tisdag 26 april 2011

Annandagsutflykt till Aspöja

Aspöja i Sankt Anna skärgård är en ganska stor ö inte så långt ifrån Arkösund på Vikbolandet. Där finns ett trettiotal personer som bor där året runt. Några försörjer sig på jordbruk och fiske, som förr i världen, varvat med stuguthyrning till turister på sommaren. Några ägnar sig också åt får- och boskapsskötsel. Några har jobb på fastlandet och några är pensionärer. Klicka gärna på bilderna!

1. Wrångö på Yxnö varifrån vår båt till Aspöja avgick klockan tio. 2. Aspöja.

Igår, Annandag påsk, anordnade Söderköping Sankt Anna församling – som det numera heter sedan man gick samman i januari förra året – en gudstjänst i hembygdsgården på Aspöja. Båt avgick klockan tio från Wrångö och många församlingsbor, bl.a. MM och jag, var med på utflykten.

Utsikt från bryggan i Wrångö

Utsikt från bryggan i Wrångö

Båten "Lindskär" kommer och hämtar oss

Vädret var strålande och båtresan ut till ön med Karl-Erik och Gunnar – åretruntboende vänner från vår sommarö Äspholm som vi passerade på vägen - bjöd både på vackra scenerier, gudingar i flock över vågorna och lite allmänt trevligt samtal bland oss, som satt ute på däck.


Vi närmar oss Aspöja - MM och B. i samspråk.

När vi kommit iland hade vi ungefär en kilometer att gå innan vi kom fram till hembygdsgården, där vi skulle fira gudstjänst med efterföljande kyrkkaffe. Jag blev som vanligt sist eftersom det fanns så mycket vackert att fota under promenaden.


Hamnen på Aspöja


Utsikt från bryggan på Aspöja

Växtligheten är lite senare här ute i skärgården än på fastlandet...

men visst fanns det blommor...


och på träden höll löven på att spricka ut.

Påskliljor som hade flyttat ut utanför trädgården


Äntligen framme vid hembygdsgården

Den gamla skolan, som numera är hembygdsgård, hade ett enda klassrum, där vi firade vår gudstjänst. Lite urblekta planscher på väggarna och den gröna tavlan vittnade om detta. Högt i tak och stora fönster, mycket ljus och mycket luft att andas för eleverna på den tiden.

Det gamla klassrummet blir snabbt fullt

Vår komminister Stig höll en intressant predikan som anknöt till påskens budskap som handlar om döden och livet. Han berättade bl.a. att utomlands anser man att vi i Sverige är ett land, där döden inte längre existerar. D.v.s. döden är något man aldrig pratar om i Sverige och helst inte låtsas om alls att den finns. Tänkvärt!

Komminister Stig lägger ut texten och Charlotte, organist i Sankt Laurentii kyrka i vanliga fall, ackompanjerar psalmerna på synten


Efter gudstjänstens slut flyttade de flesta ut på tunet och slog sig ner med kaffe- respektive tekoppar och goda bullar och kaka, som Helena Forsman hade fixat. Helena är en kvinna som verkligen är beundransvärd. Helt i klass med forna tiders kvinnor som diskuterades i mitt förra inlägg! Här är hennes hemsida.


En del av oss tog med oss stolen ut... Hembygdsgården i bakgrunden

Helena sköter gården med kor och får, röker lammkött och lax och sik och har dessutom hand om sophanteringen på ön. Sen åker hon in till Söderköping två dagar ena veckan och tre nästa, för att jobba på Glitter! Hon är också mamma till lilla Alice.

Helena med sin dotter Alice, som hittat en lekkamrat bland gästerna

Tiden går som bekant fort när man har trevligt. Och lite efter klockan ett var det dags att påbörja återfärden. Jag blev erbjuden skjuts med traktorn på hemvägen – kanske för att de som stängde grindarna på vägen skulle slippa vänta på mig – en äventyrlig färd genom den skira vårgrönskan där det gällde att verkligen hålla i sig för att inte trilla av.

På hemväg med traktorn


"Lindskär" väntar på oss i hamnen. Mm. passar på att ta ett sista foto innan vi far iväg



Vi lämnar Aspöja för denna gång

21 kommentarer:

Bloggblad sa...

