Min farmor

Min farmor är INTE hon som sitter längst till höger utan hon som står ovanför mamma Augusta, dvs. hon som står som Marta.  Det är Marta som sitter längst till höger. Vill inte förstöra det fina kortet med att försöka ändra.  (Bilderna går att klicka större.)

Dagens namn är Dorothea. Det var min farmors tredje namn. Hennes första var Kerstin och det andra som jag ärvt efter henne var Ingrid. Hon föddes 6 juni 1881 och växte upp tillsammans med sin syster och sina fyra bröder på en liten bondgård – Hultåkra – i hjärtat av Småland. Hennes bröder gifte sig alla rikt och blev med tiden godsägare, nämndemän och kyrkvärdar.

Hultåkra, där min farmor växte upp. Tyvärr revs gården 2005.

Min farmor föll för min farfar Oskar som var skolkantor, en stilig ung man men utan någon förmögenhet. Men han hade ett gott affärssinne och var mycket ekonomisk. Med skolkantorstjänsten följde ett arrende av ett litet lantbruk med några kor, höns och en gris, som min farmor tog hand om. Även hon var arbetsam och sparsam och tog till vara allt som djuren, köksträdgården och fruktträden gav.

Farfar som ung

Både farmor och farfar var roade av att plocka bär och svamp och gjorde det ofta tillsammans. Efteråt konserverade farmor svampen eller syltade och saftade bären. Hon var mycket duktig på att väva och sy och sydde och vävde allt till hemmet – kläder, handdukar, mattor och gardiner.

Släktträff 1924 på Karlsjö. Min farmor står står som nummer fem från vänster, min farfar två steg bort med stärkkrage och svart slips.

Under första världskriget var det ont om mat och farfar gjorde sig ofta ärenden till torget och sålde smör och grädde och andra eftertraktade varor som kunde undvaras för familjens behov.  Jag tänker att det var denna försäljning som lade grunden till det relativt stora kapitalet på banken, som sedan räckte till att försörja en son och en dotter vid universitetet i Lund och en son på GCI i Stockholm. Den andra dottern, som inte ville studera, fick motsvarande hemgift när hon gifte sig.

Ena tvillingen Stina, farfar med yngste sonen Sven i knät, min farmor och andra tvillingen Maja, som sedemera blev speciallärare i Uddevalla.

Både farmor och farfar var arbetsamma och skötsamma och hade nog inga större behov för egen del förutom mat och kläder. Dessa syddes alla av farmor och jag vet att hon vände på kragar och manschetter på farfars och pojkarnas skjortor när de blev utslitna.

När farfar blev pensionerad sålde han sitt hus i centrum av Båstad – ack att det funnits kvar – och flyttade till Svärtinge en mil från Norrköping för att komma nära sin äldste son, min pappa, och hans familj. Under hela min uppväxttid åt vi nästan alla söndagsmiddagar tillsammans.

Farmor var döv sedan länge, och jag kommer ihåg att hon ofta gick och pratade högt med sig själv. ”Den dumme gubben” hörde jag henne mumla ibland när hon var irriterad på farfar, som var hetlevrad och ofta kom på kant med sin omgivning. När vi barnbarn stojade runt omkring henne suckade hon och sa högt: ”Levande liv, levande liv”, vilket jag också brukar ha anledning att säga ibland numera…

Vid våra obligatoriska söndagsmiddagar var hon alltid lite utanför eftersom hon ingenting hörde. Skulle man säga något till henne fick man tala högt i en stor, svart lur som hon hade vid örat, vilket inte bidrog till något spontant samtal. Jag kan inte låta bli att tänka hur annorlunda hennes liv hade varit om hon haft tillgång till nutidens moderna hörapparater.

Som det nu var, var hon helt hänvisad till farfar, sitt hem och framför allt vår familj. Hon hade säkert haft mycket att berätta om sin egen uppväxt på Hultåkra och sina ständiga uppbrott och flyttningar på grund av att min farfar ofta gjorde sig ovän med sin omgivning.

Vårt sommarställe i Krokek. Jag längst till vänster med mina bröder Göran och Gunnar. Bakom mig morfar Frans, min mamma, min farmor och farfar och framför honom, Valma vår finska flicka som bodde hos oss några år efter andra världskriget.

Min farfar älskade henne högt och tilltalade henne alltid med ”Lilla Gulla”. Han hjälpte henne med allt, pysslade om henne och höll reda på hennes medicinering sedan hon fick diabetes. När hon dog i början av 50-talet gick livsgnistan ur honom och han avled endast ett år efteråt.