tisdag 8 oktober 2013

846 Om slappa småbarnsföräldrar och ouppfostrade barn

Jag blir så TRÖTT på alla som gnäller på dagens föräldrar och deras ouppfostrade barn.  Det mesta gnället kommer från oss i den äldre generationen. Man förfasar sig över att mammor - mycket sällan pappor - kollar eller pratar i mobiltelefon medan hon eller han sitter och passar barnet i sandlådan i stället för att leka med det. Vidare att  man låter det stackars barnet sitta framför teven istället för att sysselsätta sig med det etc. etc. (Gud ske lov för Bolibompa som gör att Mirren får tid att laga mat åt tre hungriga barn när hon kommer hem direkt från jobbet!)


Mirren på väg till förskolan sedan hon klätt på de tre barnen vinterkläder, överdragsbyxor, mössor, vantar, sockor och vinterkängor. De flesta foton är från förra året och tagna vid de tillfällen jag själv var med. (Bilderna går att klicka större.)

Barn kastar mat på golvet om de inte gillar det, läser man vidare, sover i föräldrarnas sängar (hu, så hemskt!), bär sig illa åt på buss eller tunnelbana och bråkar i kön till kassan på stormarknaden. Det är inte någon hejd på hur OUPPFOSTRADE och BORTSKÄMDA dagens ungar är och hur SLAPPHÄNTA och EFTERGIVNA deras föräldrar är enligt vissa bloggare och inlägg på Facebook.


Tre av dagens "ouppfostrade" barn - Casimir, Caspar och Clarissa på Busfabriken i Norrköping.

När det gäller det sista vill jag bara framhålla att det var bra mycket lättare att få barn fogliga och lydiga förr när man fick misshandla dem. För det är nämligen det ordet aga betyder, fast aga låter lite finare än misshandel. Det var inte bara frågan om en ”dask” på stjärten, som många förordar även idag, utan många gånger regelrätt misshandel.


Mirren på Spårvägsmuséet med Lissan i famnen. Caspar och Casimir i första vagnen. Foto från 2012. Ingen mobiltelefon...
  
För mig personligen är det absolut starkaste och nästan enda barndomsminnet från femårsåldern jag har när jag gick upp en kväll eftersom jag var mörkrädd och gömde mig bakom soffan i vardagsrummet där föräldrarna satt. Jag fick rejält med stryk den gången av min pappa. Kanske hade de något fuffens för sig eftersom han blev så arg. Jag kommer t.o.m. ihåg VAR någonstans soffan stod och vilken färg det var på mitt lilla nattlinne. Svagt grönt med små puffärmar. Det finns inga foton från den tiden så jag har det bara bevarat i mitt minne för evigt.


Casimir med sitt första konstverk - igelkotten. Lillebror Caspar gillar att klippa. Hösten 2011.

Självklart gick jag inte upp på natten fler gånger utan grät mig till sömns i fortsättningen istället. Jag hade väl fått en och annan örfil tidigare, men inte blivit misshandlad, (smisk hette det då) så det var en ny och fruktansvärd upplevelse. Det hände som väl var inte fler gånger i mitt liv - han fick väl sina fiskar varma av min mamma efteråt -men från den dagen var jag alltid rädd att inte vara till lags.

Eftersom det var min pappa som slog mig denna enda gång, skrämde mig dock mamma ofta med honom. Min mamma slogs aldrig men hon kastade saker omkring sig som gick sönder – inte PÅ någon som väl var - när hon blev arg och det var jag också rädd för.


En stilla stund med paddorna efter förskolan och jobbet medan mamma lagar mat. Barn KAN faktiskt sysselsätta sig själva ibland.

Barn skulle alltid äta upp det som lades för dem på tallriken. Man skulle tänka på barnen i Afrika eller Tyskland som svalt, sa man om man inte orkade äta upp allt. Måltiderna var dock inte så stora problem för föräldrarna när vi var små eftersom vi barn åt i köket tillsammans med hembiträdet. Föräldrarna åt i matsalen och ringde på en klocka i taket när de ville att hembiträdet skulle komma in. Hon hade lov att utöva ringa misshandel mot oss barn, d.v.s. att nypa eller lugga oss när vi inte lydde eller åt upp maten. Däremot fick hon inte slå oss.


Caspar och Casimir bakar bullar.

Ett av mina allra första minnen – jag var inte mer än högst fyra år, är att jag sitter i ett enormt stort kök med mörkgröna väggar med en tallrik kall havregrynsgröt framför mig som jag avskydde. Det är bara hembiträdet och jag. Jag skulle sitta där tills jag hade ätit upp förstod jag. Hur länge jag satt där och hur det gick kommer jag inte ihåg men att jag satt där en evighet minns jag.

Däremot har jag inget som helst minne av att NÅGON av mina föräldrar någonsin lekte med mig när jag var liten. Mamma sjöng och spelade barnvisor med mig och pappa läste ibland en saga för mig innan jag somnade. Han hade ofta jour och var inte hemma så mycket. Någon övrig nattning, läsning av saga och småprat om dagens händelser som Mirren och Mirrmaken alltid har varje kväll med vart och ett av sina tre barn, var helt uteslutet. Vi lekte alltid själva utomhus, jag beordrades passa min bror som var två och ett halvt år yngre från det jag var fem år. Min mamma eller pappa visade sig aldrig vid någon sandlåda eller några gungor. 


Ingen mobiltelefon i sikte.

