lördag 5 juli 2014

958 Sjuttioårskalas på ön





Vrångö Sankt Anna. Det är härifrån vi får ta båt ut till Äspholm. (Bilderna går att klicka större.) 

Min lillebror Gunnar fyllde sjuttio år i tisdags och vi var bjudna till Äspholm tillsammans med barn- och barnbarn och några gamla vänner till familjen. På ön Äspholm i Sankt Anna skärgård ligger föräldrarnas gamla sommarställe, som mina två bröder och jag äger tillsammans nu sedan föräldrarna är borta.


Gunnar har kommit ner till bryggan för att ta emot oss. 


  
Vrångö ligger där den högra av vägarna slutar och Äspholm där pilen visar.

Vi blev hämtade vid Vrångö brygga av Carl-Mikael, som var tio år när jag såg honom senast och som nu vuxit upp till en stilig ung man. Han hade inga problem med att köra båten med Kent och mig och Gunnars fru Anne Sophies två äldsta väninnor med respektive till sommarhuset på ön.


Från vänster: Kent, Eva M, Eva K, Kaj, Carl-Mikael och Göran.



Mirrens kusin Karin, som är en duktig altviolinist och bor i London, syns i mitten med sonen Gabriel, klädd i kostym dagen till ära.

Jag har inte träffat Gunnars och Anne Sophies äldsta barnbarn på sju-åtta år, så det var roligt, om än lite skrämmande, eftersom man blir medveten om hur fort tiden går genom att bara genom att se hur de har vuxit och utvecklats under tiden. Jag fick också nöjet att bekanta mig med det allra senaste barnbarnet i  familjen, Tovas son - lille Noah - som med sin mamma kommit ända från Washington, där familjen numera bor permanent för att fira sin pappa på 70-årsdagen. Noahs pappa Hassi fick stanna hemma eftersom han inte fick semester...


Mina två bröder med fruar. Från vänster: Min svägerska Laila, min bror Göran, jag, min svägerska Anne Sophie med födelsedagsbarnet Gunnar längst till höger.

Festen började med champagne på gräsmattan utanför huset. Som väl var klarnade det upp och blev ganska varmt och skönt under eftermiddagen.


Det är brorsdottern Ebbas familj som samsas runt bordet och hjälper till att servera champagnen och saften. Laila har uppsikt över bryggan. Runt bordet Klara, Carl-Mikael, David och lille Olof.



Här står vi uppställda hela gänget utom Kent som håller i kameran. Mirrens kusin Tova, med Noah i famnen och kusin Ebba till höger om Carl-Mikael är tvillingsystrar.

Buffébordet stod dukat i verandan med bland annat färskrökt lax, silltårta, kycklingbitar och potatissallad.


I förgrunden förmodligen min egen tallrik som jag ställt ifrån mig för att ta foto.

Efter lunchen gick några av oss på promenad till Gretas Äng. Jag hade ju skrivit om midsommarfirandet där när jag frilansade på NT för tjugo år sen. Här kan man läsa den artikeln. Men eftersom jag inte hade några nytagna kort på ängen tyckte jag det kunde vara lämpligt att gå dit och ta några.


Några regndroppar föll när vi började promenera,  men sen blev det inte något mer regn. Gunnar i täten.


Gretas hus ligger vackert med utsikt över en vik. Greta själv gick bort för några år sedan, men huset kommer alltid att få heta Gretas hus vem som än kommer att bo där.

Och det här är Gretas äng där jag tidigare firade så många midsomrar.


Årets midsommarstång står kvar och i bakgrunden syns berget som det brukade sitta fullt med folk  på som kollade in dansen kring midsommarstången.


Utsikt från Gretas Äng.

När vi kom hem igen var det dags för kaffe och tårta. Gunnar var den som fick börja att skära upp tårtan.


Mirrens kusin Karin spelar altviolin, eller viola som det också heter, i en orkester i London. Hon, och hennes man Jonathan, som är engelsman och organist, bjöd på konsert under kaffet. Jag försökte spela in musiken, men det blev så rörigt med alla som pratade och drack kaffe och sprang fram och tillbaka framför kameran. Karin och Jonathan spelade de två sista satserna i den här violakonserten som finns i videoklippet nedan.






Efter konserten var det dags att åka tillbaka till fastlandet. Men först fick vi en tur runt ön med Estelle af Östergötland som går med passagerartrafik i vardagslag.


Jag med Mirrens kusin Tova, som har den sovande Noah i famnen. Vi är på väg till Vrångö brygga för vidare hemfärd.


Hej då för den här gången. 

10 kommentarer:

Bloggblad sa...

Trevligt släktkalas, jag ska gratulera Gunnar i morgon när jag träffar honom.
Din bror Göran har jag förmodligen träffat, om inte annat så på er mammas begravning, men jag har inget minne av att jag har sett honom.

Mirren sa...

Roligt med en beskrivning av släktkalaset, känns nästan som man varit med :-). M&P

Musikanta sa...

Marianne:
Nej det förstår jag, Laila och Göran bor ju i Lund, så vi ses nästan bara på sommaren, och knappt då heller.

Det var ett trevligt kalas där folk kom och gick lite som dom ville utan högtidliga tal och sittande bord. Vädret var ju nådigt också.

Musikanta sa...

Åsa:
Roligt att du tyckte det. Det var ett trevligt och informellt kalas. Sen var det ju kul att se alla barnbarn som man bara sett på nätet tidigare.
M&P

Gunnel sa...

Släktkalas är kul, för man träffar människor som man inte sett på flera år. Själv ska jag på ett mindre släktkalas om några veckor och ser så fram emot det. Kram

Ailas sa...

Tack för att du delar med så generöst av den härliga festen. Det känns nästan som om jag var med. Jättefina bilder också.

Önskar dig fortsatt fin söndag!
Kram

Första året i Hjo sa...

Jättefina bilder, särskilt den första. Och härligt släktkalas verkade det ju vara. Trodde först du varit på Vrångö i Gbg:s skärgård.

Musikanta sa...

Gunnel:
Håller med dig om att släktkalas är trevliga. Tyvärr är det mest begravningar numera så det är ju extra festligt när det är jämn födelsedag istället.
Ha så trevligt på ditt släktkalas så småningom!
Kram tillbaka

Musikanta sa...

Aila:
Det är ju extra roligt när man slipper att göra sig till eftersom alla känner varandra, även om man inte setts på länge. Sen blir det ju lite trevligt och lagom rörigt när det är så många barn med i alla åldrar. Vi hade tur med vädret så att vi kunde vara mycket utomhus.

Idag har jag haft tre gudstjänster så att det är ganska skönt att sitta här i lugn och ro vid datorn...
Kram tillbaka

Musikanta sa...

Hans:
Det finns nog massor med Vrångö skulle jag kunna tänka mig. Men västkusten är en ganska vit fläck på vår karta, så det kan ju vara bra att veta att det finns ett annat Vrångö därborta i väster.

Den första bilden är från Vrångö lilla by, där fortfarande många av de gamla skärgårdsborna bor kvar.
Ingrid