tisdag 19 januari 2010

Från mitt liv som kantor 15

Igår hade jag en begravning i Sankt Johannes kyrka i Norrköping. Det var där jag startade min karriär som kyrkomusiker. I augusti 1987, när jag precis hade tagit min kantorsexamen, ringde nämligen min huvudlärare på kantorskursen, som också var organist i Sankt Johannes, sent en lördagskväll och frågade om jag ville vikariera för honom. Han hade nämligen fått ett vikariat i Linköpings domkyrka under hösten.

Innan begravningen har börjat (bilderna går att klicka större)

Bo Beskows vackra kyrkfönster som min uppsats i konstvetenskap handlade om

I Sankt Johannes kyrka finns den största orgeln i Norrköping – en gigant med fyra manualer. Jag hade tagit några orgellektioner för denna organist tidigare och sjungit med i hans motettkör, så jag sa ja med den inskränkningen att jag bara kunde ta en halvtjänst eftersom jag jobbade hundra procent i skolan samtidigt. Det löste sig genom att en annan av mina kurskamrater tog den andra halvan. Men det innebar också att jag fick överta kören…
´
Det är något visst att spela på en så stor orgel

Jag tänkte som så, att om jag tackade nej till detta erbjudande skulle jag aldrig få något nytt. Under den här hösten fick jag god kontakt med prästerna, av vilka en fick en komministertjänst i Mogata till våren. När kantorn där sa upp sig sökte jag hennes tjänst, eftersom jag redan tjänstgjorde i Mogata skola, och fick den.

Nu var jag alltså tillbaka till den stora orgeln i Sankt Johannes än en gång. Till den högsta manualen når jag knappt upp med armarna, men den är bara något för höjdarna, så den behöver man inte använda. Det är praktiskt med tre manualer, inser jag.

På den nedersta preludierar man till psalmerna, mittenmanualen spelar man solo och psalmer på, och tredje manualen ackompanjerar man solot och prästen på. Det gäller bara att hålla koll på var man är så man inte dundrar i med mittenmanualen när prästen ska sjunga begravningsböne
n.

Registrena på vänstra sidan av orgeln

...och dom på högra sidan

Allt gick bra och inga incidenter inträffade. Jag kommer ihåg med fasa när jag av misstag fick i registret med trumpeten på en mässa, när jag skulle spela O Guds Lamm, som ska spelas mjukt och ganska svagt. Denna dag hade jag fått bestämma in- och utgångsmusik själv så jag hade tagit stycken som jag var absolut säker på, Adagio av Albinoni och Tröstevisa av Benny Andersson.

Har jag rätt register utdragna?


18 kommentarer:

Mirren sa...

Jag tycker att den roligaste händelsen var när du tappade en notbok som ramlade först på den ena manualen, sedan på den andra, därefter på den tredje, fjärde och slutligen ner på fotmanualen (eller vad den nu heter). Var det inte på en begravning dessutom?

Evatina-beth sa...

Hur kan du hålla reda på allt detta? Manualer, noter, händer och fötter! Jag är imponerad!!

Evatina-beth sa...

Kul att du vill fortsätta att läsa min blogg. Jag har också lagt till dig på min lista.

Musikanta sa...

Mirren:
Det var inte en notbok utan en blyklump som användes till att hålla isär notbladen, men den var lika tung som en notbok fast mindre, haha.
M&P

Musikanta sa...

Evatina-beth:
Man lär sig med tiden, som med allting annat. På något sätt hör man inom sig hur det låter på manualerna. Pedalspelet har en särskild historia som jag kanske berättar någon gång.

Jag tycker att din blogg är trevlig och intressant att läsa. Vi har mycket gemensamt, tror jag.
Kram/M

Bloggblad sa...

Jag hörde en kantor som berättade om ett notställ som hamnat lite snett, han förstod inte alls varför det låg en bordunstämma på under hela psalmen...

Min pianistmoster bodde granne med S:t J, och det hände mer än en gång att hon fick ta av sig förklät och springa in och riva av en bröllopsmarsch på den orgeln... Hon spelade bara på gehör.

Eleonora sa...

Det är ju en hel vetenskap att spela orgel! Har egentligen inte tidigare funderat över hur en orgel fungerar - en stor en dessutom. Vilken absolut närvaro och kunskap det krävs. Du är duktig du. Dessutom är du söt och har humor!! Trevlig helg min vän!

