Dagens namn är Gottfrid

För mig är det namnet alltid förknippat med professor Gottfrid Boon, som jag spelade för under fyra år från det jag var tolv år tills dess jag var sexton. Varannan söndag under terminerna åkte jag ensam upp till Stockholm med ett persontåg, som stannade vid minst tio stationer under resan från Norrköping.

Min pappa, som var ekonomisk, tyckte att det var onödigt att betala sex kronor extra för snälltåg. Persontåget tog över tre timmar och när jag kom fram tog jag spårvagnen från Tegelbacken till Nybroplan. Professor Boon bodde i en magnifik våning på Artillerigatan och jag kom ihåg att jag var våldsamt imponerad av att han hade en teckning av Picasso i hallen.

I rummet där han undervisade mig fanns det två Bechsteinflyglar bredvid varandra. Väggarna var belamrade med fin konst - tavlor hängde överallt i flera rader ovanpå och bredvid varandra.

               

Bilden från nätet

Ofta hoppade han runt och slog mig lätt på axlarna för att jag skulle hålla ner dem och inte spänna mig när jag spelade. Han nynnade med och sjöng och pratade och gestikulerade hela tiden. Han lärde mig mycket, framför allt ett fint anslag, som jag haft enorm nytta av senare.

Som tolvåring spelade jag första satsen ur Haydns lilla pianokonsert i D-dur på en musikuppvisning i flickskolan med min musiklärare som ackompanjerande orkester på ett andra piano. Satsen spelade jag upp för honom när jag kom dit första gången, kom jag ihåg. Men den fick jag lägga undan, och sen var det små enkla stycken som han stack åt mig för att jag skulle börja om från grunden...

När jag spelat färdigt tog jag spårvagn till Nockeby, där min snälla faster alltid bjöd mig på parisare, det bästa jag visste. Senare på eftermiddagen tog jag så spårvagnen igen till Centralen och klev återigen på det långsamma persontåget hem. Pappa hämtade mig vid stationen med bilen på kvällen.

När jag googlade på Gottfrid Boon läste jag att han själv hade varit en mycket framgångsrik konsertpianist innan han ägnade sig helt åt undervisning och blev professor vid Musikaliska akademin. Jag upptäckte också att jag var i mycket gott sällskap. Både Hans Leygraf och Käbi Laretei och många andra berömdheter har varit hans elever. Själv var Boon elev till Arthur Schnabel, en på den tiden världsberömd konsertpianist.

Arthur Schnabel - bilden från nätet

Boon gav också ut en pianoskola som jag tyckte var förfärande tråkig och som jag som väl var hade sluppit att börja spela i.

När jag var sexton år tog andra intressen överhand och att öva skalor och sitta timmar vid pianor var det som jag var minst intresserad av. Så relationen med professor Boon tog slut av sig själv, kan man säga... Men den fina grund som Gottfrid Boon lade i mitt musicerande liv är jag honom evigt tacksam för.