söndag 8 januari 2017

1374 Intermezzo

Jag såg Intermezzo,  filmen som lanserades 1936 och är lika gammal som jag, för någon vecka sedan på TV. Filmen regisserades av den mest kända regissören i i dåtidens Sverige, Olof Molander. På rollistan stod sådana  namn som blivit  berömda för eftervärlden, Ingrid Bergman, Gösta Ekman, Inga Tidblad och Hasse Ekman. Den lilla flickan spelades alldeles utmärkt av Britt Hagman. Jag var framför allt nyfiken på den store Gösta Ekman eftersom jag inte sett honom tidigare i någon film. (Samtliga bilder har jag hittat på nätet.)


Ingrid Bergman och den äldre Gösta Ekman på bioaffisch

Detta var Ingrid Bergmans debutfilm som gjorde att Hollywood fick upp ögonen för henne och att hon lämnade sitt hemland för Amerika. En ny film med samma namn och handling gjordes 1939 med Leslie Howard i den manliga huvudrollen. Den blev genombrottet för Ingrid Bergman i Amerika.


Regissören Olof Molander är uppenbarligen förtjust i de bägge skådespelarnas profiler eftersom de ofta fotograferas i denna pose.

Handlingen är inte särskilt spännande. Den världsberömde violinisten Holger Brandt förälskar sig i sin dotters pianolärare - Anita Hoffman som spelas av Ingrid Bergman - och lämnar sin fru Margit - Inga Tidblad - och sin son - Hasse Ekman - och lilla dotter Anne-Marie - Britt Hagman - för att åka världen runt med Anita, som nu blivit hans ackompanjatris. Ingrid Bergman var bara 21 år vid den här tiden så hon var relativt okänd. Gösta Ekman var 46, även om han såg äldre ut med den svarta sminkningen kring ögonen.


Violinisten vill ha med den duktiga pianisten Anita som sin ackompanjatör och förför henne efter en supé med champagne på Royal. Scenen är Skeppsbron nedanför slottet.

Jag har hittat några gamla recensioner från premiären på Röda Kvarn i Stockholm. C. B-n. i Dagens Nyheter skriver:
"Men är kvaliteten den första egenskap man lägger märke till hos filmen så märker man också att denna habilitet snart förvandlas i habil tråkighet --- det finns inte ett överraskande moment i filmen -(jag protesterar mot detta eftersom en olycka i slutet kommer mycket oväntat och chockartat) -, ingen kvickhet som överrumplar, ingen själ som djupnar och förvandlas." Trots denna recension blir filmen en stor framgång.



Ännu en av många bioaffischer...

Robin Hood i Stockholmstidningen skriver: "Huvudrollen spelas av barnen --- sonen Hasse Ekman, en svensk flicka och en tysk. Det vittnar inte minst om regins kvalitet att dessa 'barn' äro utmärkta, så äkta som möjligt." Han tycker vidare att Ingrid Bergman skildras som en "renhårig, tapper flicka, världsklok genom intuition". Gösta Ekman har en svår roll, tycker han också, som inbjuder till teatraliskhet men det är väl något som kanske utmärker världsberömda violinister, summerar han.


...och ännu en.

I en kommentar från Svensk filmografi står det att inspelningen blev mycket besvärlig eftersom man måste anlita tre violinister för att Gösta Ekman skulle agera som violinist. En vänsterhand med fingrarna på strängarna, en högerhand till stråken och en violinist - Charles Barkel - till själva musiken. Ledmotivet var Intermezzo av österrikaren Heinz Provost.

Jag kunde dock inte låta bli att jämföra den tiden med vår. Hälsnings- och avskedsorden var alltid "goddag - godda" och "adjö - ajö". När kom bruket av att säga "hej" när man träffas och "hej då", när man går sin väg? När jag växte upp var det mest "tjenare" och "tja" som man sa när man träffades. Kommer inte ihåg vad man sa när man gick sin väg.

Man duade inte sin mamma och pappa. Det blev mycket "pappande" och "mammande" i filmen. Föräldrarna sa heller inte "jag" om sig själva i samtal med barnen. Själv började jag inte säga du till mina föräldrar förrän jag var myndig och min bror duade aldrig föräldrarna även om de sade "du" till honom.

