En dagslända

Bilden från Tove Janssons - Allting som är trevligt är bra för magen

Min nya blogg Bantamedmusikanta har skattat åt förgängelsen. Det är nog en av de mest kortlivade bloggar som har funnits på Blogger. Men det är inte särskilt roligt att ha en blogg där kommentarsfunktionen strular hela tiden.

När jag ändrade webläsaren till Firefox kunde jag äntligen själv svara på kommentarerna, så jag trodde det hade fixat sig. Men tydligen skulle alla andra eventuella kommentatorer vara tvungna att också ändra sina webläsare om de skulle kommentera och det är lite mycket begärt kanske...

Eleonora berättade att hon skrivit en lång kommentar som bara försvann när hon skulle publicera den. Jag vet hur frustrerad jag själv blir om det händer någon gång.

Dessutom upptäckte jag att det inte var helt lätt att ha två bloggar igång. Jag har ju svårt att koncentrera mig på mer än en sak i taget i vanliga fall...

Nej, det räcker med en blogg att hålla reda på! Men jag kommer att kopiera mina tre inlägg som jag hann med och lägga in dem igen här när andan faller på. Jag fick så bra och kloka kommentarer av de få som lyckades skicka dem, att jag tror att det kan vara av intresse för någon annan med viktproblem att läsa dem.

Niceville

Förra året hade jag problem med att välja en bok att behålla i min bokcirkel i bokhandeln, så jag tog en i högen. Jag har fortfarande inte läst den. I år har ännu inte tiden för låneböckerna gått ut, men jag vet redan att jag vill behålla den senaste jag lånat – Niceville.

Nu är jag glad för att jag dröjde så länge med att läsa den boken – idag hade det nog inte funnits kvar något exemplar att ta hem om jag läst den i början av cirkeln. Det är en helt underbar bok tycker jag och motsvarar väl de lovord som recensenterna strör omkring sig på omslagsfliken.

New York Times skriver t.ex.: ”De två huvudpersonerna, som arbetar som hemhjälper är så levande, varma och tredimensionella att de nästan hoppar ut ur boksidorna”. Jag håller helt med – sällan har jag läst om några fiktiva personer som kommit mig så nära.

Handlingen utspelar sig i början på 60-talet i Jackson, Mississippi, efter Rosa Parks men innan mordet på Martin Luther King. Ett samhälle där segregationen fortfarande råder, även om mycket har förbättrats i samhället. Författaren, Kathryn Stockett, växte själv upp med en färgad nanny, och har skrivit boken som en hyllning till henne.

För mig har boken varit en läsupplevelse långt över den vanliga och jag rekommenderar den varmt. Som ett lite kuriosum kan jag tala om att den refuserades av femtio olika bokförlag innan den gavs ut och blev en bestseller.

Malin Lindroth har skrivit en bra och tänkvärd recension av boken i GP här.

Tack för tipset Maggan!

Bilden från nätet

Tänk att man kan få hjälp med sådana intrikata problem av sina bloggvänner som varför det inte gick att kommentera på min nya blogg. TACK MAGGAN! Nu har jag bytt webläsare och vips så är det inga problem längre.

Hjälp!

Bilden är från en av mina favoritkonstnärer - Pia Olsen i Köpenhamn

Varför kan jag inte besvara mina kommentarer på min nya blogg Bantamedmusikanta, utan blir utkastad av Blogger när jag försöker. Detsamma gäller även några av mina bloggvänner. Inga problem med att logga in på Google f.ö. med min vanliga e-postadress och lösenord.

I kommentatorsbåset finns inte alternativen ”namn/webadress” eller ”anonym”, som jag ibland får använda för att kommentera hos mina bloggvänner. På min vanliga blogg har jag för det mesta aldrig behövt välja profil. Om det händer någon gång använder jag "namn/webadress".

Någon som vet hur man ska bära sig åt? Jag har tittat på sidan ”Översikt” på Blogger, som em föreslog, men begriper inte så mycket av det som står där. Jag har lagt in alla mina personliga uppgifter till Google också, men det verkar inte hjälpa.

