- Det är en tant, sa hon.
- Hur gammal då, frågade jag.
- Så där tjugofem år ungefär.
Livet som pensionär är i och för sig mycket angenämt om man inte är sjuk och om det inte är en katastrof när bilen eller en tand går sönder. Man får också rabatt på bio, tunnelbanan, Swebus och en del museer, vilket inte är att förakta. Även om man har varit VD för ett börsnoterat bolag och med en miljon i månadslön och allting fritt…
Dock finns det saker som är negativa. En är att alla som är över sextiofem år buntas ihop till en enda grå pensionärsmassa och kollektivt kallas för pensionärer alternativt gamlingar eller åldringar.
Alla bilder till inlägget är hämtade från Gunilla Dahlgrens lilla bok "Ingen ålder för en domkyrka". Går att klicka större.
Det är dock en viss skillnad mellan att nyss ha fyllt sextiofem och till att fira sin hundratvåårsdag som en dam gjorde häromdagen och som en prästvän berättade om att hon skulle uppvakta. Alla tycker heller inte om dragspel, vilket inte hindrar att jag själv har börjat göra det på gamla dar…
När jag en gång hälsade på min salig mamma på servicehuset Blå Porten i Söderköping i början på 2000-talet – hon var vid det laget nittio år fyllda - mötte hon mig med tidningen i högsta hugg och var mycket indignerad.
- Jag tänker säga upp prenumerationen på NT, sade hon ilsket.
- Varför då, frågade jag.- Jo, här skriver dom i tidningen att GAMLINGARNA på Blå Porten hade samlats i matsalen för att lyssna till sånggruppen si och så. Jag var där men jag är väl ingen gamling. Jag är ju fortfarande samma människa inuti…
Jag reflekterar över detta då jag mötte ordet senast idag i NT:s notis om programmet Pensionärsdjävlar. ”Gamlingarna lurar turister”. Jag har bara sett ett program, men de flesta medverkande verkade inte särskilt ålderstigna även om de försökte göra sig äldre än de var!
När börjar folk i arbetsför ålder (barn tycker ju att alla som är fem år äldre än de själva är gamla) och journalister räkna folk som gamlingar eller åldringar? Är det när man har flyttat till äldreboendet som man blir det per automatik, eller räknas man också som sådan om man bor kvar i sitt hem och kanske behöver hjälp av hemtjänsten?
För man blir väl inte plötsligt gamling eller åldring för sina vänner eller grannar om man fortfarande bor kvar i sitt hus eller sin lägenhet och sköter sig själv? Om man nu nödvändigtvis är tvungen att ange åldern av något skäl kan man väl säga en äldre dam eller äldre herre istället för de kränkande uttrycken ”gamling” eller ”åldring”.
13 kommentarer:
Ett angeläget inlägg!
Jag blir ofta irriterad på att man lägger folk i olika fack utgående ifrån deras ålder. Därför har jag konsekvent undanbett mig alla jämna födelsedagsartiklar i tidnimgarna på orten när jag har bemärkelsedag. Som brukligt är så firas man litet extra när man fyller jämna tiotal och nu för tiden också jämna femtal. Inte för att jag inte vill berätta hur gammal jag är utan för att man blir stämplad för att vara gammal när man når en viss ålder, litet beroende på vem som "stämplar". Och just det kan bli en hämsko åtminstone i en liten bygd, för du blir mera eller mindre omyndigförklarad när du börjar nå pensionsåldern. Förstår inte ungdomsidealet alls eller den rädsla som finns för att bli äldre. Alternativet är ju att dö, så man borde väl vara glad som sjuttsingen för att man har förmånen att bli äldre och många år. Det händer att när man gratulerar någon på födelsedagen, så får man nu och då höra att men nej usch, det är väl bara att beklaga.
Man kan födas urgammal, och dö ung fastän man är till åren...allt handlar om hur man är till sinnet.
Jag gillar inte att man omyndigförklarar äldre personer som man gör...en dag blir de yngre också äldre om de får leva..
tycker Karin som inte alls är gammal utan en ung jänta i själ och hjärta...
Kramar!
Jag råkade på en kär vän idag, vi har inte träffats på ett tag så det fanns en del att prata ikapp.
