torsdag 23 september 2010

Fredagstema Show and Tell – En kommentar jag aldrig glömmer

Bilden från nätet

Olgakatt står för månadens sista tema. Övriga fredagsbloggare finns länkade hos henne. Pettas på Åland tar över temat i oktober. Tack Olgakatt för trevliga och omväxlande ämnen att skriva om i september!

När jag gick i andra klass i småskolan bodde vi i en våning på gamla lasarettsområdet i Norrköping. Jag tror att det måste ha varit 1943 då jag just hade fyllt åtta år. Tvärs över gatan, eller tvärs över Västra Promenaden, som den hette då, låg min skola. Det tog inte mer än några minuter att gå dit hemifrån.

De ämnen som jag tyckte var roligast var teckning och gymnastik. På den tiden var gymnastikpåsarna av tyg, smårutigt i blått eller rött, och med ett blått eller rött band i en dragsko överst. Elevens namn var broderat i korsstygn. Man tog hem påsen efter gymnastiklektionen och någon gång i halvåret tvättades och ströks den.

Bilden från nätet

Den här morgonen var jag i god tid som vanligt. Av mina klasskamrater fick jag då veta att det var idag vi skulle åka på utflykt till Söderköping. Alla hade matsäck med sig, utom jag, som totalt hade glömt bort att tala om hemma att vi skulle på utflykt.

På den tiden skickades det inte hem några lappar utan man fick själv skriva all information från skolan på något papper. Min mamma brukade inte vara så noga med att kolla i skolväskan, eller hade hon också glömt bort det hela.

Jag rusade naturligtvis tillbaka hem och med andan i halsen berättade jag att vi skulle på skolresa till Söderköping och att jag måste ha matsäck med mig. Mamma hittade en oöppnad sockerdricksflaska i kylskåpet – vi var bland de första som ägde en sådan nymodighet – och gjorde i all hast några smörgåsar. Jag skickades iväg med matsäcken och kom tillbaka till skolan när det just hade ringt in.

Alla klasser stod uppställda på raka led, vår klass närmast en fjärdeklass, som bara bestod av pojkar. Det var dödstyst i leden och man väntade på att läraren skulle ge klartecken på att man fick gå in i skolsalen.

Då hördes plötsligt en hög och genomträngande röst, som kom från en pojke i fyran.

- Titta, Ingrid har maten i en gymnastikpåse!

Alla vände sig om och tittade på mig, som stod sist i mitt led, och skrattade. Jag glömmer aldrig den känsla av skam som jag upplevde det ögonblicket. Och jag glömmer aldrig namnet på den pojke som skrek! Han hette Gunnar, och jag tror t.o.m. att jag kommer ihåg att han stod ganska långt fram i sitt led. Jag hade inte ens reflekterat över att det var något konstigt med att mamma la smörgåsarna i gymnastikpåsen.

Hon hade ju just tvättat och strukit den, och jag vet att hon for runt och letade efter något att lägga sockerdricksflaskan och smörgåsarna i. Detta var långt innan plastpåsarnas tid och gymnastikpåsen var det enda som hon hittade.

Söderköpings gamla järnvägsstation som revs på 1960-talet.

Den dagen var helt förstörd innan den ens började. Det duggregnade också när vi kom till Söderköping, efter någon timmes resa med rälsbussen. Sedan vi klättrat upp och ner för Ramunderberget intog vi vår matsäck i duggregnet i det våta gräset på gräsmattan utanför Söderköpings Brunn.

Jag minns att jag tog upp mina smörgåsar ur gymnastikpåsen med skammens rodnad på mina kinder. Sedan den dagen avskydde jag skolresor och utflykter av alla slag och det tog lång tid innan jag åter kunde uppskatta dessa.

Söderköpings Brunn. Bilden från nätet.

F.o.m söndag tar jag bloggpaus i några dagar. Kommentarer innan dess besvaras som alltid!

12 kommentarer:

Äventyret framtiden sa...

Det är just sådana kommentarer man minns så bra, de som känns förnedrande och mobbande. Man är ju så känslig också i de där åren.
Sedan klistrar de sig fast i minnet ända tills man har bearbetat bort dem. Å andra sidan så lär de en ju en del; att man inte själv skall klunsa på och medvetet såra andra, man vet ju hur det känns..

Kramar från ett soligt Åland

Musikanta sa...

Karin:
Det här var en enda gång jag verkligen fick känna av hur det var att bli mobbad! Och jag har ännu inte glömt det efter så många år!