Jag undrar också hur man får en annan signatur än bloggens. Skulle gärna skriva någon annan signatur än: "bantamedmusikanta sa"...

Ny blogg

Jag har just lagt upp en ny blogg - bantamedmusikanta - som bara ska handla om vikten och problemen för många av oss att hålla den. Fotot nedan är just nu incitamentet för mig till att börja banta, men det finns naturligtvis andra orsaker också.

Jag hoppas få igång en diskussion om betydelsen (eller om det kanske inte har någon betydelse alls) av övervikt eller få lite tips och stöd när det gäller försöka gå ner i vikt. Jag välkomnar alla synpunkter, även från Mirren som jag vet bara vidhåller att problemet är kosmetiskt...

Fotot från grönsaksmarknaden i Marseille i slutet av maj 2011 som gjorde att jag bestämde mig för att börja ett nytt liv för 275:e gången...

Garderobsröjning

Så här mycket kläder fick plats i en garderob sen jag rensat ut en del - lika mycket i den andra... (Bilderna går att klicka större.)

I söndags kväll bestämde jag mig för att städa sängkammaren och bädda om. Men innan jag gjorde det, skulle jag städa och röja ur mina två garderober, som jag har därinne. Det var nämligen ett tag sen – kanske något år eller så…

När jag vaknade i måndags morse strålade solen från en klarblå himmel och termometern visade redan 27 grader. Men, har man bestämt sig för att städa, så har man. Det visade sig bli ganska intressant, eftersom jag hittade flera plagg, som jag inte visste att jag hade köpt, och några som jag letat efter länge.

Jag rensade ut fem par skor och packade ner ett stort antal tunikor, byxor och kjolar, som hade krympt avsevärt. Konstigt – skorna krymper också! I en plastbox i en av garderoberna där jag, om det kommer gäster, slänger ner sådant som brukar ligga på stolen i sängkammaren i några lager, hittade jag också spännande kläder. Bl.a.en mysdress, som jag också totalt glömt bort att jag hade.

Lite smått och gott som jag hittade i plastboxen i garderoben

Men den största överraskningen var nog den ”den lilla svarta”, som jag köpte på NK när jag träffade Eleonora första gången. Jag inte behövt använda den än – jag hade inte ens klippt bort kartonglappen som sitter på den. Jag hade ingen aning om att jag hade en sådan svart klänning, men vet att jag letat överallt i Norrköping efter en att ha om man skulle bli bortbjuden på någon finare tillställning eller på en begravning där jag inte spelar. För när jag spelar, måste jag alltid ha långbyxor för att ha koll på fötterna på pedalen.

Två sådana här IKEA-boxar fick jag fulla med kläder som krympt...

Garderoberna blev ändå fulla trots att jag nästan rensat ut hälften. Och vad ska jag egentligen med alla dessa kläder? På vintrarna går jag för det mest klädd i termobyxor och gamla cashmeretröjor från inre Mongoliet, köpta i Kina för ett antal år sen. På somrarna är det jeans med någon randig tröja till som gäller. Och på några finare tillställningar har jag inte varit på många år. Och lyckligtvis inte på någon begravning heller annat än som kantor.

I en pappkartong som stod på garderobshyllan hittade jag två blå-och vitrandiga bomullströjor till de tre, som jag redan har. Mirrens bröllopsklänning, som hon hade för femton år sen när hon gifte sig, låg i en annan liten pappkartong. Den får väl ligga där ett tag till – den tar så lite plats. Inga djur, varken små eller något större, hittade jag i alla fall! Inte heller några spår av sådana.

Så nu kan jag med gott samvete hänga in mina två par stretchjeans, ett par röda och ett par benvita, som jag hittade på rea idag och den mörkblå toppen, som MM hittade åt mig på stången där det var 25% rabatt på reapriset…

Fredagstema Show&Tell - Halvårskoll första halvåret 2011

Januari

En hel del snö i början på januari som synes. (Bilderna går att klicka större.)

Bloggträff med "Eleonora" i slutet av januari. Här vilar hon sig i den vackra soffan i den fina inredningsaffären på Östermalmsgatan.

