måndag 6 februari 2012

Min farmor


Min farmor är INTE hon som sitter längst till höger utan hon som står ovanför mamma Augusta, dvs. hon som står som Marta.  Det är Marta som sitter längst till höger. Vill inte förstöra det fina kortet med att försöka ändra.  (Bilderna går att klicka större.)
Dagens namn är Dorothea. Det var min farmors tredje namn. Hennes första var Kerstin och det andra som jag ärvt efter henne var Ingrid. Hon föddes 6 juni 1881 och växte upp tillsammans med sin syster och sina fyra bröder på en liten bondgård – Hultåkra – i hjärtat av Småland. Hennes bröder gifte sig alla rikt och blev med tiden godsägare, nämndemän och kyrkvärdar.


Hultåkra, där min farmor växte upp. Tyvärr revs gården 2005.

Min farmor föll för min farfar Oskar som var skolkantor, en stilig ung man men utan någon förmögenhet. Men han hade ett gott affärssinne och var mycket ekonomisk. Med skolkantorstjänsten följde ett arrende av ett litet lantbruk med några kor, höns och en gris, som min farmor tog hand om. Även hon var arbetsam och sparsam och tog till vara allt som djuren, köksträdgården och fruktträden gav.


Farfar som ung
Både farmor och farfar var roade av att plocka bär och svamp och gjorde det ofta tillsammans. Efteråt konserverade farmor svampen eller syltade och saftade bären. Hon var mycket duktig på att väva och sy och sydde och vävde allt till hemmet – kläder, handdukar, mattor och gardiner.


Släktträff 1924 på Karlsjö. Min farmor står står som nummer fem från vänster, min farfar två steg bort med stärkkrage och svart slips.

Under första världskriget var det ont om mat och farfar gjorde sig ofta ärenden till torget och sålde smör och grädde och andra eftertraktade varor som kunde undvaras för familjens behov.  Jag tänker att det var denna försäljning som lade grunden till det relativt stora kapitalet på banken, som sedan räckte till att försörja en son och en dotter vid universitetet i Lund och en son på GCI i Stockholm. Den andra dottern, som inte ville studera, fick motsvarande hemgift när hon gifte sig.
Ena tvillingen Stina, farfar med yngste sonen Sven i knät, min farmor och andra tvillingen Maja, som sedemera blev speciallärare i Uddevalla.
Både farmor och farfar var arbetsamma och skötsamma och hade nog inga större behov för egen del förutom mat och kläder. Dessa syddes alla av farmor och jag vet att hon vände på kragar och manschetter på farfars och pojkarnas skjortor när de blev utslitna.
När farfar blev pensionerad sålde han sitt hus i centrum av Båstad – ack att det funnits kvar – och flyttade till Svärtinge en mil från Norrköping för att komma nära sin äldste son, min pappa, och hans familj. Under hela min uppväxttid åt vi nästan alla söndagsmiddagar tillsammans.

Farmor var döv sedan länge, och jag kommer ihåg att hon ofta gick och pratade högt med sig själv. ”Den dumme gubben” hörde jag henne mumla ibland när hon var irriterad på farfar, som var hetlevrad och ofta kom på kant med sin omgivning. När vi barnbarn stojade runt omkring henne suckade hon och sa högt: ”Levande liv, levande liv”, vilket jag också brukar ha anledning att säga ibland numera…

Vid våra obligatoriska söndagsmiddagar var hon alltid lite utanför eftersom hon ingenting hörde. Skulle man säga något till henne fick man tala högt i en stor, svart lur som hon hade vid örat, vilket inte bidrog till något spontant samtal. Jag kan inte låta bli att tänka hur annorlunda hennes liv hade varit om hon haft tillgång till nutidens moderna hörapparater.

Som det nu var, var hon helt hänvisad till farfar, sitt hem och framför allt vår familj. Hon hade säkert haft mycket att berätta om sin egen uppväxt på Hultåkra och sina ständiga uppbrott och flyttningar på grund av att min farfar ofta gjorde sig ovän med sin omgivning.

Vårt sommarställe i Krokek. Jag längst till vänster med mina bröder Göran och Gunnar. Bakom mig morfar Frans, min mamma, min farmor och farfar och framför honom, Valma vår finska flicka som bodde hos oss några år efter andra världskriget.
Min farfar älskade henne högt och tilltalade henne alltid med ”Lilla Gulla”. Han hjälpte henne med allt, pysslade om henne och höll reda på hennes medicinering sedan hon fick diabetes. När hon dog i början av 50-talet gick livsgnistan ur honom och han avled endast ett år efteråt.

13 kommentarer:

Ingela sa...

Tack för berättelse direkt taget ur livet.

Musikanta sa...

Ingela:
Roligt att du tycker om min lilla berättelse och bra att du kan kommentera igen. jag har saknat dig!
Kram!

Grekland nu sa...

Så intressant! Och fina bilder! Har du släktforskat själv eller har du bara varit noga med att spara bilder och fråga den äldre generationen? Eftersom min pappa släktforskat i både sin egen och min mammas släkt har jag massor med material, och jag tänker väl att jag ska titta på det där nån gång...Kanske är det en bra idé att skriva nåt på bloggen som du gjort!

