Bland alla tusentals saker i mitt hem finns detta instrument, som är fullkomligt oumbärligt för mig. Åtminstone så länge jag fortfarande får vikariat som organist i kyrkorna. Denna Sonata Gem-orgel är en av anledningarna till att vi knappast kan flytta ifrån vårt hus till något annat boende. Innan vi köpte vårt hus här i Mogata bodde vi i ett mycket mindre i Söderköping.
Orgeln har en liten egen alkov i gästrummet - som gjort för den...
När vi hade införskaffat orgeln fanns det inte längre plats för soffgruppen, som fick flytta till Norrköping, där vi också hade en liten lägenhet medan Mirren gick i musikklass några år. När Mirren slutade i musikklassen och återvände hem till en skola i Söderköping, sålde vi huset i Söderköping och lägenheten i stan och köpte ett dubbelt så stort hus i vår lilla by.
Där fick både soffgruppen, orgeln, pianot, digitalpianot, de båda syntarna och alla bokhyllorna plats. Jag fick dessutom en hel speciallärartjänst i Mogata skola och en sextiosjuprocentig kantorstjänst i Skällviks och Mogata församlingar, så det kunde inte bli bättre. Kanske inte för Mirren, som fick åka skolbuss till och från Söderköping varje dag…
Orgeln inköptes bara några veckor efter det att jag börjat på kantorskursen i Linköping i juni 1986. Jag hade fått låna nyckeln till Sankt Laurentii kyrka och hade lov att öva på den underbara orgeln där, när det var ledigt. En sen kväll cyklade jag dit som vanligt och gick in för att öva på orgeln i den tomma kyrkan.
Nytagen bild på kororgeln i Sankt Laurentii kyrka. Man känner sig ganska liten när man sitter vid den och spelar.
Som inte var helt tom. Där framme i koret stod nämligen en kista på sina pallar. Det skulle tydligen bli begravning följande dag. Jag satte mig karskt vid orgeln och började öva ändå. Inget att vara rädd för att det låg ett lik i kistan en liten bit ifrån mig, jag var ju inte det minsta vidskeplig. Trodde jag i alla fall. När jag hade övat en liten stund hörde jag hårda knackningar någonstans ifrån.
Helt övertygad om att jag hade väckt upp den döde i kistan med mitt orgelspel rafsade jag ihop mina noter i panik, stängde av orgeln och sprang emot utgången. Med klappande hjärta låste jag upp kyrkdörren, som jag hade låst och rusade ut på kyrkplanen. Där stod en turist som försynt frågade om han inte kunde få komma in i kyrkan och lyssna. Han hade bankat på kyrkporten när han hörde orgeltoner därinifrån...
Bilden från en mässa nyligen i Sankt Laurentii kyrka där jag spelade.
Dagen därpå mötte mig MM i Linköping och vi gick tillsammans och inköpte min Sonata Gem-orgel, som jag övat hemma på sen dess. Jag fick ingen rabatt på orgeln, som var ganska dyr trots att den var något begagnad.
Affären lovade emellertid att jag skulle få en höj- och sänkbar orgelpall gratis eftersom den som hörde till var för hög. Det visade sig så småningom vara en god affär för mig eftersom den nya orgelpallen kostade sextusen kronor – mycket pengar för tjugofem år sen…
Den dyra orgelpallen som jag fick gratis...
17 kommentarer:
Hahaha, det var roligt! Du spelar så att du uppväcker döda ... (När jag skrev det märkte jag att det inte tedde sig så värst märkvärdigt, men sen kom jag på att jag har översatt två romaner det senaste året där döda knackar på inifrån sina likkistor och vill ut, så det här kändes liksom i linje med det.)
Så vacker Sankt Laurentii orgel är, och så väl den passar in i rummet omkring sig -- på din bild ser den liksom innesluten ut.
Miss Gillette:
Jag trodde kanske att den döda inte gillade att jag övade - spelade lite fel här och där ju... Men jag har nästan aldrig blivit så rädd förr :-)
Sankt Laurentiiorgeln är inte bara vacker, det är också ett underbart instrument att spela på!
Hemska historier du översätter...
Ingrid som tycker du ska passa på att vara utomhus denna vidunderligt vackra dag!
Där i kyrkan har jag suttit och övat många timmar - men det blev ändå inget av mitt orgelspel. Ibland när jag vände mig om hade en hel busslast turister smugit in och satt sig för att lyssna - även om jag inte hörde dem, känns det liksom i luften att det finns nån där.
En gång kom en lindrigt nykter kvinna och hoppade upp bredvid mig och ville spela... det var jobbigare än turisterna.
Jag var mer rädd i Linköpings domkyrka när jag spelade där som ung - stora mörka och dammiga rum fanns uppe i tornet, och en dag var polisen där. Någon hade tagit sig in via tornet och firat ner sig från orgelläktaren i ett rep och snott pengar. Sen vågade jag inte sitta däruppe längre. Det blev en lång orgelpaus på 30 år...
Hej på dej! Så nu är man snart åter i jämvikt. Visste att det var något jag hade missat. Jag hade ju inte kollat och lämnat kommentar på din blogg.
Vilken ruggig musikupplevelse där i kyrkan. Annars brukar dessa ju bara vara rofyllda stunder.
Det var ingen liten orgel du har där hemma men skulle tro att en sådan krävs då man inte vill sitta själv i ett stort hus.
