lördag 1 februari 2014

889 Lördagstema - Tåg.

Karin i Stockholm har bestämt lördagsteman för februari. Det första ska handla om TÅG. Övriga lördagsbloggare hittar man på hennes hemsida.

Det blir som ofta en djupdykning i minnet eftersom jag inte åkt tåg sedan 1981. Den här tågresan som jag ska berätta om ägde rum i mitt tidigare liv för ungefär 50 år sen. Min dåvarande man jobbade på den tiden på socialdepartementet och fick plötsligt för sig att vi skulle åka till Polen där ingen av oss varit tidigare.


Kungliga slottet som återuppbyggdes efter nazisternas förstörelse efter andra världskriget. Nu nationalmuseum. Mirren tog alla bilderna förra året då hon var på konferens i Warszawa. Själv har jag inga bilder från vår resa. (Bilderna går att klicka större.)

Farmor ställde upp som barnvakt och vi gav oss iväg med tåg, först till Ystad och därifrån med färjan till Swinoujscie. Vi gick ganska snabbt upp till en av restaurangerna och eftersom det var nästan fullsatt satte vi oss vid ett bord där en snygg och mycket välklädd man i vår ålder satt tillsammans med sin flickvän. Vi hade mycket trevligt tillsammans och åt och drack åtskilligt till långt in på småtimmarna. Han hette Pi*err*e och skulle till Polen i affärer. Innan vi gick och la oss gick vi ner till bildäck där han stolt visade oss sin nya bil – en silverglänsande Ferrari. Vi var mycket imponerade.

Sen såg vi inte till eller hörde något om honom förrän ett halvår senare då hans ansikte, en face och i profil täckte en dubbelsida i DN. Det visade sig att denne P. var en av de största na*rko*tikala*ngarna i Sverige. Han hade äntligen fastnat i polisens nät efter hård spaning, kunde man läsa. Men trevliga och sociala var både han och hans flickvän. Inte rökte de heller. Lite konstigt var det förstås att han betalade alla drinkar med tiokronorssedlar, som han hade en stor bunt av i fickan…

När vi hade stigit på tåget till Warszawa morgonen därpå blev vi snart hungriga och begav oss till restaurangvagnen. Det var helt tomt så när som på oss och fyra killar vid ett angränsande bord. Det dröjde inte länge förrän de kom och satte sig vid vårt bord och ville veta vart vi skulle åka. Vi konverserade mest på tyska och lite engelska och det visade sig att de fyra var universitetsstuderande. De var också på väg till Warszawa och lovade att visa oss staden.


Foto från Gamla Staden som återuppbyggdes exakt efter gamla ritningar efter andra världskriget. 

Under hela vistelsen i Warszawa släppte de inte oss ur sikte förrän vi sa god natt  vid hotellet. På morgonen hämtade de oss där. Vi besökte bl.a. kommunistpartiets kansli – de verkade för övrigt väl hemmastadda där - och vi tilldelades ett häfte med hemska bilder på tyskarnas illdåd i Polen med titeln Wir werden es nie vergessen - vi ska aldrig glömma det. De lotsade oss sedan runt i Warszawa för att titta på olika sevärdheter, åt lunch och middag tillsammans med oss och bjöd oss på restaurang på kvällen. Vi var också hemma och hälsade på hos en av killarna. Ingen av dem hade något annat för sig de knappt två dagarna vi stannade i Warszawa.


Resterna av gettomuren på bakgården av Siennagatan 55. En minnesplakett på muren.

När vi skildes åt för att resa vidare till Prag, var jag ledsen. Jag hade blivit mycket förtjust i en av gossarna, Andrejs - jag var rätt så trött på maken som vid det laget var mest intresserad av den polska vodkan. Andrejs däremot drack mycket lite och han och jag pratade mycket. Alla killarna var nere vid tåget och tog farväl av oss när vi skulle ge oss iväg dagen därpå. Andrejs lovade att komma ner till stationen på återresan och träffa mig igen eftersom tåget gjorde någon halvtimmes uppehåll där.

Återresan med tåget från Prag blev också ett minne för livet – ett av mina värsta. Vi hade ätit en god middag innan vi steg på nattåget tillbaka till Swinoujscie. Det enda vi köpt med oss hem från Prag var en flaska Slivovitz - ett starkt plommonbrännvin. Vi tog för givet att det skulle finnas en restaurangvagn eller åtminstone vatten på tåget. Ingetdera fanns och när törsten satte in efter ett några timmar, fanns inget annat att dricka av än brännvinet. Efter en stund somnade vi men blev abrupt väckta efter några timmar.

Vid gränsen till Polen stannade nämligen tåget och poliser kom in i vår kupé och bad oss visa våra pass. Maken fick följa med in på gränsstationen och då han kom tillbaka efter några timmar satte sig tåget äntligen i rörelse igen. När tåget stannade i Warszawa tittade jag förgäves ut genom fönstret. Naturligtvis fanns det ingen Andrejs där...

