1361 Julstämning med JULSTÄMNING

Som väl är kom Kent hem med en utmärkt medicin för min julallergi häromdagen - ett par flaskor god glögg. Så nu är allergin nästan borta helt och hållet. Det är bara reklamen i brevlådan som får det att klia lite på mig igen. Eftersom vi heller inte har huset upplyst med girlanger eller glittrande tomtar och renar i trädgården får jag också dåligt samvete av alla bilder på sådana från Clas Olsson och Ljus i hem.

Vadå reklam? Det går ju att skriva att man inte vill ha reklam på brevlådan! Men då får jag ju inte reklamhäften från Willys och Dollarstore eller små kataloger från Åshild och andra. Eller rabattkuponger från Dea-Axelssons eller Åhléns. Så reklamen får vara kvar.

Var kommer nu julstämningen in? Den kommer sig av att jag hittade några underbara tidningar på Tradera med just rubriken Julstämning. De är från 70- och 80-talet så bilderna är väldigt fina i motsats till bilderna i de gamla tidningarna från 20-talet. 

Det lustiga med tidningarna är att det bara är rubriken som skvallrar om att det är en jultidning. Alla omslagen är av kända konstnärer som också har fått var sin lång artikel inuti tidningen illustrerad med fler bilder från sitt måleri och sin verksamhet i övrigt. Dessutom fanns det med två stora konstplanscher i varje tidning.

Jag tycker det är ganska roligt att den här jultidningen har midsommarfirande som omslagsbild. Och tittar man på innehållsförteckningen på omslaget sista sida är det bara några få inslag som har julmotiv. en julberättelse av Sven Hedin, Tomten hos hökaren av H.C. Andersen och några små tecknade tomtar som vinjett till en sida med quiz.  (Bilderna går att klicka större.)

Stina Sunesson föddes i Insjön i Dalarna och dog i Tällberg 1998. Hon blev uppmuntrad att måla och teckna av sin far, berättar Kjell Broberg, som har gjort den långa intervjun i tidningen med henne. Fadern lärde henne att måla skuggor och att teckna ansikten. Hon tog också en NKI-kurs i teckning och "målade flitigt i nybörjarglädjen".

Så småningom åkte hon hemifrån och började på Åke Pernbys målarskola i Stockholm. På nätet står det också att hon studerade hos Otte Sköld i hans målarskola och att hon där träffade sin blivande man, Kalle Sunesson. I artikeln nämns ingenting om detta.

Hon berättar att hon fann idén till sitt måleri 1957 när hon en tid bodde i Spanien och målade. "Det är konstigt att man ska behöva åka hemifrån för att inse hur mycket vackert man har här hemma. Allt det underbara fanns ju hemma i Dalarna - allt det som bymålarna målat och skildrat i långa tider".

Blommorna i hennes måleri kom in på allvar när hon flyttade till gården i Tällberg. Man kan jämföra hennes tavlor med de gamla dalmålningarna där kurbitsarna ramade in bilderna. Här är det istället blommorna som växer sig höga, högre än människorna. Hon berättar att hon alltid börjar med blommorna i en tavla, sen får det övriga motivet komma efter. Hon tar in blommorna i ateljén från trädgården där de växer och försöker måla av dem så detaljerat som möjligt.

På grund av att många av hennes konstverk trycktes upp som bland annat som vykort, reproduktioner, omslag till skivor, chokladkartonger och brevpapper behövde hon aldrig sälja sina originalmålningar. Hon älskar sina blommor och de blommande fruktträden som ofta återkommer i målningarna.

I trädgården finns solrosor, prästkragar, libbsticka och krusmynta. Hon gillar maskrosor bättre än rosor, berättar hon.

Även dalarnas landskap finns med i tavlorna - ofta med Siljan i förgrunden och de blånande bergen i bakgrunden.

Hon berättar att varje tavla är en exakt minnesbild av något hon sett. Bilden bär hon med sig och omsätter sedan i en målning. Det är inget hon är född med utan som hon har övat upp så småningom. Det kan vara barn på en sommaräng eller en spelmansstämma.




En häst är också oftast med på bilderna -motivet är hennes egen häst , den norska fjordhästen Gulle-Marie,som vid detta tillfälle var 22 år gammal.

 Stina med hästen Gulle-Marie.

Den här gouachen av en spelmansstämma målade Stina Sunesson 1973-74. Allt som allt är det 96 personer med på bilden. Allt är exakt återgivet, sockendräkter likväl som instrument.

Här poserar Stina framför en av sina målningar som hon är glad över att kunna behålla.

Här är det vår med blommande gullvivor och körsbärsträd. 

Det här året 1979 accepterade hon med glädje att man ville väva gobelänger med motiv från hennes tavlor. Intressant är artikelförfattarens egen kommentar om konstnären. "Vissa har har kallat Stina Sunesson kommersiell för att hennes bilder sprids i så stora upplagor världen över. Det är en dom som ofta drabbar den som skapar något som blir populärt." Hur väl stämmer inte den här kommentaren in på många av våra duktiga illustratörer?

Stina Sunesson i sin ateljé med gobelängen som är hela 2x3 meter.