fredag 17 september 2010

Fredagstema Show and Tell: Min värsta noja

”Noja, en mild, vardaglig eller i vilket fall ej medicinsk paranoia; ex bögnoja. Noja förhåller sig mot ågren som paranoia mot ångest. Den som lider av noja är nojig.” Denna förklaring har jag fått från en skojig sight där man kan få reda på vad allehanda saker innebär alltifrån "fastighetsbeteckning" till "klassisk betingning" och "Willys". Olgakatt har hittat på temat för denna vecka och övriga deltagare finns länkade hos henne.

Eftersom jag hade för mig att ”noja” var detsamma som tvångsföreställning i mycket strikt betydelse, tänkte jag inte skriva om detta tema eftersom jag inte har några särskilda sådana. Utom att jag är noga med att ta in Murre och Nisse på kvällen och att jag ständigt är orolig för att bilen inte ska starta när jag ska iväg på bröllop eller begravningar. Den sista nojan är dock överspelad nu eftersom vi numera har två bilar, och att bägge skulle strejka inte är särskilt sannolikt.

Mitt inlägg kommer därför att handla om nojan i den något överförda betydelsen som nämndes i början av inlägget. Nämligen sånt som jag tycker är väldigt obehagligt. Som att jag har höjdfobi och har svårt t.o.m. att klättra uppför en stege till taket på vårt enplanshus.

Bild från nätet - Turning Torso i Malmö

En balkong vars bottenplatta bara sticker ut från fasaden, vägrar jag överhuvudtaget att gå ut på och jag har svårt för trappor och gångar där man klart ser vad som är under. Skulle nog ha svårt med glasgolvet i nya museet i Atén som Ingabritt berättat om.

Bilden från nätet

Nojan yttrar sig på så sätt att jag får obehagliga ilningar i hela kroppen, mest i benen. Kanske är det det som kallas för svindel? Det konstiga är att det är inte bara i verkligheten som detta händer, utan även när jag ser på TV eller t.o.m. bara genom att tänka på någon höjdsituation. När någon balanserar på ett stup i en film måste jag blunda, trots att jag VET att det bara är en meter till golvet i filmstudion.

Bild från nätet - Harold Lloyd klättrar på fasaden

Jag har försökt att råda bot på detta genom att klättra upp i torn och fyrar, men det går aldrig över. Jag måste då hålla mig så nära väggen jag kan. Eiffeltornet var en pärs trots att det har halvannan meter höga stängsel runtom på den högsta avdelningen.

Bild från nätet - Eiffeltornet

Jag drömmer också ofta om att jag är extremt nära att falla från något tak eller berg. Sover aldrig så gott som när jag ligger i en dubbelsäng som är ställd mot en vägg och även min andra sida är blockerad…

Långe Erik - MM:s bild

Jag har googlat lite på nätet och funnit att jag är långt ifrån den enda med denna fobi!

27 kommentarer:

Pettas sa...

Det måste vara jättejobbigt att ha så stor höjdrädsla. Ujuj..

Kramar

Karin

Musikanta sa...

Lustigt har jag ingen sådan känsla när jag flyger och tittar ut genom fönstret. Kanske för att jag befinner mig säkert omsluten...
Och visst är det jobbigt ibland, men jag behöver sällan klättra upp på vårt tak numera :-)
Kramar tillbaka!
Ingrid

Cecilia N sa...

Jag är likadan. Med jag glömmer mig och börjar ivrigt klättra upp i allsköns utkikstorn ... för att några meter upp komma på: javisst ja! Jag gillar ju inte det här ...

Såna där gångbroar över gator där golvet är galler (eller det räcker med trapporna) undviker jag helst.
Kanske kanske om det finns en solid backe preciis under trappstegen. Annars kryyper jag uppför och håller i mig och andas och intalar mig själv att jag är en vuxen och förståndig kvinna, egentligen, och jag kommer att överleva den här gången också ...

Evatina-beth sa...

Jag är inte speciellt höjrädd, men undviker att stå nära branter, det kan ju komma någon galning och knuffa mig.
Ha en trevlig helg utan stegar.
Kram från Eva

Fritt ur hjärtat sa...

AHaha här är en till. Jag står tryckt mot väggen och tittar rakt fram, kolla ner skulle aldrig fungera...