Törsten blev efterhand värre och när vi äntligen kom fram till Swinoujscie kastade jag mig över första bästa vattenkran och drack som jag aldrig tidigare druckit. De sista timmarna hade varit fruktansvärda och jag kan fortfarande känna hur uttorkad jag var. Då hade vi varit utan vatten i tolv timmar. Jag lärde mig i alla fall att ska man ska åka nattåg utomlands bör man ha med sig något att äta och någon dryck som inte innehåller alkohol.

Inte förrän vi kom hem och berättade om vårt äventyr förstod vi att det nog inte bara var en slump att vi träffat de fyra ”studenterna” i restaurangvagnen. Förmodligen hade någon vid gränsen redan beordrat killarna att kolla upp oss – någonstans i makens pass hade det väl stått socialdepartementet och vi var därför antagligen misstänkta spioner. Efter drygt ett dygn hade vi troligen avfärdats som oförargliga turister, för sen hörde vi inte av dem mer.

16 kommentarer:

Gunnel sa...

Vilket spännande reseäventyr! Det är åtskilliga år sedan jag också åkte tåg, men det var en väldigt äventyrsfri resa. Kram

Musikanta sa...

Gunnel:
Hade det inte varit för lördagstemat hade jag knappast kommit ihåg det. Men det är det som är kul med de här temana - saker och ting poppar upp ur minnet.
Kram tillbaka

Karin sa...

Vilket äventyr och vilken underbar skildring av en annan epok! Hur aningslösa vi ofta var,i alla fall jag. Och i viss mån du? Flott kille med svindyr Ferrarri som betalar allt kontant med tiokronorssedlar... Kanske till och med jag hade undrat lite. Och de där trevliga studenterna, sedan. Jag undrar vad det hade gjort om ni sagt att ni klarade er på egen hand. Troligen hade ni blivit skuggade i stället.

olgakatt sa...

Övervakningen av utlänningar i "gamla " Östeuropa var inte särskilt subtil. Jag har varit på middagar i Sovjet där all konversation utom om maten "(kan jag få såsen, det var gott, det här") skedde skriftligen.
Ingen ska inbilla sig att det inte sker idag också men då mindre uppenbart. Och inte bara i öst.
Hans Blix berättade ju härom dagen i TV att han var avlyssnad i New York och önskade att de hade tagit till sig bättre av vad han hade att säga.

englundskan sa...

Oj vilka spännande bekanta du haft, mer spännande än du anade då. Men kul i efterhand.

englundskan sa...

Oj vilka spännande bekanta du haft, mer spännande än du anade då. Men kul i efterhand.

Musikanta sa...

Karin:
Vi tyckte det ju var gefundens fressen! Först med en gentleman som bjöd på drinkar (med tiokronorssedlar) sen fyra trevliga gossar som ägnade all uppmärksamhet åt oss. Men visst var vi ovanligt naiva...
Ingrid

Musikanta sa...

Olgakatt:
Jag förstår inte att vi inte misstänkte någonting förrän vi började tänka efter när vi var hemma. Hade så ovanligt trevligt bara.

Och jag hade väl aldrig fått besöka kommunistpartiets kansli annars. De förstod nog ganska snart att exmaken var mer intresserad av att dricka billig vodka än att spionera.
Ingrid

Musikanta sa...

englundskan:
Så här efteråt blir det ju väldigt spännande men just när det hände var det bara ett trevligt inslag i en semesterresa.
Ingrid

Pysseliten sa...

Oj vilken spännande resa! När jag tågluffade i östeuropa var det också lite spännande, speciellt när vi åkte genom Ceausescus Rumänien (som ju inte ingick i tågluffarkortet.)

Musikanta sa...

Pysseliten:
Det får du berätta om en annan gång - tågluffen i Östeuropa!
Kram från Ingrid

Anonym sa...

Vilka spännande möten! Och tur ändå att allt gick bra; att det var spännande, men för er ofarliga möten (även om tiden hos gränspolisen säkert inte var så trevlig). Tänk vad naiv man kan vara ibland - känner igen det där.

Anonym sa...

Vilka spännande möten! Och tur ändå att allt gick bra; att det var spännande, men för er ofarliga möten (även om tiden hos gränspolisen säkert inte var så trevlig). Tänk vad naiv man kan vara ibland - känner igen det där.

Musikanta sa...

Bejla:
Ja, så här efteråt kan man tycka det. Men det är fantastiskt hur lätt det är att bli bedårad av en snygg och trevlig kille...
Och tro att det är en ren slump att fyra gossar ägnar nästan två dagar och en halv natt åt att visa oss Warszawa!
Kram från Ingrid

Ölandsvindar sa...

Ja, de riktigt stora bovarna är ofta både trevliga och charmerande och skulle säkert komma långt om de ägnade sig åt ett "riktigt" yrke. Och de flesta av oss har nog en liten Andrej någonstans i vårt minne. Mysigt att tänka på ibland. Vilket äventyr ni var ute på! Mitt minne av tåg handlar mest om alla de som passerade när jag växte upp utmed Sthlm-Nynäs Järnväg.
Kram /Kerstin

Musikanta sa...

Kerstin:
Jag läste om honom på nätet att han redan som ung lärdes upp att bli kriminell av sin fosterfar och fick följa med honom när han begick brott. Kanske inte underligt att han blev den han blev...
Visst är det sorgligt!
Kram från Ingrid