Februari

Besök hos Eva, som bor i en gammal ombyggd kvarn vid forsen.

Kafferep och modevisning hos barndomsvännen Gittan i Norrköping

Mars

När jag var uppe i Mälarhöjden och hälsade på passade jag på att åka in till stan och gå på Moderna Museet.

En av dagarna var Mirren, barnbarnen och jag på Stadsmuseet.

April

Cykeltur till Husbyvik för att se om det kommit upp några blåsippor...

...och det hade det

Maj

Caspar och Casimir, mamma och mormor på väg in till Stockholm för att köpa skor.

Resa till Franska rivieran. Efter ca 60 år är jag tillbaka igen i Menton, där jag bodde några somrar på 1950-talet.

Juni

Kristi Himmelsfärdshelgen på Öland. Lillbror prövar att stampa i en komocka medan storebror ser på lite avvaktande...

Jag firar min sjuttiofemte födelsedag omgiven av nära och kära.

Resa till Frankrike – sjätte dagen

Basilique-Cathédrale Sainte-Marie Sainte-Réparate i Nice. (Bilderna går att klicka större)

Söndag var sista dagen i Nice och vi hade planerat att gå i mässan i katedralen med det långa namnet Basilique-Cathédrale Sainte-Marie Sainte-Réparate. Den sistnämnda är staden Nice skyddshelgon och som ung flicka led hon martyrdöden i Cesarea i Palestina.

Vi tog spårvagnen ett stenkast från hotellet till La Vielle Ville där katedralen är belägen. Ganska mycket folk hade kommit till kyrkan och en stor kör var på plats och övade redan när vi kom dit. Kören sjöng flera underbara sånger under mässan, ackompanjerad av den imponerande orgeln.

Interiör från katedralen innan gudstjänsten har börjat

 Den grandiosa orgeln

Härligt att lyssna till, som omväxling till den körsång som man kan höra i svenska kyrkan – där omhuldas à capellasången in absurdum enligt min mening. (Vilket är ganska svårt att förstå med tanke på att alla stora kyrkliga musikverk, kantater, oratorier, requiem etc. ackompanjeras av orgel eller orkester. Vad vore Mozarts Laudate Dominum och  Ave Verum Corpus utan ackompanjemang?)

Den skickliga organisten spelade ett kraftfullt och vackert postludium, som det säkert var många svarta noter i.  Detta till trots var det bara vi och ett annat par som satt stilla och lyssnade till slut. Alla andra, inklusive präster, kör och församling reste sig omedelbart när postludiet började och avlägsnade sig skyndsamt från kyrkan. Tala om att kasta pärlor…

Blomstermarknaden utanför kyrkan

Utanför kyrkan var det full kommers på den berömda blomster- och fiskmarknaden. Vi strosade runt och tog foton på alla blommorna i detta överdåd av färger. Överraskade av regnet, som plötsligt öste ner från himlen, tog vi vår tillflykt till en liten restaurang i en av gränderna, som lyckligtvis var försedd med markiser.

Fiskmarknaden i Nice

 Fler blommor...

Inte tänkte vi ta med oss något paraply...

Fullt med små butiker i Gamla stan - kanske något att ta efter för den händiga...

Glad trots regnet...

Kanske något för den godissugna?

Söderns skatter - tvålar i mängd!

Vi hann också med ett sista dopp i La Méditerranée innan vi checkade ut från hotellet – inte många badade trots att det var relativt varmt i vattnet. Vi såg ju att vågorna var ganska höga, men att de skulle ha sådan kraft att jag knappt kunde ta mig upp ur vattnet hade jag inte räknat med. Några ögonblicks panik upplevde jag innan jag till slut lyckades kravla mig upp på stranden med skrapsår på knäna. Inte så underligt att folk föredrog att stanna kvar på stranden…

På vägen till stranden på fina gatan...

...inget för en bastant svensk tant men vackert att se på

Sen tog vi landsvägsbussen tillbaka till Marseille där vi tillbringade den sista dagen innan vi återvände hem till Sverige. Mer om det så småningom...

