Bilden från nätet
Jag gillade inte heller Jackson Pollock, som blivit berömd för att han häller eller skvätter färg lite hipp som happ på sina dukar. Fast nu när jag tittade på hans bilder på nätet fanns det faktiskt en hel del tavlor som jag kunde tänka mig att ha på väggen om jag hade haft några miljoner över...
Bilden från nätet
Men den här målningen, som nyligen visades på ett galleri i stan, tycker jag inte man kan kalla konst, eller? Den heter Tidig vår och har fått mycket bra kritik av lokalblaskans konstrecensent. Jag tycker mer att den liknar målningarna som sitter upp på dagis...
Tidig vår - urklipp från NT
Jag har ingenting emot abstrakt konst - älskade Picasso redan som ung tonåring. Men jag har svårt att acceptera den här sortens konst. Fast det är kanske mig det är fel på...
21 kommentarer:
Oh Ingrid,
Vilken komplicerad diskussion du kastar dig in i!
Jag är böjd att hålla med dig vid en första genomläsning - men har diskuterat ämnet såååå många gånger att jag vet att efter en stund måste jag alltid komma med ett förbehåll efter varje påstående. Det är ännu ett av de ämnen som man bör sitta tillsammans i köket, med levande ljus och såar av te, när man tacklar.
Margaretha
som gillar tidig 1900-tals konst
Sedan handlar det nog också om att ha blivit en etablerat välkänd konstnär också. Tänker på en konstauktion till förmån för någonting, för många år sedan, där man hade samlat ihop kända konstnärers konst. En av de mest erkända, fick också förfrågan om att måla ett verk. Oinspirerad som han var så försökte han ändå åstadkomma någonting i snabb takt, hittade ett gammalt uttjänt trafikmärke/triangel på någon tipp, tog hem det och målade det i endast en färg, satte sitt namn under och det storartade konstverket såldes för 15.000 €.
Han var själv förvånad och skrattade gott åt det som han kallade Kejsarens nya kläder.
Den här gången var det dock till ett gott ändamål...
kram!
musikanta: Ernst Billgren har skrivit en fantastisk bok som heter Vad är konst? Finns i pocket. (Jag har skrivit om den hos mig tidigare.) Den ger en hel rad svar på frågan i sin egen titel -- men vad mera är: den ger en mängd andra perspektiv på varför man alls ska ställa frågan, hur och när och till vem. Precis som konsten själv gör, griper frågorna/svaren in i de existentiella spörsmålen, men de gör det på ett synnerligen lättfattligt sätt -- och inte sällan väldigt roande. Det hela får en faktiskt att se annorlunda på konstens vara och icke vara. Jag upphöjde den genast till permanent dassbok, på det att besökare ska kunna få sig en och annan fråga till livs och jag läser gärna om frågorna i den själv.
(Boken har blivit så omtyckt att det blivit en hel bokserie med Vad är ...?)
Margaretha:
Jag älskade mina konstvetenskapskurser tills jag kom till 1950-talet. Då tröttnade jag. Jag brukar aldrig diskutera vad som är konst numera eftersom jag verkligen inte kan någonting om det - men just denna bild i tidningen fick mig att reagera.
Recensenten talade om att den här konstnären mest intresserar sig för naturmotiv och att verket är spännande med sina agressiva penseldrag ... Hur jag än bär mig åt kan jag inte uppamma någon som helst känsla av varken det ena eller det andra...
Min favoritkonstnär är Matisse, Derain etc.etc., så vi har väl en del gemensamt när det gäller 1900-talets tidiga konst antar jag :-)
Karin:
Som Margaretha påpekar kan man ju diskutera det här i oändlighet utan att komma någon vart. I det fallet som du beskriver betalade man ju pengarna mer eller mindre för autografens skull.
Sen är ju historien kring det hela också någonting som kan vara ett samlarobjekt. Picasso var ju bra på att rita ett par streck på gamla dar och ta bra betalt för det...
När jag tittar igen på Tidig vår så får jag nog vissa vibrationer i alla fall. Snödrivan som några hundägare just passerat kanske...
