Alla härliga bilder (utom fåren) i detta inlägg har jag hittat hos Pia Olsen på nätet. Går att klicka större
Bort med smörgås, smör, pasta och socker i alla former. Bort alltså med nästan ALLTING som är gott att äta! Inte går ett äpple upp mot en bit prinsesstårta eller en morot mot en färsk fralla med smör och ost. Eller med skinka och majonnäs…
Läste idag i NT att en man som opererats för fetma bara fick äta två deciliter mat i varje portion. Och bara tre gånger om dagen. Jag tänker också lägga upp två deciliter mat till lunch och middag på min tallrik och när jag ätit upp det ska jag omedelbart springa till datorn och lägga patiens eller läsa bloggar. Jag tänker också inköpa några mindre tallrikar. Då kan man nämligen inte lägga upp så mycket mer mat än två deciliter på dessa. Det får bli min strategi, få se om den lyckas.
Istället för att promenera har jag börjat smålunka till björken. Här på landet är det ju ingen som ser mig, bara en och annan hundägare och fåren som jag brukar gå förbi. Springa vågar jag inte för då känns det som om jag vore någon sorts ångvält som sätts igång. Kan inte vara bra för hjärtat…
Fåren verkar skeptiska till min motionslunk
Är jag riktigt disciplinerad med mina två deciliter bör jag gå ner ett halvt kilo i veckan. Det innebär att jag har att se fram emot åtminstone sex månaders total avhållsamhet från ALLT som är gott att äta. Faller jag till föga i jul tar det ytterligare några månader. För att inte tala om semlor och sådana frestelser när den tiden kommer.
Att jag bestämde mig för att börja ett nytta och sundare liv just idag berodde närmast på att jag tog fram en kavaj igår för att ha på mig till ett möte på kvällen. Den gick inte att knäppa eftersom det visade sig vara ungefär trettio centimeters glapp mellan knapparna och knapphålen. Även ärmarna satt som korvskinn. Den passade för två år sedan…
Om sex månader kommer mina byxor att vara lika stora som på bilden, det är jag säker på...
13 kommentarer:
Mhm. Usch vad det där var välbekant. Alldeles för likt. Suck. Stön. Men lycka till, självklart!
Klimakteriehäxan:
Kul att du tittade in. Denna gång är det blodigt allvar! Har hållit mina points hela dagen samt gått promenad. Återstår bara ca 180 dagar nu tills jag är nere i idealvikten...
Mmmm...behöver nog utmana mig själv, jag också:). Det är inte roligt när kläderna stretar. Obekvämt som tusan.
Två dcl fem gånger om dagen; var det så?
Kramar!
Karin:
Tyvärr bara TRE om dagen. Sen fick han kanske äta en morot eller en frukt också, vad vet jag...
För mig var det inte bara frågan om att kavajen stretade. Jag såg ut som Chaplin ungefär!
Kramar tillbaka från Ingrid
Näe, vad trist... akta dig för jojoeffekten. Jag tror att du har bantat så länge jag känt dig. Men om det tagit så många år att gå upp de där 12 kilona, kan du nog inte räkna med att de ska försvinna på ett par veckor.
Jag har fullständigt gett upp slanka drömmar - mina kilon sitter där de sitter känns det som. Men jag ser till att de inte blir fler. Det är fullt sjå bara det.
Bloggblad:
Nej, kanske på ett halvår om jag håller diet hela tiden, vilket naturligtvis inte går...
Förra gången tog det ca 8 månader att gå ner 14 kg, men då var jag också ovanligt motiverad. Tyvärr förmerar sig kilona varje gång jag ställer mig på vågen, så det var därför jag tänkte ta nya tag.
Ja, det låter ju inte så kul! Tårta som är så gott!!
Kämpa på så gott det går, men bli inte fanatisk.
Kram från Eva
(När jag skulle skriva i sjösjukeordet var det "demens", hellre lite rund än dement, eller hur?
Eva:
Visste inte att jag också hade sjösjukeord på gång - det måste vara något nytt som Blogger hittat på.
Tyvärr blir man nog lite manisk när man försöker hålla en sträng diet. Börjar läsa kokböcker och bakrecept och sånt...
Det svåraste är nog att tacka nej till diverse läckerheter när någon gjort sig besvär med att baka eller bjuda...
Kram från Ingrid
Håller med bloggblad: Ju mer man svälter sig, desto mer lär sig kroppen hushålla med kalorierna och desto lättare går man upp sen igen. Kanske kan man minska tårtbitarnas storlek lite och skippa socker i kaffet och kanske strunta i att ta om många gånger, men som jag ser det blir det ohållbart att i längden neka sig en massa som man egentligen vill ha. Enda ekvationen som går ut i min värld är att all energi som tillförs också måste förbrukas, det vill säga: äter man en kaka till så får man gå ett varv till runt byn.