Vi pratade om jobb, arbetslöshet och det trista faktum att har man passerat 50 är man inte speciellt attraktiv på arbetsmarknaden.
Jag sa: ingen skulle väl vilja ha mig, "gammal kärring på 56" och Lena ropade högt "vad säger du, så är det inte!".
Hon blev arbetslös vid 63 - fick nytt jobb och gick i pension vid 65.
Idag är hon 70, fräsch som en nyponros och lever livet! Vi var hjärligt överen om att det är inte siffrorna som räknas det är hur man känner sig inuti.
Tack för ett bra inlägg Ingrid!
Visst flyttar man fram sina gränser allt efter som man blir äldre. Ungdom är ju en åkomma som alltid går över, som nån klok person sa. Även om ungdomar inte alltid inser det, haha! Jag har goda vänner i alla åldrar, både mycket yngre och mycket äldre än jag själv, och inte känner jag nån skillnad när vi umgås, inte.
Men att petas in i en kategori pga ålder är gräsligt. Tyvärr är det nog ändå så att man i hög grad ratas på arbetsmarknaden efter fyllda 50, i alla fall inom många yrken. Helst ska man vara 25-30 år, välutbildad och med 20 års yrkeserfarenhet...
Karin:
Tack för ditt långa och tänkvärda inlägg. Sen jag hade min femtioårskris har jag inte haft några ålderskriser, utan bara varit tacksam för varje år som man får.
Jag retade mig mest på att man buntar ihop gamla människor och kallar dem "gamlingar" vilket är oerhört diskriminerande eftersom alla fortfarande i högsta grad är individer. Jag, som så ofta besöker äldreboende, kan intyga detta. Ungefär som man buntade ihop alla färgade förr och kallade dem n-r...
Med undantag av diverser småkrämpor så känner jag mig som du ung till sinnes - lite klokare kanske än när jag var tjugo :-)!
En forsatt skön söndag önskar jag dig! Kramar från Ingrid
Hej Yvonne och kul att du tittade in här hos mig!
Tyvärr stämmer det nog att man inte är särskilt attraktiv på arbetsmarknaden när man är 55+. Roligt att det finns undantag som du berättade om.
Eftersom jag är hantverkare har jag inte känt av att jag inte är önskvärd på arbetsmarknaden efter pensionen, haha.
Har aldrig haft så mycket att göra som de senaste åren. Nu börjar det mattas lite, men det har också att göra med att församlingar slås samman och gudstjänster halveras.
Ibland blir det inte ens fullt jobb åt de ordinarie kantorerna. Men jag tröstar mig med att jag inte kan begära att jag ska fortsätta jobba mer än heltid när jag snart fyller sjuttiofem...
Men som 56:åring ska man nog vara rädd om det jobb man har i dagens läge. Fast arbetsgivarna lär väl snart får upp ögonen för hur mycket tryggare det är att ha en sådan på jobbet än en småbarnsförälder, som ofta måste vabba...
Kramar och ha en fortsatt skön söndag!
Olgakatt:
Du glömde att skriva att man också ska vara barnlös och helst inte kvinna, haha!
Jag köper att man talar om 30-talister etc. men INTE att man talar om gamlingar eller åldringar som ett kollektiv. Det är inte första gången jag träffar på ordet i vår lokalblaska.
Jag anser det är lika diskriminerande som att använda ordet ngr som kollektivt uttryck för alla svarta eller färgade.
Men vi säger ju ungdomar, invänder kanske någon. Det ordet har alltid haft en odelat positiv innebörd vilket är precis tvärtom med orden gamlingar och åldringar.
De sistnämnda är förknippade med diverse handikapp, rullstolar och allmän demens, åtminstone för mig.
Jag umgås också med människor i olika åldrar, mycket genom musiken. Har man ett gemensamt intresse har åldern ingen betydelse.
Sen är det en annan sak kanske att man trots allt kanske trivs bäst med dem som är någotsånär jämnåriga och och som man har många upplevelser i tiden gemensamt med.
Ha en skön fortsatt söndag!
Vi är ett åldersfixerat folk. Om man inte envisades med att skriva Greta (54), varje gång man talar om en människa, skulle vi kanske (men bara kanske) fokusera mer på människan bakom namnet.