Miss Gillette:
Ska genast införskaffa densamma. Förstår inte varför den inte ingick som kurslitteratur när jag läste konstvetenskap 2001-2003.
Ingen av mina bloggvänner har dock hittills kommenterat Tidig vår som var den målning som förorsakade detta inlägg. Ser fram emot sådana kommentarer.
Jag har inget emot tavlor där jag själv kan se diverse saker - som i Tidig vår. Jag har sett några Vedic art-alster som jag gärna skulle hänga på väggen och meditera till.
Däremot förstår jag inte installationer av t.ex. en massa glödlampor eller tegelstenar uppradade... och såna konstigheter. (Blev ju nästan roligt!)
Bloggblad:
Vet inte vad Vedic art är för något. Måste googla på det. Vad beträffar Tidig Vår så kanske den vinner den i längden.
För att inte tala om komockor på golvet som i Malmö konsthall för några år sen...
Bloggblad:
Nu har jag läst om Vedic art. Jätteintressant - jag ska omedelbart börja måla igen :-)! Kanske en kurs på Öland till sommaren...
Jag ser ett par upphetsade kycklingar som rusar runt i snön i Tidig Vår!Den påminner mig om en tecknad rysk barnfilm jag såg en gång. Men visst kunde den vara gjord på dagis!
Alla reagerar vi olika på konst. Maken och jag åker varje sommar till en god vän som bor nära ett sommargalleri med rätt udda utställningar. Vår goda vän är alltid så arg och upphetsad över vad som visas och tar oss med dit för att vi oxå ska få förfasa oss. Men vår upplevelse är att gotta oss åt hennes förargelse som alltid kulminerar när vi är i galleriet. Jösses, vad vi har roligt! Numera har vi talat om det för henne så hon vet varför vi skrattar. Och då skrattat hon med. En konstupplevelse så god som någon!
F ö gillar jag Christos "paket"! Vilken underbar megaloman idé som han faktiskt lyckas genomföra. Gång på gång!
musikanta: Boken utkom 2008: där har du förklaringen.
Jag undvek att kommentera verket du visar eftersom jag upptäckt att konst för mig är som musik: live kan den försätta mig i trans, medan samma verk i reproduktion (på skiva resp. på bild) inte rör mig i ryggen.
Jag är inte konstvetare men gillar konst, och jag har mycket svårt att säga nånting generellt om min konstsmak. Jag skulle kunna säga att mina favoritverk är såna som först bjuder motstånd och ter sig trista eller fula -- de tenderar att växa i mina ögon, att ständigt vara spännande genom att inte bli förutsägbara och slutligen placera sig bland mina favoriter -- men en älsklingstavla kan lika gärna vara hur figurativ som helst, ja nästan menlös.
I likhet med flera andra här har jag svårt att begripa mig på vissa typer av installationer, men när jag diskuterar saken med konstnärer jag känner hör jag ju att det finns otroligt mycket i såna verk som jag inte alls har tillgång till, men som gör samma verk jätteintressanta för den som vet lite mer. Och så måste det ju få vara: om alla var tvungna att läsa lättillgänglig litteratur som inte krävde några förkunskaper skulle nog i alla fall jag snart sluta läsa, det skulle bli för enahanda, det skulle inte finnas nåt att sätta tänderna i. Så jag brukar titta på all konst som kommer i min väg -- utan att kräva av mig själv att jag ska förstå eller gilla den -- för oavsett vad jag tycker, så får jag i alla fall nya intryck, och vilka uttryck såna tar sig vet man aldrig.
Så: säg nu att jag kan bli diplomat vilken dag som helst! *garvar*
Olgakatt:
Jag vet att du är intresserad av udda konst, det har du gett många bevis på i din blogg!
Christo skulle antagligen ha blivit salig om han kommit hit till Sverige och sett alla inplastade höbalar. Skojigt ja - men KONST vet jag inte om jag vill hålla med om. Och inte bidrar hans konst till en renare miljö heller...
Däremot är jag beredd att ta tillbaka mitt negativa omdöme om JP när jag sett lite fler målningar på nätet av honom. Han slänger verkligen färg på duken med stil och finess...