Jo förresten, tack för mailet "vi lär känna varandra"-svar. Tänk att du är född i Falun - bodde du där länge också? Där bor ju min son och jag är där titt som tätt. En mycket trevlig liten stad.

Musikanta sa...

Bloggblad:
Visste inte att du hade en så duktig och musikalisk moster. St.Johannesorgeln hör ju till de mer avancerade orglarna i alla fall.

Eleonora:
Man lär sig av sina misstag. Har man en gång dragit ut en basun i pedalen så gör man aldrig om det. Jag är oerhört imponerad av de organister som kan registrera om mitt under ett orgelstycke. Fast de brukar ju ha hjälp med det om de spelar stora konserter.

Jag är född i Falun med mina föräldrar flyttade därifrån när jag var tre månader. Till Kolmårdssanatoriet och därifrån till lasarettet i Norrköping. Så jag har tyvärr inte några minnen från Dalarna :-). Men det står för evigt inskrivet i pass etc.
Varm kram/M

Bloggblad sa...

Jo, men visst har jag väl berättat om min pianistmoster? Hon komponerade mängder av frälsislåtar som finns inspelade och har även med en sång i deras psalmbok. hennes man, mammas lillebror, spelade 22 instrument...

Eleonora sa...

Snöhälsningar från Eleonora!

Musikanta sa...

Eleonora:
Tack detsamma!!! Ska ut och ta några foton på snön. Har aldrig tidigare någonsin upplevt så mycket snö - det är bara inte klokt!
Kramar!

Cecilia N sa...

Men vintern ... 1976 eller 1977 eller nåt, då var det mycket snö, det minns jag. Morfar fick komma hem till oss och skotta av taken. (Pappa reste mycket i jobbet så han var nog borta.)

Fönstren! Jesus och Maria begriper jag. Men vem är den tredje? Johannes? Men han brukar väl inte ha svärd?

Musikanta sa...

Bloggblad:
Du har säkert berättat om din moster men minnet är kort! Kan du inte göra en lista på alla instrument som din morbror spelade? Det vore kul!

Musikanta sa...

Cecilia N:
Alldeles riktigt - det var 1977 i december, då Mirren föddes och vi fick pulsa i snö två kilometer mitt i natten till BB eftersom det inte gick varken taxi eller ambulanser...

Det tredje fönstret är mycket riktigt Johannes döparen. Han har sitt vägröjande svärd i handen. Kyrkan är ju tillägnad Sankt Johannes så han bör ju vara med någonstans!

Cecilia N sa...

Hihi, det tänkte jag inte på, Johannes Döparen!

Jag var inne på han den andre, lärjungen Johannes som brukar stå vid korset ihop med Maria, ofta på var sin sida om Jesus.

Fast Johannes med svärd? Nej, det har jag aldrig hört. I vår kyrka är han avbildad med herdestav.

Musikanta sa...

Cecilia:
Inte vet jag varför - jag bara skrev av vad jag skrev i min B - uppsats i konstvetenskap om Bo Beskows skyltfönster. Jag hade skrivit "det vägröjande svärdet" så någonstans måste jag väl ha fått det ifrån. Jag skrev uppsatsen VT 2002 så jag har glömt det mesta, haha!
Kram!

Marianne sa...

Hu så komplicerat det verkar att spela orgel. Drar man ut/in registren en gång per låt, eller måste man skifta mitt i också? Och manualerna (antar att det är tangentborden), använder man bara en per låt, eller skiftar man hela tiden? (Undrar en som inte riktigt vet vad preludiera osv är.)

Musikanta sa...

Marianne:
De som är väldigt duktiga klarar att registrera om under musikstycket. Men inte jag. Ofta har höjdarna någon som står bredvid när de spelar och drar in och ut register.

Det är väldigt praktiskt med åtminstone två manualer (tangentbord) eftersom man kan ha relativt starkt registrerat på den ena och svagt på den andra.

När man kompar prästen när han sjunger kan man ju inte spela lika starkt som när man ska spela psalmer, haha!

Att man preludierar innebär att man spelar en liten trudelutt som förspel innan man spelar psalmen så att folk begriper åtminstone vilken tonart det är fråga om och helst också vilken psalm de ska sjunga...
Många kramar/M