Bloggblad sa...

Jag visste inte att du lider av höjdskräck. Det gör inte jag, men visst kan jag känna att det killar i knävecken om det är högt. Särskilt rädd är jag ändå inte om det bara finns stängsel.

Men jag har ju min bottenfobi som jag verkar vara ganska ensam om...känslan är nog densamma vare sig det är höjder eller okända djup eller ormar och spindlar.

Anna, Fair and True sa...

Det är väldigt intressant om man tänker efter varför vissa, som du, har höjdskräck och andra inte alls. Man undrar ju om det bara är psykologiskt eller om det finns något med örat och balanssinnet bakom. Om man blir nojig bara att tänka på vissa situationer måste ju vara rent psykologiskt. Men anledningen till ursprungsrädslan kan ju vara fysisk.

Låter som du ändå varit modig och konfronterat din rädsla. Även om det inte "botat" dig så har du ju i alla fall försökt!

Anne-Marie sa...

Kan bara till 100% instämma i din noja/fobi. Jag klarar inte av höga höjder och kan känna att jag skall ramla ner från en brant kant till exempel som inte har något räcke. Jag fick en mer extrem höjdnoja efter en mycket svår influensa för många år sedan. Något hände med mitt balanssinne efter det.

olgakatt sa...

Eiffeltornet tyckte jag också var jobbigt, inte bara höjden utan hela meccanobygget gjorde mig orolig.
Visst är det konstigt att vissa inte bryr sig alls och andra blir som gelé!

Lotta sa...

Skönt att höra att man inte är ensam om sina små nojor! Jag håller med, det räcker att se något på TV, typ ett stup, för att den där känslan i magen ska infinna sig...
Trevlig helg!

Musikanta sa...

Cecilia N:
O, vad jag känner igen mig. Börjar alltid käckt med att försöka ta mig högst upp någonstans när alla andra gör det. Går man i trapporna till en fyr t.ex. märker man ju ingenting förrän man är ute och högst upp. Då är det så dags...
Det handlar iofs inte så mycket som att överleva, mera om de rent fysiska obehagskänslorna i benen!

Musikanta sa...

Eva:
Jag klättrar inte gärna i berg längre, så jag kommer aldrig i den situationen. Men när jag väntar på tåget någon gång, måste jag alltid stå mitt på perrongen för att känna mig säker.
Ha en skön helg själv och kram från Ingrid.

Simone:
Jag måste också alltid stå tryckt mot väggen när jag är högt upp någonstan och bara titta lite, lite över kanten till stängslet eller vad det nu är.

Musikanta sa...

Bloggblad:
Var är bottenfobi? Inte visste jag att du hade någon sådan. Det enda jag visste var att du räknar alla gurkskivor när du skär upp dem :-).

Jag känner mig inte rädd - får ångest eller något sånt - men får hela tiden obehagliga ilningar i benen. Men det bottnar förstås i rädsla i alla fall...

Musikanta sa...

Anna, Fair and True:
Jag försöker ju att övervinna mitt obehag - det påstås ju att det hjälper - men hittills har jag inte lyckats.

Ja, är det inte konstigt att vissa människor inte har någon som helst känsla av höjder. Såna som jobbar på kyrktorn t.ex.!

Anne-Marie:
Så intressant att det kanske har med balanssinnet att göra! Har aldrig tänkt på det...

Musikanta sa...

Anna, Fair and True:
Jag försöker ju att övervinna mitt obehag - det påstås ju att det hjälper - men hittills har jag inte lyckats.

Ja, är det inte konstigt att vissa människor inte har någon som helst känsla av höjder. Såna som jobbar på kyrktorn t.ex.!

Anne-Marie:
Så intressant att det kanske har med balanssinnet att göra! Har aldrig tänkt på det...

Musikanta sa...

Anna, Fair and True:
Jag försöker ju att övervinna mitt obehag - det påstås ju att det hjälper - men hittills har jag inte lyckats.

Ja, är det inte konstigt att vissa människor inte har någon som helst känsla av höjder. Såna som jobbar på kyrktorn t.ex.!

Anne-Marie:
Så intressant att det kanske har med balanssinnet att göra! Har aldrig tänkt på det...

Musikanta sa...