Karin sa...

Underbara bilder och så många spännande människoöden. Har du funderat på att välja ut någon eller några för en längre berättelse. Släktkrönika, tidsdokument, roman, eller annat?

Musikanta sa...

Ingabritt:
Jag släktforskar inte själv, men har fått bilderna av en kusin till min salig pappa som släktforskar. Det är väl därför det blev fel med namnet på farmor på den översta bilden. Hon flyttade tidigt från Småland där alla bröderna stannade kvar.

Bilden där jag själv är med fanns bland gamla kort i mina gömmor. Jag har scannat in de flesta av dem så att det inte kommer bort när jag själv inte finns längre. Det kanske kan vara kul för barnbarnen att se när de blir större.
Kram från Ingrid

Musikanta sa...

Karin E:
Om jag skulle skriva något om dessa personer fick jag nog hitta på mycket. Jag vet nästan ingenting om dem - farmor levde ju i sin egen värld och berättade aldrig något om sitt tidigare liv. Ingen av mina föräldrar var heller särskilt intresserade av att berätta om sin uppväxt - förmodligen var den ganska mödosam i jämförelse med det liv som de sedan fick.

Jag har några korta minnen nedtecknade av min faster Maja som jag är mycket glad över. Ett av dessa "Julbadet" skrev jag om den 23 december 2011.

Miss Gillette sa...

Vet inte varför berättelser från gamla tider fascinerar mig så mycket, men det gör de, även om det inte alls handlar om släktingar till mig. De fina fotona gör förstås alltihop ännu mer levande -- jag tycker det blir mycket lättare att leva sig in i hur livet kan ha tett sig för de länge bortgångna om jag ser bilder av dem. Kan sitta och spekulera och fantisera kring gamla foton i evigheter. Detaljer i inredning och klädsel, kroppshållningar, blickar ... jättespännande.

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Först av allt: Jag kan inte kommentera längre hos dig. Krångelbokstäverna kommer ideligen tillbaka med uppmaning om att jag har skrivit fel. Tydligen var det samma fel hos mig för ett tag sedan och bl.a. Mirren kunde inte kommentera. Jag tog bort bokstäverna i "Inställningar" och sen var det ingen konst att kommentera tydligen.

Det här fotot från släktträffen 1924 var särskilt roligt, tycker jag. Där ser man ju hur barnen är klädda bl.a. De övriga damerna var inte särskilt eleganta och modet med korta kjolar hade inte trängt igenom.

Jag måste passa på att skriva ner lite om mina hädangångna släktingar medan jag kommer ihåg dem något så när. Bilderna hjälper till att minnas verkligen.

Eleonora sa...

Ingrid rara vän - så fint du skriver om dina kära och rara bilder visar du därtill. Tänk om jag visste lika mycket som du om mina far och morföräldrar!

Härlig läsning. Tack för att du berättar.

Kram kram

Bloggblad sa...

Du vet väl att man ganska billigt kan göra en bok av sina blogginlägg? Jag har funderat på att välja ut några och spara när jag nu kommer att förstöra dagböckerna.

Det är roligt att få veta en del om din bakgrund, vi hinner ju inte prata om sånt när vi träffas...

Bilderna från vardagsrummet vid förra sekelskiftet är i stort sett identiska med dem vi har från Pers farföräldrar. Möbler, kläder, frisyrer... Mina förfäder var så pass fattiga att det nog bara finns en bild från fars sida (den som jag la ut häromveckan) och en från mors.

Jag ser släktdragen i din farfars ansikte... både som jag minns din pappa och som jag ser i din bror som numera sjunger i kyrkokören.

Musikanta sa...

Eleonora:
Tyvärr frågade jag inte så mycket om hur de hade haft det i sitt liv tidigare då när jag var barn. Men jag var mycket ute hos farföräldrarna och framför allt farfar som, som den gamla skollärare han var, sysselsatte sig mycket med mig. Farmor lärde mig väva ryamatta. Det var roligt!

Roligt att du uppskattade inlägget!
Varm kram från Ingrid

Musikanta sa...

Bloggblad:
Dagböcker får du väl aldrig förstöra!!! Kent sparar min blogg på sin dator. Får väl skriva ut den så småningom.

De här bilderna fick jag av min faster Maja innan hon dog. Jag är glad för dem - min farmor såg ju mycket yngre ut då medan min farfar var sig lik hela livet. Han gick inte upp ett enda kilo under hela sitt liv - åt alltid LCHF-diet(fast han inte visste om det).

Min pappa och jag är nog mest lika min farmor - åtminstone tycker jag det är jag ser mig själv i spegeln.

Miss Gillette sa...

musikanta: Har tagit bort ordverifieringen nu, hoppas det blir bättre. Det verkar som om en del program inte är riktigt kompatibla med varann. Blir det en massa spam aktiverar jag funktionen igen men den dagen den sorgen!

bloggblad: berätta mer om bloggböcker!