En enda som badar...

...utom jag, som har svårt att ta mig upp ur havet. (Vågorna ser inte så stora ut på fotot.) MM klarade sig bättre än jag och hade inte några större svårigheter att simma i vågorna

 Hade gärna följt med till Sardinien i stället för att åka hem...

En sista hälsning från hotellet och Nice.

Måndag igen

Dalhems kyrka nära Överum i Småland

Så många tragiska händelser har ägt rum sedan jag senast skrev något i min blogg att det har varit svårt att koncentrera sig på att skriva något om vardagens små begivenheter. Nu, när den första chocken har lagt sig och livet har återgått till sin normala jämna lunk – åtminstone för oss som inte har blivit personligt drabbade av massakern på Utöya– kan man kanske börja fungera normalt utan att ha de skräckfyllda bilder, som kablats ut till oss från Norge ständigt för ögonen.

Det är kanske vårt sätt att skydda oss från ondskan och det ofattbara som hänt i vårt broderland, att återgå till de vardagliga sysslorna som vanligt och oroa oss för eller reflektera över de små sakerna i tillvaron, som vi gjorde innan detta hände. Som vad man ska ha till middag, om man ska åka till stan och handla eller om man ska börja röja i garderoberna…

Det kändes bra att ha en tyst minut i Dalhems kyrka, där jag var i går kväll tillsammans med Dagsbergs Dragspelsgäng, innan vi började vår konsert. Sen kunde det inte hjälpas att en del av läsarsångerna skorrade lite falskt, som när vi sjöng om härlighetens morgon och om hur Guds nåd är evigt ny varje dag. Och man ställer sig samma fråga som man ställt sig från kristenhetens början – hur får man ihop tron på den gode Guden med allt elände och all ondska som finns i världen, det s.k. teodicéproblemet? Jag lär inte få något svar…

Dagsbergsgänget avtackas efter avslutad konsert i Dalhems kyrka

En kär present

Visst är det roligt när man får lite uppskattning. Min vän Maj-Gret, vars körer jag brukar ackompanjera, har alltid med sig en påse till mig med godsaker efter varje spelning. Den brukar innehålla goda hembakade bullar, en chokladask med vidhängande hundralapp som ersättning för resor och ofta något som hon stickat eller vävt själv.

Denna gång fick jag också det lilla paketet ovan, fint inslaget i silverpapper och med en ros fastsatt med tejp ovanpå. Det visade sig innehålla ett litet porslinsägg och i ägget låg ett fint silversmycke – ”unikt för en unik människa” stod det på kortet. Visst blir man glad när man får något sådant! Det är ju inte bara presenten som räknas utan även tanken bakom…

Den fina, lilla duken har jag blivt presentad med tidigare. (Bilderna går att klicka större).

Igår var jag återigen ackompanjatör av hennes körer - Sankt Ragnhilds och Wijkakören - i Nartorps bygdegård som ligger vid vägen mot Sankt Anna. Programmet innehöll dels en avdelning där kören framträdde med sånger – bl.a. Änglamark,Tiggaren ifrån Luossa och Flickan från Backafall, en av de vackraste visor jag vet. När kören hade avslutat sitt program serverades kaffe med hembakat bröd och efter det tog Maj-Gret fram sin cittra och sina medhavda allsångsböcker.

Sommarklädsel för damerna är grön kjol och vit blus och för herrarna vi skjorta och matchande fluga. MM har tagit alla bilder i bygdegården.

Maj-Gret, 83, är still going strong och ackompanjerar allsången på sin cittra

Jag var kolossalt imponerad av att alla som var där kunde alla sånger och sjöng så bra, en del kunde t.o.m. texten utantill. Jag har t.ex. aldrig hört trallen innan och mellan verserna i Ljuvliga ungdom – men det var inte något som var främmande för publiken. Ett lotteri fanns det förstås också och där var turen för en gångs skull med mig denna kväll. En gammaldags flaska med hemgjord flädersaft fick jag ta med mig hem!

Jag vid synten i Nartorps bygdegård

Hemgjord flädersaft i elegant flaska