Olgakatt:
Det kanske är något med balanssinnet i alla fall. Ungefär som att en del blir sjösjuka och andra inte. Men när jag åkte pariserhjul i somras kände jag ingenting av obehagen. Kanske det berodde på att jag satt säkert fastspänd i en kabin?

Jag känner heller ingenting när jag tittar ut genom ett flygplansfönster. Kroppen fungerar verkligen inkonsekvent...

Musikanta sa...

Lotta:
Intressant att höra att dina obehag sitter i magen medan mina sitter helt och hållet i benen. Ilningar som går upp och ner...
Jag önskar dig också en trevlig helg!

Anonym sa...

Vad skönt att läsa att man inte är ensam om denna "noja"!
Pirret i benen känns mycket väl igen...

Varm kram... Elisabeth på Himlastigen.

Musikanta sa...

Elisabeth:
Jag säger detsamma! Visste inte att det var så många som kände samma sak!
Varma kramar tillbaka
Ingrid

Miss Gillette sa...

musikanta: Jag blir också nästan tokig när jag ser sånt som den där HL-filmen och skulle aldrig i livet hålla på med fasadklättring eller liknande, men egentligen har jag det inte jobbigt med höjder. Det ilar i kroppen när jag tänker på att stå där jag står (balkong, bro etc) utan räcke, men annars går det bra.

Att du inte får höjdskräck från flygplan tror jag beror på att höjden är så hög att den blir abstrakt. Man kan fatta intellektuellt att man befinner sig en mil i luften men med sinnena kan man inte omfatta det. Och allting där nedanför är ju så pluttigt och gulligt, inte kan det vara farligt att trilla ner där! Det är liksom inte på riktigt.

Grekland nu sa...

Usch ja, såna där ilningar i benen får jag också på höjder - och det var därför jag hade svårt för de där glasgolven på Akropolismuseet! - men jag är nog ingen stor noja hos mej. För trots att jag känner så där så dras jag ändå mot höjder och utsikter! Må så gott, kram!

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Jag skulle inte kunna tänka mig att gå på någon bergsstig utan räcke med någon avgrund på sidan. Därför är alla utflykter till kloster i Jordanien etc. etc. helt otänkbara.
Du har nog rätt i det där med höjden när det gäller flygplan. Men jag sitter ju faktiskt säkert (!) därinne, tror jag väl i alla fall.

Ingabritt:
Jag tänkte meddetsamma på dig när någon av mina kommentatorer skrev det där om trappor och golv. Men man kan lura sig själv med att stadigt titta uppåt.

Konstigt i alla fall att när jag var liten var jag den som klättrade allra högst upp i träden. Utan några som helst ilningar i benen...

Saltistjejen sa...

Haha, jag kan inte låta bli att skratta åt att du försöker att bota din höjdskräck genom att klättra runt på diverse höga byggnader. Eiffelrotnet var ju verkligen ett test! :-)
Jag tror höjdskräck är vanligt även om det finns i olika "styrkor". Hoppas iallafall att du itne behöver känna av den alltför mycket i ditt vardagsliv. tur du inte bor som vi gör på 18:e våningen...! ;-)
KRAM!!!

Musikanta sa...

Saltistjejen:
Mirren bodde på 16 våningen under ett år i Peking. Men där fanns bara vädringsfönster - de andra gick inte att öppna, så där var jag säker...
Känner att det ilar litet i benen bara när jag tänker på utsikten ner till marken därifrån :-)

Jag drömmer också hemska mardrömmar om att jag befinner mig på randen av ett stup eller ett ska klättra ner från ett brant berg etc.etc.

Men det beror ju på att jag kommer lite för nära kanten på sängen, har jag hört. MM som ofta ligger väldigt nära SIN kant, han drömmer aldrig sådana drömmar. Orättvist!

Du får hälsa till Olgakatt när hon kommer och hälsar på!
Kramar!

Cecilia N sa...

Den här filmen fick mig att hålla i skrivborsbenet och pipa inom tre minuter!

Ilningarna som jag får bara när jag läser kommentarerna här sitter i korsryggen och strålar ner i benen.

Musikanta sa...

Cecilia N:
Ja, det ilade i både ben och mage när jag såg den. HUR är den människa skapt som kan klättra upp så högt utan att få svindel???