Jag undrar hur de barn känner sig som får höra glåpord varje dag! Eller blir utfrusna och trakasserade på annat håll. Skönt att man äntligen börjar ta itu med dessa problem på allvar.

Tack för att du orkade skriva OM kommentaren!
Kramar tillbaka från Ingrid

PS. Jag har faktiskt fått positiva kommentarer också, som jag aldrig glömmer, men jag ville inte blanda in dem i det här inlägget...

Anna, Fair and True sa...

Nej, vilket tråkigt minne! Pojken menade ju säkert inte så illa egentligen men tyvärr kan kommentarer bli väldigt fel och påverka en för lång tid.

Vet inte alls vad jag ska skriva idag. Får se om det blir något inlägg...

Annika sa...

USCH, sånt där har vi alla med oss, tror jag. Åtminstone kan jag tänka på en handfull episoder från lågstadiet. man skämdes ju så lätt då också, och tog åt sig.
Nej, man glömmer det INTE. Jag vet!!
Kram!

Fritt ur hjärtat sa...

Fy bubblan vilket trist minne- barn ser, hör och reagerar påsaker vuxna inte alls övervägt, eller haft anledning att överväga.
Förstår att det sitter.
Trevlig helg!

Lotta sa...

Tänk vad en sådan kommentar kan leva kvar i minnet! Och sen att den kan påverka framtida aktiviteter på det sätt du beskriver. Hu!
Jag tycker din beskrivning av gympapåse låter som min 1970-tals slöjdpåse som jag själv fick sy och brodera på.

Trevlig helg!

Musikanta sa...

Anna, Fair and True:
Ja, det är konstigt att man kan komma ihåg någonting som hände för så längesen.
Jag önskar dig en skön helg!

Annika:
Nej, det har jag aldrig glömt. Men det var väl att det kom som en fullständig överraskning för mig att det skulle vara så fel. Vad mamma gjorde då var ju alltid rätt! Det är f.ö. den enda utflykten under nästan hela skoltiden som jag kommer ihåg...
Ha en skön helg och kram!

Musikanta sa...

Simone:
Jag har ett svagt minne av att min fröken läxade upp pojken, men det hjälpte ju inte...
En trevlig helg önskar jag dig också!

Lotta:
Ja alla "påsar" på den tiden såg likadana ut. Jag fick också sy en sådan i slöjden när jag blev lite större att ha på syslöjden. Att dom såg såna ut så länge tycker jag var kul att höra! Skolorna måste ha köpt in enorma kvantiteter av det
smårutiga tyget :-).
Ha en trevlig helg själv!

Margit sa...

ja, jag kommer ihåg också dessa släjdpåsar..som man sydde i slöjden..med korsstygn på...
Jag tycker att GUNNAR inte var SNÄLL.....
Kram!!

Musikanta sa...

Margit:
Alla hade ju likadana påsar, men man fick välja mellan blått och vitrutigt eller rött och vitrutigt tyg tror jag.

Jag tror att Gunnar faktiskt hörde till de snällare pojkarna, kan inte minnas att han gjorde mig något förnär någon gång. Det fanns andra som var mycket värre. Han var väl bara så förvånad, antar jag. Och tyckte det var lite skojigt!

Sen att jag tog åt mig så hemskt var ju egentligen inte hans fel. Han kanske fick sin fiskar varma efteråt, vad vet jag. Skolagan var ju inte avskaffad på den tiden.
Kram tillbaka och ha en skön helg!

Miss Gillette sa...

Men stackars dig! Jag skulle också ha skämts ögona ur mig om samma sak hänt mig i den åldern. Numera bryr jag mig ju inte, och å vad det skulle ha tröstat att få veta då att jag en vacker dag skulle ha förmågan att inte bry mig om ifall min matpåse/jacka/löksoppa var olik alla andras. Fast om nån sagt det -- att det skulle bli så -- skulle jag ändå inte ha trott på det.

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Jag bara tänker på hur många barn lider som kanske får kränkande kommentarer varje dag, när jag tog åt mig så hemskt av denna enda...

Det är skönt, som du skriver, att man inte behöver bry sig om vad andra tycker - till en viss gräns. Jag gick INTE på operan i Prag nyligen iklädd mina vanliga gympadojor utan fick en besvärlig promenad bland kullerstenarna i mina "finskor". Alternativet med dom i en plastpåse att byta med fanns liksom inte...