Är det inte kyrkligt så är det kyligt... visst aningen blåsigt i fredags men sedan blev vädret bara bättre och bättre. Här är det sommarväder idag :-)
Ho ho, vilken historia! :-) Sitter nu och berättar för min dotter som undrar varför jag skrattar!
Oaooo vilket instrument det är, din orgel. Önskar att jag själv kunde spela åtminstone gitarr. Men nej, nej..
Jag förstår att du blev rädd och rusade ut när du hörde knackningarna, vilken rysare.
Ha en riktigt skön helg!
Härlig berättelse om många viktiga händelser i ditt liv! Du är verkligen duktig som håller i gång spelandet, men jag förstår att det är en stor del av dig.
Har jag berättat (jag glömmer lätt!) att min far som var musiker på mer eller mindre heltid lyckades förstöra mitt pianointresse genom att börja prata om att jag skulle bli kantor? :)
Undrar hur mitt liv hade blivit, om jag hade gjort far till viljes. Hade jag varit "samma människa" som jag är idag... intressant fråga.
Vilken historia! Vilken tur at du trots allt fick reda på vad det var, så att du inte kom hem med tron att det verkligen var från kistan ljudet kom. ;-) Men du, nu saknar jag mitt piano än mer, och instrumentsamling generellt. Tog aldrig med pianot till Grönland när jag flyttade, eftersom den mycket torra luften skrämmde mig lite, men nu när det "drar ut på tiden" så känns det ändå som att jag skulle ha tagit chansen..
Den är FIN din orgel därhemma! Förstår att den är oumbärlig - och att du helst inte sitter i tomma kyrkor och övar...Ha det bra!
Spännande och trevlig läsning - som alltid.
Hoppas du har det bra. En stor kram får du från
Eleonora
bloggblad:
Vilka historier du berättar - hade räckt till ett mycket spännande inlägg, haha!
Det var ju dumt att du inte tog kantorsexamen medan du höll på och läste på lhskl! Jag hade tänkt att göra det då, men hade ju ingen chans som ensamstående med två barn.
Schemat var ju detsamma då som när jag gick kursen i Linköping på somrarna - tre timmar på morgonen och tre på kvällen varje dag! MM passade ju Mirren under sju veckor i två år, vilket jag är honom mycket tacksam för!
Men du får väl nog att göra ändå när du blir pancho med alla översättningar som bara väller in...
Ingela:
Du får absolut inte känna dig tvungen att kommentera bara för att du läser bloggen - det är väl bara någon enda procent som gör av mina läsare!
Men det är förstås roligt att få kommentarer. Om du händelsevis trodde att kyrkan var en rofylld plats kan du ju läsa Bloggblads kommentar ovan, haha!
Själv har jag just kommit hem från en resa från södra Frankrike, där det tom. haglade en av dagarna! Så för närvarande har jag jobb med att redigera alla hundratals bilder (ångrar alltid att jag tog så många när jag kommer hem) och har inte tid att läsa bloggar eller kommentera på några dagar.
Det är i alla fall friskt här hemma i Sverige!
Ha det gott önskar Ingrid
Nilla:
Ja, så här efteråt kan man ju tycka att det är ganska roligt! Men du anar inte hur rädd jag var. Men jag är tacksam för turisten, annars kanske jag inte hade fått min orgel...
Krama din dotter från mig!
*Ewa:
Ja, det var en riktig rysare, faktiskt. Och det är underbart att kunna sitta hemma och öva i stället för i en kall kyrka. Hade nog gett upp i så fall.
Jag hade också gärna velat spela gitarr - ett instrument som är lätt att ta med sig. Men jag gav upp efter tappra försök - fick ont i vänster hands fingrar...
Ska berätta om helgen så småningom. Ha det gott så länge!
Ailas:
Det är rätt kul - hemma var det aldrig tal om att jag skulle bli kyrkomusiker, bara att jag skulle bli konsertpianist. Det innebar att jag skulle vara tvungen att öva minst tre timmar per dag under min uppväxt, vilket jag inte var ett dugg intresserad av.
Det räckte med att min pappa klockade mig en timme per dag året om. Hade säkert räckt för att bli kyrkomusiker om jag hade börjat lära mig spela orgel också.
Du är väl mycket yngre än jag - när jag var liten spelade man en timme om dagen om pappa bestämde det...Jag är ju väldigt tacksam numera för hans envishet.
För mig är ju det aktiva utövandet av musiken inte bara en källa till glädje (jag tycker fortfarande inte det är särskilt kul att öva) men det innebär också ett icke föraktligt tillskott till den magra pensionen.
Vilken person man skulle ha varit om man hade gjort andra saker än det man gjorde kan man verkligen fundera över. Men jag tror att jag hade haft tråkigare i mitt liv om jag bara hade slutat som pensionerad lärare...
Bejla:
Om du har möjlighet kan du ju köpa dig en synt - den är ju bra mycket behändigare än ett piano. Finns i olika prislägen och kräver dessutom ingen stämning. Så den torra luften inverkar inte på den.
Om du spelar piano är det ju synd att du inte kan lära din lille kille svenska barnvisor och kompa till. Vem vet, han kanske har stora anlag för musik.
Kram från Ingrid
Ingabritt:
Ja, det är skönt att kunna sitta hemma i värmen och öva. Kyrkorna är alltid mer eller mindre kalla!
Ha det gott själv önskar Ingrid!
Eleonora:
Du får läsa så småningom vad jag har hittat på under bloggpausen.
En stor kram tillbaka från vännen Ingrid!
Skicka en kommentar