Det är ett evigt rökande genom hela filmen. Ingen hänsyn tas till barnen hemma - herrarna röker som borstbindare och blåser röken i ansiktet på damerna utan någon som helst hänsyn. Däremot röker ingen av damerna även om det förekom ganska ofta i verkligheten.

Damerna är elegant klädda, även till vardags, Inga Tidblad med ett spetskrås om hals och ärmar, som skulle passat en storman på 1600-talet och den lilla flickan i liten dräkt med plisserad kjol. Hembiträdet är förstås klätt i den vanliga uniformen, vitt förkläde över smårutig klänning.

På lilla Anne-Maries födelsedagskalas är inga barn inbjudna. Sällskapet kring bordet består helt och hållet av vuxna personer. Anne-Marie är väluppfostrad och skålar högtidligt med alla gäster i tur och ordning. Med ett vanligt glas som man förmodar innehåller saft. Hon är lydig och går genast och lägger sig själv utan godnattsaga så fort hon får tillsägelse.

Det som dock förvånar mig mest är att doktorn på sjukhuset, där lilla Anne-Marie svävar mellan liv och död, bara vill tala med "professorn" inte med mamma som står utanför och är ytterst orolig tillsammans med sin son och några andra vänner. Hon får inte följa med in för att få veta hur dottern mår - bisarrt när man vet att den berömda violinisten bara har varit hemma sporadiskt de senaste åren och det är mamman som hela tiden haft ansvaret för barnen.


Även ett frimärke gavs ut med motiv från scenen från Skeppsbron. 

Filmen går att se på SVT Play tills onsdagen den 1 februari. Digitala Filmarkivet har en sajt där man kan läsa mer om filmen här.

11 kommentarer:

Fjärde året i Hjo sa...

Såg Jag är Ingrid härom veckan. Mycket sevärd. Visste förstås att hon var stor i filmvärlden, men kanske inte hur stor. Köpte den på ICA för några tior. Men den gick också på tv alldeles nyss. Rekommenderas!

Tove Olberg sa...

Svenska filmer från förr roar också mig, jag har sett denna. Dokumentären om Ingrid Bergman såg jag också, mycket intressant!
Att se i perspektiv genom åren och framåt är som en resa ...
Kram

Musikanta sa...

Hans:
Jag har också sett filmen och gillade den. Hon kan inte ha haft det så lätt. Läste också hennes självbiografi där hon skrev att hon hade det eländigt mellan varven i Italien. Ingen är ju profet i sitt eget land så jag tror inte heller att vi förstod hur stor hon var utomlands.
Ingrid

Musikanta sa...

Tove:
Jag är ju så gammal att jag känner igen det där med hattar på damer inomhus och hembiträden och att man inte sa du till sina föräldrar. Som väl är har det förändrats till det bättre! Numera finner ju sig heller inte kvinnor i att bli behandlade hur som helst - modigt av Margit att begära skilsmässa som var en stor skam och skandal på den tiden. Hon måste ha haft gott om pengar i alla fall.
Kram från Ingrid

Ditte sa...

Jag har sett filme ett par gånger varav en gång under en Ingrid Bergman- -festival i Boston för länge sedan. Roligt att se amerikanarnas resktioner, men de älskade ju Ingrid Bergman. (Detta var en av 10 filmer som visades men Casablanca fick stående applåder när den var slut, men så icke Intermezzo) Såg dokumentären om INgrid bergman och tyckte om den. lÄste en hel del om henne och hennes bakkgrund när jag var i Fjällbacka i somras. Där had ehin ju sitt sommarparadis.
Inga Tidblad har jag sett när jag var 13 år i rollen som Fröken Julie på Dramaten.
Tänkte ocks på detta med språket både i Intermezzo och en del gamla filmer. Eftersom jag delvis är uppvuxen i Norge så är var jag inte van vidatt man duade vuxna och man neg och sa goddag och adjö.
Bland kamrater var dte ju annorlunda men mest hej, men det skulle jag ju aldrig ha sagt till någon "äldre". Mamma och pappa har jag alltid duat men till farmor/farfar var det just det som var tilltalet.
Ja, tiderna har ändrats och förändrats och det var ju inte bättre förr.
Kram!