SÅ trevligt det ser ut! Hade det inte varit så himla tidig avfärd hade jag gärna varit med. Men tack ändå, nu vet jag var det ligger. Vi hade tänkt åka på en kvällsgudstjänst med vår båt i somras, men visste inte var vi skulle gå i land och inte var gudstjänsten hölls.

Jag ser direkt att jag kan ha användning för några bilder till K-klockan! (om det blir plats... jag vet ju inte hur mycket material som kommer in, men nåt får alla gånger plats.)

Miss Gillette sa...

Men hur spegelblankt kan det bli! (Där i Wrångö alltså.) Exceptionellt.

Beträffande döden kanske det också är så att vi inte gör så stor sak av den för att vi inte har ett så komplicerat förhållande till den. Jag tänker på självmordsstatistik, till exempel. Sverige ligger ju i topp där och då ligger det nära till hands att tro att vi är väldigt deprimerade av oss. Men i väldigt många länder är det fortfarande (av främst olika religionsrelaterade orsaker) så skandalöst tabuartat att ta livet av sig att detta skyls över, maskeras till sjukdomar, olyckor, överfall och liknande. Här är det självmord ingen skam, här kan vi hantera en sån sak.

Men det är ju klart att vi inte ställer till nåt vidare ståhej kring dödsfall. Det är begravning och smörgåstårta i församlingshemmet och sen går man vidare med sitt. Borde man ha andra ritualer? Det kanske borde finnas möjlighet för dem som så behöver att ha en längre sorgeperiod. Har inte reflekterat över det.

Å tredje sidan är vi generellt inte ett folk som hetsar upp sig så lätt. Stellan Skarsgård sa i en intervju jag läste att det inte är jobbigt att gå på stan och vara vanlig för en kändis i Sverige, för folk kommer inte rusande och klättrar och kladdar på en. "Vi svenskar är inte så lättimponerade", sa han. Det kanske är för att vi inte är så utlevande över huvud taget. (Även om jag tror att det håller på att förändras.) Alltså är vi inga såna som vill ha gråterskor vid våra likvakor heller.

Men som sagt: upplys mig gärna härvidlag, jag är förfärligt historielös på det här området.

olgakatt sa...

Och du slapp jobba vid gudstjänsten!
Tänk att det pratas så mycket om att vi INTE pratar om döden i Sverige! Det gör vi VISST det. Det kommer ut massor med böcker om döden och sorg och i radio och TV är det ofta program med diskussioner och intervjuer. Det finns mässor med kistutställning (Angel box!)och förslag på hur man fixar begravning. Däremot skyltar vi inte längre med kläderna att vi har sorg. Det är en stor förändring. Svart är nu en modefärg. Hade vi gått omkring för 30 år sedan så svartklädda som idag hade man trott att det var landssorg. T o m svarta strumpor indikerade sorgklädsel.
Men PRATAR gör vi!

Eleonora sa...

Vilken trevlig påskutflykt ni har gjort i det vackra vädret. Så fina bilder du har tagit. Verkligen en lyckad och fin dag förstår jag.

Kram från Eleonora

Pettas sa...

Härlig utflykt och du var förståndig som tog stolen med ut att sitta på:D. De andra riskerar en blåskatarr däremot, våren i skärgården är väldigt kall i jämförelse med den på fastlandet.
Vackra bilder! Mycket!

Håller med Olgakatt om att man talar om döden. Men jag vet också att många som blir ensamma och har sorg, ofta, ofta blir väldigt ensamma när vänner drar sig undan för att de inte klarar av att ha med människor att göra som har sorg. Ett mycket vanligt fenomen vid dödsfall.
Kanhända det var det som prästen tänkte på, han om någon borde veta att folk blir ensammare än någonsin när ett dödsfall inträffar. Det finns svåra bitar att hantera inom en själv när någonting händer runtomkring en och då är det lättare att dra sig undan än att finnas till för någon med sorg. Det finns tillfällen när vi undviker att tala om döden.

Kramar!

Musikanta sa...

Bloggblad:
Vadå tidigt? Det märks att du inte har små barnbarn som har stått vid min säng de senaste dagarna klockan halv sju och sagt: "De ä mollon, momo"...