Nu tror kanske någon att jag hade en förfärlig barndom. Det hade jag inte alls. Bara man gjorde precis som föräldrarna sa, uppförde sig ordentligt och inte störde var allt frid och fröjd. Materiellt sett hade vi det mycket bra, föräldrarna uppmuntrade all skapande verksamhet och jag fick alltid hur mycket papper och kritor jag ville och böcker – när jag lärde mig läsa.

Vi hade villa och sommarställe där vi hade full frihet att leka utomhus och bada om dagarna. Vårt badhus låg några kilometer bort och min bror och jag cyklade för det mesta dit själva från det vi var sju-åtta år. Mamma skickade med oss saft och bullar och sen kom vi inte hem förrän sent på eftermiddagen. Ingen passade oss och ingen brydde sig om vad vi gjorde. Det kanske hade varit roligt om man hade haft pappa och mamma med sig ibland, även om de hade kollat i sin mobiltelefon då och då.

Barn kan inte uppföra sig på restauranger heller, skriver man, springer omkring och stör andra matgäster. Har man någon gång sett ett friskt barn som GÅR? Inte jag i alla fall! Barn måste springa, även om de är på en restaurang i synnerhet när de har ätit upp sin mat. Därför tar inte kloka föräldrar med sig små barn till en vanlig restaurang. Tack och lov för McDonald, Max och Junibacken!*Det är några av de få matställena jag vet som är barntillåtna. Där kan barn röra sig och t.o.m. spilla mat på golvet och vara högljudda utan att någon bryr sig.


Lunch på Junibacken - barntillåten restaurang

De flesta av dagens barn växer upp till harmoniska och självständiga människor i en atmosfär av kärlek, närhet och trygghet. De är inte bara BARN utan SMÅ MÄNNISKOR som man egentligen ska behandla på samma sätt som STORA sådana. Nästan alla småbarnsföräldrar har begripit det idag. Man blir t.ex. inte utskälld eller inlåst på sitt rum av chefen på sin arbetsplats om man råkar göra ett misstag. Han eller hon får inte ens ta hårt i dig eller skrika åt dig utan att bli anmäld!

Du behöver inte äta upp maten i personalmatsalen om du tycker den smakar illa eller om du har tagit för mycket och inte orkar äta upp. Du får ligga nära din partner i sängen på nätterna och känna värme och trygghet om du vill. Men ett litet barn, som drömmer mardrömmar eller är mörkrädd får/ska inte krypa upp i sängen hos mamma och pappa för att de ska minsann lära sig att sova själva! Det hävdar åtminstone några av dagens arga äldre personer som tycker att ungar ska lära sig veta hut. HUR detta ska gå till får man inte veta, bara ATT. 


Mirren och Casimir i ateljén på Nationalmuseum efter konstronden för barn. Ingen mobiltelefon här heller.

All heder åt dagens småbarnsföräldrar - med eller utan mobiltelefon - som är så mycket bättre föräldrar än våra egna föräldrar och vi själva var när det begav sig. Jag följde t.ex.slaviskt den då förhärskande metoden med min äldsta dotter med amning var fjärde timme. Jag fick heller inte inte ta upp henne när hon skrek därför att då kunde hon bli BORTSKÄMD! 

Min mamma var ju sjuksköterska och min pappa läkare, så jag litade blint på dem. När jag äntligen tog upp henne - kommer ihåg att jag tittade på klockan - var hon så trött av allt skrikande att hon omedelbart somnade. Hon klarade sig från undernäring genom att någon klok barnmorska gav henne modersmjölksersättning efter några månader och sa att det inte gjorde något om jag gav henne mat lite före den utsatta tiden eller tog upp henne när hon skrek. 


Casimir och Caspar vid ett av de många besöken på Aspuddens lekplats.

Om någon är intresserad av hur en småbarnsförälders lördagar och söndagar kan se ut är detta en utmärkt sajt att gå in och kika på.

*Uppdatering: IKEA:s restauranger hör också i hög grad till de barntillåtna - dit går Mirren ofta med barnen.

13 kommentarer:

Bloggblad sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Monet sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Gunnel sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Monica Pizanias sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Musikanta sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Musikanta sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Musikanta sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Monet sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Pettas sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Musikanta sa...

Kommentarerna är borttagna p.g.a. att inlägget är delat.
Ingrid

Bloggblad sa...

Det var klokt!
För i kommentarerna skriver i alla fall jag mer privat än jag gör annars. Tänker att inte så många läser där.

Musikanta sa...

Bloggblad:
Jag har sparat alla intressant och tänkvärda kommentarer i Word så att jag kan plocka fram och läsa dem igen om jag har lust :-).

Sussl sa...

MYCKET bra inlägg!!! Mina barn har haft fritt tillträde till vuxensängen så mycket de velat, både natt och dag, för innan jag fick barn läste jag någonstans att människan är det enda däggdjuret som inte sover med sin avkomma ens när den är helt hjälplös. Det kändes hemskt, så för oss var det aldrig något att fundera på. Äldsta barnet - sonen - sov alltid med oss eller med sin syster när hon kom. Hon kom 2 gånger till oss under hela barndomen. Ena gången var hon sjuk och kräktes, andra gången reste hon sig efter en halvtimme och sa: "Det här är för varmt, jag går till min egen säng." (Jag sov ofta mellan mor och far, det var jätteskönt).
Det finns alltid surstötar som måste tycka en massa och i synnerhet om föräldrar och barn. Ditt inlägg var toppen, även om jag tycker din pappa var för sträng. KRAM!