Fredagstema Show and Tell – En kommentar jag aldrig glömmer

Bilden från nätet

Olgakatt står för månadens sista tema. Övriga fredagsbloggare finns länkade hos henne. Pettas på Åland tar över temat i oktober. Tack Olgakatt för trevliga och omväxlande ämnen att skriva om i september!

När jag gick i andra klass i småskolan bodde vi i en våning på gamla lasarettsområdet i Norrköping. Jag tror att det måste ha varit 1943 då jag just hade fyllt åtta år. Tvärs över gatan, eller tvärs över Västra Promenaden, som den hette då, låg min skola. Det tog inte mer än några minuter att gå dit hemifrån.

De ämnen som jag tyckte var roligast var teckning och gymnastik. På den tiden var gymnastikpåsarna av tyg, smårutigt i blått eller rött, och med ett blått eller rött band i en dragsko överst. Elevens namn var broderat i korsstygn. Man tog hem påsen efter gymnastiklektionen och någon gång i halvåret tvättades och ströks den.

Bilden från nätet

Den här morgonen var jag i god tid som vanligt. Av mina klasskamrater fick jag då veta att det var idag vi skulle åka på utflykt till Söderköping. Alla hade matsäck med sig, utom jag, som totalt hade glömt bort att tala om hemma att vi skulle på utflykt.

På den tiden skickades det inte hem några lappar utan man fick själv skriva all information från skolan på något papper. Min mamma brukade inte vara så noga med att kolla i skolväskan, eller hade hon också glömt bort det hela.

Jag rusade naturligtvis tillbaka hem och med andan i halsen berättade jag att vi skulle på skolresa till Söderköping och att jag måste ha matsäck med mig. Mamma hittade en oöppnad sockerdricksflaska i kylskåpet – vi var bland de första som ägde en sådan nymodighet – och gjorde i all hast några smörgåsar. Jag skickades iväg med matsäcken och kom tillbaka till skolan när det just hade ringt in.

Alla klasser stod uppställda på raka led, vår klass närmast en fjärdeklass, som bara bestod av pojkar. Det var dödstyst i leden och man väntade på att läraren skulle ge klartecken på att man fick gå in i skolsalen.

Då hördes plötsligt en hög och genomträngande röst, som kom från en pojke i fyran.

- Titta, Ingrid har maten i en gymnastikpåse!

Alla vände sig om och tittade på mig, som stod sist i mitt led, och skrattade. Jag glömmer aldrig den känsla av skam som jag upplevde det ögonblicket. Och jag glömmer aldrig namnet på den pojke som skrek! Han hette Gunnar, och jag tror t.o.m. att jag kommer ihåg att han stod ganska långt fram i sitt led. Jag hade inte ens reflekterat över att det var något konstigt med att mamma la smörgåsarna i gymnastikpåsen.

Hon hade ju just tvättat och strukit den, och jag vet att hon for runt och letade efter något att lägga sockerdricksflaskan och smörgåsarna i. Detta var långt innan plastpåsarnas tid och gymnastikpåsen var det enda som hon hittade.

Söderköpings gamla järnvägsstation som revs på 1960-talet.

Den dagen var helt förstörd innan den ens började. Det duggregnade också när vi kom till Söderköping, efter någon timmes resa med rälsbussen. Sedan vi klättrat upp och ner för Ramunderberget intog vi vår matsäck i duggregnet i det våta gräset på gräsmattan utanför Söderköpings Brunn.

Jag minns att jag tog upp mina smörgåsar ur gymnastikpåsen med skammens rodnad på mina kinder. Sedan den dagen avskydde jag skolresor och utflykter av alla slag och det tog lång tid innan jag åter kunde uppskatta dessa.

Söderköpings Brunn. Bilden från nätet.

F.o.m söndag tar jag bloggpaus i några dagar. Kommentarer innan dess besvaras som alltid!