Jag har en känsla av att båten bara åkte längs med ön när hamnen dök upp och sen bara låg där. Fanns definitivt på norrsidan med tanke på hur solen stod. Jag hade i alla fall den i ryggen när jag fotade från bryggan.

Du får väl titta på bilderna i inlägget och se om du vill ha någon av dem, så kan jag maila.

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Ja, jag blev alldeles till mig när jag fick se hur det speglade sig i vattnet - du anar inte hur många foton jag tog...

När det gäller döden var det någon tysk känd författare som sagt detta om jag inte minns fel. Jag märker faktiskt vid mina begravningar som jag spelar på lite av detta resonemang, trots att det är riktiga och viktiga synpunkter som du kommer med.

T.ex. att man vill ha musik som INTE är sorglig, att det ska vara LJUS klädsel eller att man får vara klädd som man vill. Det får absolut inte vara några tal vid kistan...

Förr i världen var man sorgklädd åtminstone ett halvår efter en nära anhörigs död. Man hade åtminstone ett sorgband på kragen.

När en likvagn passerade på gatan stannade folk upp och karlarna tog av sig hatten. Nu för tiden följer inte ens de anhöriga med kistan till kyrkogården eller krematoriet utan tar avsked av den döde i kyrkan och går sen direkt till kaffet i församlingshemmet.

Kistan står för det mesta där alldeles övergiven tills främmande människor lassar in den i någon bil eller bär ut den på kyrkogården om det är jordbegravning.

De flesta av oss kommer också att dö på sjukhus i en främmande miljö omgiven av främmande människor. Man kan nog skatta sig lycklig om man har något barn eller annan nära anhörig som har tid eller ork att komma och vaka vid ens dödsbädd...

Musikanta sa...

Olgakatt:
Ja visst pratar man om döden i media, böcker och i offentliga diskussioner. Men inte hemma i mitt hem i alla fall. D.v.s. om den egna döden, som vi vet till hundra procent kommer att inträffa i framtiden. Ju äldre man blir desto mindre tid att leva.

Det är kanske de diskussionerna som den tyske författaren efterlyste när han kom med påståendet som prästen förmedlade.

Hur blir det när en av oss dör? Var ska vi ha begravningen och i vilken form? Vilken musik, vilken präst, vilka psalmer? (För dem som ska ha begravningen i kyrkan.)

Bara med närmaste släkten eller med allmän minnesstund? Färg och kostnad (inte minst viktig!) för kistan? Gravsten eller minneslund? (Också en ekonomisk fråga...)

Hur ska det bli med huset, sommarstället, det eventuella arvet när en av oss dör. Har den som blir ensam råd att bo kvar överhuvudtaget om alla ska ha ut sitt? Skulle man i dagens läge ha något emot att han/hon gifte om sig?

Kommer någon att vara hos mig när jag är döende, eller måste jag dö ensam i en sjukhussäng omgiven av främmande människor?

Jag vet att det säkert finns familjer där man diskuterar sådana saker, men här hemma är sådana frågor tabu och bemöts med tystnad...

Musikanta sa...

Eleonora:
Ja, jag är verkligen glad att vi följde med, det var inte planerat sedan länge utan bestämdes spontant på påskdagen efter att vi sjungit i kyrkan. Det var också tacksamt att fotografera innan all grönska hade tagit över...
Kramar!

Musikanta sa...

Karin:
Det var nog inte blåskatarren i första hand jag tänkte på utan att det är bra mycket bekvämare att sitta på en stol än på hälleberget :-). Men det kan ju också ha sin poäng, som du skriver!

Du har alldeles rätt i när du skriver att många drar sig undan den som har drabbats av en stor sorg. Man borde göra precis tvärtom tycker åtminstone jag. Jag vet att när jag drabbades av mina största sorger hittills ville jag inget annat än att prata om det. Med vem som helst ibland.

Ofta träffade man på någon som hade gått igenom något liknande - och konstigt nog kändes det alltid som en tröst.