Jag tycker att det är bra att din vän säger vad hon tycker och inte bara håller med för att verka kulturell i allmänhet som många gör. Anmärkningen gäller absolut inte dig, som jag vet har ett stort och genuint konstintresse och kunnande.
Förmodligen är det fel på mig också, för ibland står man verkligen undrande inför "konst" som värderas till oändliga summor och som jag definitivt inte skulle vilja ha på min vägg.
Miss Gillette:
Jag förstår vad du menar - man kan upptäcka kvaliteter hos ett konstverk likaväl som hos ett musikstycke som man tycker är avskräckande första gången man hör det. Jag tänker nu i första hand på atonal, nutida musik. Men har man hört det några gånger blir det mer spännande och till slut kanske man rent av gillar det!
Lite av detta har faktiskt hänt med min Tidiga vår :-). Jag tycker faktiskt om målningen ju mer jag tittar på den. Kanske skulle jag t.o.m. ta mig till galleriet där den ställs ut. Tidningsklipp gör ju aldrig någonting full rättvisa...
Men, som sagt, jag ska läsa Billgrens bok innan jag dristar mig att lägga ut ett liknande inlägg nästa gång :-)!
Du hade blivit en utmärkt diplomat, det kanske inte är försent än!
Nu är det ju så att vi får alla tycka - känna och försöka förstå så gott vi nu kan. Vad gäller abstrakt konst håller jag till fullo med dig. På min kurs var det alldeles för mycket amerikansk abstrakt konst, att jag helt tappade intresset. Medan någon annan kanske faller pladast för vissa färgkombinationer eller linjer.
Tänk va bra att alla får tycka och känna som dom vill,
Ha det gott och stor kramis
musikanta: Och tvärtom blir det ofta så för mig att musik jag hör live kan göra mig fullkomligt knäsvag -- det handlar då inte så ofta om stora konserter (som jag inte är så värst förtjust i även om det finns extatiska undantag), utan om intimare sammanhang där miljön och situationen utgör en betydande del i upplevelsen. Hur många gånger har det inte hänt att jag köpt med mig plattan hem -- bara för att bli fruktansvärt besviken när jag lyssnar hemma och tror att jag ska gilla musiken lika mycket.
Eva:
Nej, för att ha en mycket modern, abstrakt målning på sin vägg hemma ska våningen nog se ut som på SvD:s annonssidor.
Ha väggar som är helt vitkalkade, fönster som saknar gardiner och golv som saknar mattor! Då måste ju sådana tavlor lysa upp med alla sina färger!
Ja, ibland kan man inte förstå att viss konst värderas så högt - men det är väl som med aktier, antar jag. Man måste vara insatt i det hela för att göra sina klipp...
Kramar!
Eleonora:
Anledningen till att jag skrev inlägget var den mycket allvarliga och ingående recensionen av just den här målningen, som jag tyckte såg ut som om någon på dagis målat den.
Jag var också mycket ointresserad av den amerikanska abstrakta eller popkonsten och alla konstigheter som följde. Därför hade jag ingen lust att fortsätta med fler akademiska poäng på universitetet. Men jag ska läsa Billgrens bok innan jag yttrar mig igen om detta ämne :-)!
Varm kram från Ingrid
Miss Gillette:
Visst är det så att det är miljön och sammanhanget som ofta gör att man upplever både konst och musik så olika. Att sitta på Mozartoperan i Prag och höra Don Juan var lite annorlunda än att sitta hemma och lyssna till skivan.
Därför ser jag aldrig på opera på TV. Det blir aldrig detsamma som live. Konserter kan jag lyssna på ibland om man blundar så man slipper se händer och fötter på dem som spelar ideligen.
Hemma lyssnar jag nästan aldrig på musik - jag har nog av den på "jobbet" och när jag är tvungen att öva...
Jag är inte heller en fantast vad gäller modern konst men det beror lite på. Men jag tittar hellre på konst från före 1900-talet eller före 1950 i alla fall.
Anna, Fair an True:
Jag är mest förtjust i impressionisterna och framåt till ungefär 1950. Men det finns mycket av den nutida konsten som jag tycker om också. David Hockney t.ex.
Skicka en kommentar