Och inte var det bättre förr!
säger
Margaretha
Ja, intressant det där med ålder. Jag märker själv hur jag säger "När jag var ung...". Alltså räknar jag mig själv som gammal nu, eller? Men visst har det förändrats! Jag har ett foto på mig när jag var bebis 1965. Min mamma håller i mig och min mormor och gammelmormor står bredvid. Trots att min mamma bara är 21 år på det kortet ser damerna nästan lika gamla ut! Jag tror det beror på klädsel, frisyr och något obestämbart "gammalt". Så skulle en 21-åring aldrig se ut idag.
Det viktiga är kanske inte hur gammal man är utan hur man är gammal, brukar jag säga. För faktum är att jag träffat på gamla 20-åringar och unga 80-åringar.
Men hur väl vi än tröstar oss med allehanda uttryck, återstår faktum att man betraktas som gammal ganska tidigt. Det finns många gränser; det kan handla om kläder, musik, IT-färdighet, teknikintresse etc...
Helt allmänt har faktiskt vår generation tillåtit de unga att "sticka upp" mycket mer än vad vi själva fick göra och då får vi också ta konsekvenserna. Många gör det också; genom att försöka se ut som en tonåring och bete sig som en sådan... Nästan lite patetiskt ibland.
Själv ser jag den lite högre åldern som en befrielse från plikten att vara behagfull och söt. Jag njuter av att vara häxa. :)
Trevlig kväll!
Margaretha:
Läste just idag i tidningen att en kvinna som var 62 år och sökte en tjänst som jobbcoach blev förbigången av någon som var yngre med mycket sämre meriter. Men det blev visst ett fall för diskrimineringsombudsmannen i alla fall.
Jag retar mig mer på när man skriver "en kvinnlig bilförare" istället för åldern efteråt. Är det någon som skulle komma på tanken att skriva "en manlig bilförare"?
Ingrid som fortfarande är ute i jobbsvängen.
Lotta:
Jag kommer ihåg att när jag var 27-28 år jag hade promenaddräkt, pumps, hatt och halvlånga handskar till vårpromenaden. Numera är det möjligtvis mina bekanta över 80 som skulle gå klädda så...
Min mamma skulle nog dött hellre än att ha gått ut och visat sig i täckjacka och jumpadojor. Hon tog under hela sitt liv aldrig på sig ett par långbyxor!
Skönt att även äldre kan vara praktiskt klädda nu för tiden.
Kram!
Ailas:
Det finns bara ett tillfälle i livet när jag känner mig riktigt ålderstigen och det är när jag hör musikfrågorna på "På Spåret". Jag har nästan ALDRIG hört något av det de spelar förut och kan inte namnet på vare sig någon artist eller någon grupp någonsin...
Annars är jag som du - njuter av att ha kommit i den åldern att man kan göra lite som man vill och klä sig praktiskt när det behövs. Och att jag aldrig någonsin mer behöver klämma in mina stackars fötter i skor med stilettklackar som i ungdomens dar :-)!
Ha en fortsatt skön måndag önskar Ingrid.
Jag brukar ju läsa Magdalena Ribbings spalt i DN på nätet, och där blir jag ofta irriterad över just det där med att ÄLDRE gör si och så och YNGRE gör så och si. Sånt trams. Det var som min gynekolog sa till mig, en femtioåring i dag är inte som en femtioåring för 30 år sedan. Kost, motion och kreativa sysselsättningar håller oss igång på ett helt annat sätt än våra mormödrar höll igång, så vi har liv i oss mycket längre, även om vi kanske inte blir så mycket äldre.
Som Olgakatt skriver, ungdom är man bara för tillfället, det är inget att yvas över för det har alla varit. Och det varar inte särskilt länge.
Apropå den där spalten, en annan sak jag blir förbaskad på är hur folk som flyttar till Stockholm klagar på hur otrevliga stockholmare är. Varför flyttar de då dit??? De får väl vara lite kreativa och se till att ordna inkomst på sina hemorter där folk tydligen är så mycket trevligare???
Nu ska jag sluta vräka ur mig : )
Kramar!
Skicka en kommentar