Musikanta sa...

Ditte:
Tack för din långa och intressanta kommentar! Min mamma duade heller aldrig sin mamma eller pappa och sa Tant och Farbror till svärföräldrarna. Jag kommer aldrig ihåg vad pappa sa för det var mamma som pratade mest :-).
Jag tycker det är väldigt skönt att tiderna förändrats till det bättre på så många plan. Förr var det ju en skam om man fick barn innan man var gift - numera är det ovanligt att vara gift innan man skaffar barn, haha.
Kram tillbaka från Ingrid

Tove Olberg sa...

Hej igen :-)
Även om jag är yngre än dig så minns jag också människor i hattar Ingrid, i synnerhet från min barndom och upp i ungdomen, såväl i familjen och runt om kring. Båda mina mor-och farföräldrar hade det och det bästa minne är min oldemors bärande av hattar.
Har också minnen av att niga för de äldre. Så så ung är jag inte och inte heller du så gammal :-)
Det är roligt med det som vi tycker är "gammalt" för det är inte Så gammalt tänker jag oftare ju äldre jag blir. Vår tidsskillnad som ligger på 18 år du 80 jag 62, rymmer mycket såväl uppåt som neråt i tid räknat.
Ha det!

http://www.veiken.se/ sa...

Många, de flesta filmer känner av nya tider och blir helt enkelt passé. Ingrid Bergmans filmer skulle aldrig bli stora succéer.
Jag har alltid duat mina föräldrar, morföräldrar och farföräldrar! För mig är det självklart!
Ha det gott!

Musikanta sa...

Tove:
Med lite god vilja kunde jag vara din mamma, haha. Det hände ganska mycket på de åren som skiljer oss åt - mest till det bättre. När jag var ung var det fortfarande ganska ovanligt att kvinnor förvärvsarbetade t.ex. Det var viktigt att man skulle "bli" gift, ett yrke skulle man skaffa sig i fall om att det skulle hända att man blev ensam. Tack och lov att jämställdheten har blivit s mycket bättre - även om den inte är perfekt än. Jag tänker på vad den här Margit i filmen fick finna sig i.
Kram från Ingrid

Musikanta sa...

Veiken:
Du är yngre än jag så för dig måste det ha varit helt naturligt att dua dina närmast och andra släktingar. Det kändes obekvämt för mig när jag som nygift bestämde mig för att säga du till föräldrarna - det tog några år innan jag och dom vande sig. (De föreslog det aldrig.)

Nej, det är klart att en så snäll och menlös film som dessutom bygger på en klassisk melodi inte skulle göra någon succé idag. (Nu är jag INTE ironisk.) För att en film ska slå idag måste det ingå lite eller mycket sex att titta på för att inte tala om alla amerikanska filmer där våld är legio. I den här filmen höjdes inte rösterna en enda gång mot varandra - fantastiskt!
Ha det gott själv!

Tove Olberg sa...

Ännu ett hej:-)
Självklart har det hänt en del på de åren mellan oss - kanske inte för mig självupplevd/personligt vetskap, men kännedom har jag fått ta del av från mina anförvanter, vänkrets och genom att söka den kunskapen. Och vad gäller förvärvsarbetande kvinnor/mammor så var det inte alldeles självklart då jag blev mamma 1975. Inte gift, men hade en far till barnet. Att jag dessutom 1978 valde utbildning som pågick i 2 år och direkt efter blev jag heltidsarbetande var inte helt lätt att få acceptans för heller. Ändå var allt redan mycket bättre. Underbart intressant är dessa frågor :-)
Vad gäller god vilja eller inte så skulle min mor ha fyllt 80 år i oktober 2015. Så ja, visst kunde du ha varit min mamma :-) Mina äldsta vänner är 97 och 82 år så visst umgås jag i äldrekretsen och vi har stort utbyte av varann. Jag miste min far som 25 åring. Min mor växte jag inte upp med, men vi fann en fin relation sista åren tills hon dog i KOl 2007.Leve äldreskapet och du är ju ett gott exempel på det!
Ha det igen :-)