Och man förbrukar inte mer genom att springa istället för att gå! På det sättet förbättrar man flåset, men man bränner inte fler kalorier. Man kan gå myrsteg om man vill!
Men: ju mer muskler man får, desto mer energi förbrukar kroppen i viloläge. Att röra på sig ger alltså en synergetisk effekt som späkelsen saknar: man bränner kalorier och omvandlar sakta men säkert kroppen till mer muskel/mindre fett, vilket autobränner mer kalorier. Är du med?
Strunta i decilitermätandet -- ät sånt som gör dig glad och motionera bort det sen. Det är ingen stor ändring i livsstilen som behövs för att man ska lyckas med en varaktig viktminskning.
Eller vad lär VV ut?
Miss Gillette:
Jag tackar dig för ditt långa och intressanta inlägg. Jag tror du skulle kunna åka och hålla föredrag om den bästa metoden att gå ner i vikt :-)!
Jag har redan skippat decilitermätandet - men det gav en liten vink om hur stora portioner man behöver äta för att överleva...
VV lär ut att man kan äta allt men inte alltid och inte så mycket som man tror! Jag mår alltid väldigt bra när jag håller en sträng diet - jag mår bättre när jag inte äter mjöl och socker dvs. kaffebröd, smörgås etc.
Det är egentligen mest socialt besvärligt att försöka leva sunt som när man tackar nej till efterrätt eller tårta i något större sammanhang, eller om någon har gjort sig till och bakat något extra gott.
Då blir det alltid frågor varför man inte vill ha och matdiskussion i all oändlighet. Värdinnan blir också ofta tjurig om man inte uppskattar hennes jobb! Lite att jämföra med dem som INTE kör bil och tackar nej till alkohol...
F.ö. är det mycket lättare att gå promenader när man inte är så tung, haha!
musikanta: Äsch, jag är bara förnumstig. Jag tycker VV verkar säga sanningen också -- väldigt bra motto, att man kan äta allt men inte alltid och inte så mycket som man ... vill, handlar det väl om snarare än tror?
Liksom du mår jag bättre av att inte äta stampig mat. Jag tvingades äta en massa grönsaker som halvstor -- när jag var i tioårsåldern öppnade Göteborgs första vegetariska restaurang, men vegetariskt på den tiden var ju lika med råkost, så jag var måttligt road. Ändå indoktrinerades jag -- och är glad idag för just den lilla delen av hjärntvätten. När jag återupptog grönsaksätandet självmant var det i nån sorts nyttighetstänk, men jag märkte ju snabbt att kroppen mådde bättre, och i och med det även psyket. Och all god vegetarisk mat man kan laga! Ingen pina alls! (Jag är som du vet inte vegetarian, men äter nog mindre kött än genomsnittet.)
Att man blir ifrågasatt som nykterist vet jag mycket väl ... men i min generation verkar det vara ganska accepterat att tacka nej till sötsaker (det tycks inte vara avhängigt av vilka kretsar man rör sig i).
Men det är svårt med mat. Den finns precis överallt i såna enorma mängder, och alla har råd att äta alldeles för mycket -- särskilt av skräpmat. Tänk så enkla svaren på de existentiella frågorna måste ha varit när all ens vakna tid gick åt till att hitta föda åt sig själv och de sina: Varför lever jag? För att leta mat så att jag kan leva vidare ...
Miss Gillette:
Jag har ofta tänkt på hur väldigt billig all s.k. skräpmat är i förhållande till annat. Det är mycket billigare att köpa falukorv och köttfärs än sojakorvar eller quornbiffar.
Fyra mazariner kostar numera 10 kronor i vår affär och en jättestor chokladkaka får man på Lidl för ca 7 kronor! Grönsaker är dyrt i förhållande till näringsvärdet och även frukten.
Men det är jättebra för dina små flickor att du själv äter grönsaker - de gör ju många gånger inte som man säger utan som man själv gör...
Eftersom MM är laktovegetarian vet jag att vegetarian ofta är jämställt med råkostsätare. Folk blir ofta förvånade när han vill ha VARM mat. Men det är, som du skriver, inte särskilt svårt att snärva till en vegetarisk måltid. Vill man, kan man ju använda sig av alla goda (dyra) halvfabrikat.
Roligt sista stycket i din kommentar och verkligen något att fundera på...
musikanta: Vad gäller det uppväxande släktet -- i den här familjen men också mer allmänt -- är jag övertygad om att alltfler blir vegetarianer, veganer eller samvetsvegetarianer. Eller att man åtminstone drar ner på köttkonsumtionen. Det förekommer glädjande nog en hel del diskussioner om vad vi sätter i oss, och utvecklingen har hittills varit ohållbar. Det känns som om pendeln måste svänga tillbaka, att den gör det rätt snart.
Jomen existentiella funderingar är ju solklart en välfärdssysselsättning. Och den är inte alltid klädsam.
Skicka en kommentar