Om man blir ensam plötsligt är det ju ofta mycket praktiskt man behöver hjälp med. Lustigt nog brukar inte männen ha så stora problem med att få hjälp av vänner och bekanta när de blir ensamma - det är värre för kvinnorna. Åtminstone upplevde jag det så vid min skilsmässa med två barn att ta hand om dessutom...
Kramar tillbaka!

Miss Gillette sa...

Hmmja ... döden dyker upp i flera skilda sammanhang. På en begravning tycker nog ändå jag att det ska vara fritt fram att sörja, men jag tycker inte att det är fel men nåt litet inslag som har klang av hopp och ljusning. Detta utan att det behöver bli som nån skolavslutning.

Och när jag tänker på det skulle det nog vara skönt att kunna visa för omvärlden -- om man vill det -- att man har sorg, för då slipper man ju dra sin historia tusen gånger för alla mänskor och i alla situationer. Man kunde tänkas få lite svängrum när man är i ett så tungt tillstånd; man borde inte förväntas fungera fullständigt klanderfritt under en tid.

Att prata om döden innan den infinner sig tycker jag själv är ett bra sätt att avdramatisera den, att faktiskt skaffa sig ett förhållningssätt, kanske rentav ett förhållande till den. Själv har jag ju alltid trott mig odödlig, och det är inte direkt så att jag plötsligt är rädd att trilla av pinn, men en omsorg av de mina har gjort att jag börjat tänka på allvar på sånt som du beskriver: hur det skulle bli om jag (eller både jag och Maken) fölle ifrån -- det blir så mycket praktiska bekymmer som faktiskt delvis går att ta itu med på förhand.

Musikanta sa...

Míss Gillette:
Det var värre när man hade barnen hemma, tycker jag. Om man ska vara cynisk blir det ju ingen större katastrof när jag dör - det var ju skillnad när barnen var små.

För de äldsta barnen hade jag försäkrat mig om att min bror och svägerska skulle ställa upp - jag var ensam med dem i många år och deras pappa var ingenting att räkna med.

Men om Mirren var vi ju två och om man är två är det ju mer sannolikt att en blev kvar som kunde ta hand om henne.

Men man kan gott fundera lite på hur man själv skulle vilja ha sin begravning. Det är ju oerhört mycket enklare för de efterlevande i så fall.

Jag håller med dig att det visst kan vara vacker och ljus musik i dur på en begravning, men det bär mig lite emot att höra rock- och melodifestivalsmusik på CD. Det är ju trots allt en väldigt högtidlig akt, en begravning.

Nilla sa...

Jag njuter av dina skärgårdsbilder! Min familj hade fritidsbåt när jag var i tonåren, så jag har varit i de trakterna med båt! Jättehärligt, jag saknar det.

Musikanta sa...

Nilla:
Tack för uppskattande kommentar. Jag har berättat om varför jag inte deltagit i de två sista temana för månaden på din blogg och väntar nu med spänning på att få veta vem som tar över fredagstemat i maj.
Kramar!

Cecilia N sa...

Jag har skrivit ett Vita arkivet som ligger här hemma nånstans. Men jag inser att jag borde uppdatera det på en del punkter.

Liten begravning tycker jag inte om. Jag känner så många och jag tror att det är bra för min man att få nån sorts kontakt med dem och inte vara alldeles ensam. Även om han ju visst blir ensam.

Om det nu skulle vara jag som far först. Vi får se. Ingen vet.

Bloggblad sa...

Miss G: det är nog väldigt olika i olika familjer. Jag känner ett par vuxna som aldrig har varit på begravning, "för det är så svårt". För mig är det svårare om jag inte kan vara med när någon vän/släkting begravs, då måste jag ju gå och fundera själv och har inga riter att hålla fast i.

I mitt hem var det inget märkvärdigt att prata om döden och hur mor och far ville ha sina begravningar, vi kunde skämta om det också. (Fast det var bara om den äldre generationens frånfälle vi talade, aldrig om ond bråd död som skulle kunna inträffa.)

Min svärmor pratade bara med mig om döden när cancern tog över och hon förstod vad som väntade. Med sin man och sina barnkunde hon inte prata om det, svärfar förnekade t.o.m. att hon dog - om han stängde dörren om rummet och inte tittade på några foton och inte pratade om henne, så var hon nog inte död. Begravningen förträngde han snabbt, och klarade den med ett par Sobril.

