finns ju så många intressanta fordon att titta på - killar brukar ju vara särskilt intresserade...

Jag själv, som hade så låga förväntningar, hade en mycket trevlig stund på muséet. Dessutom finns ju leksaksmuséet i samma lokal - en utställning av leksaker genom tiderna.
Kram och lycka till med besöket!