När han var en bit över 90 frågade jag en gång hur han ville ha sin begravning. Han tittade bara storögt på mig... jag frågade om han ville ha den som svärmors - och då nickade han. Sen var det färdigpratat. Aldrig ett ord om döden från honom.

Här har vi ärvt från båda ... jag har gett direktiv om favoritpsalmer och musik och fest och partaj och de får gärna dra upp dumheter och skratta gott och minnas. Men maken är inte ett smack intresserad av sin egen begravning.

I dag har jag tänkt mycket på Döden. Skulle ju egentligen ha velat åka på begravningen av Sven Frostenson, men insåg att jag inte har marginaler till en så stor ansamling av energi och tid som det hade krävt.

Att visa sin sorg genom att klä sig i svart, kan vara ganska skönt. Man kanske inte vill bli uppiggad av bjärta färger?

Min mammma, som nog var något av en expert på döden med många vakor i bagaget, lärde mig att man ska våga prata om den döde. De flesta vill inget hellre än att berätta och prata - jag har bara blivit bryskt avvisad en enda gång när jag beklagat en sorg. De flesta pratar och pratar...

Musikanta sa...

Cecilia N:
Jag har faktiskt en mapp på datorn där jag har skrivit om hur jag vill ha min begravning. Jag brukar ändra mig varje gång jag har varit och spelat på en ny begravning. Men den senaste versionen kan väl vara till en viss nytta för de efterlevande när den dagen kommer.

Någon begravning i stillhet ska det i alla fall inte bli, har jag bestämt. Håller med dig om att den som går först kan behöva se sina vänner och släktingar omkring sig.

Musikanta sa...

Bloggbald:
Det är ungefär likadant här hemma som hos dig. Jag försöker ta upp ämnet då och då, men får inget som helst gensvar.

Det är ju så mycket praktiskt som man borde gå igenom när man har tid och ork. Om den som blir ensam kan bo kvar t.ex. eller vart den i så fall ska ta vägen om inte det går.

Min mamma hade skrivit ett litet papper om sin begravning. Vilka som absolut skulle vara med (förutom de vanliga vännerna och släktingarna), vilken präst hon ville ha, vem som skulle spela och vilka psalmer hon önskade. Det var utmärkt bra att ha när den dagen kom!

Prästerna brukar säga på begravningarna: "Så länge man minns en person så är han/hon inte död". Det ligger mycket i det som din svärfar kanske skulle ha tänkt på istället för att stänga igen dörren och plocka bort alla fotografier!

Jag har upplevt samma sak som du, att de flesta som har mist någon gärna vill prata om det och inte bli lämnad helt ensam med sin sorg och sina tankar...

Miss Gillette sa...

musikanta: Var sak på sin plats, absolut. Och visst är det större risk att en av oss stryker med -- men om utifall att!

bloggblad: Nä, jag tror det kan vara skönt att få vila sig i det öppet sörjande tillståndet. För en del i alla fall. Men nu för tiden går ju alla mänskor i svart i alla upptänkliga situationer, så vem skulle se skillnad? Kanske dags att återinföra sorgbandet. Den här gången (= när vi har väckt upp seden i fråga, alltså) behöver den ju inte vara obligatorisk.

Musikanta sa...

Miss Gillette via Bloggblad:

Jag klär mig ogärna i helsvart till vardags - dvs. svart jumper, jacka och långbyxor - inte ens när det är begravning. Tycker att det kan vara förbehållet de sörjande. Gärna dock en grå jumper då i stället, givetvis ingenting färgglatt.

Det är en fin tradition med ett sorgband, tycker jag. Men undrar om den unga generationen skulle veta vad det innebar om man satte det på sig.

Miss Gillette sa...

musikanta: en unga generationen finge väl lära sig.

Fast sorgesituationerna har nog mist ensamrätten på svart. Det är jag inte så upprörd över. Även om jag faktiskt hajade till lite över att Victoria Beckham bar svart på det kungliga bröllopet nyss. Jamenar det är ju inte som att hon behöver det för att se smalare ut eller så. :-(