lördag 22 september 2012

665. Lördagstema Tell&Show – Musik

Musik, som är lördagstemat denna vecka kan man skriva mycket om. Några veckor efter att jag bestämt mig för detta ämne hittade jag den här sidan i Flickornas gyllene bok där jag bl.a. skrivit om mitt största intresse 1948. Redan då tycker jag mig läsa mellan raderna att musik egentligen inte var en hobby utan mer en plikt. Min pappa hade sett till att jag övat piano en timme (minst) varje dag sedan jag var sju år.

 
Vem av mina kompisar som skrivit (Hm) inom parentes vet jag inte :-). De fick ju låna boken för att skriva sina namn i den. (Bilden går att klicka större.)
Vi den här tiden när jag var tolv år hade jag just börja öva in första satsen av Haydns pianokonsert i D-dur. Vi hade både flygel och piano hemma – min mamma spelade orkesterstämman på pianot medan jag spelade solopartiet på flygeln. Jag älskade pianokonserten, men var naturligtvis inte så teknisk att jag klarade av den sista satsen, som var betydligt svårare än den första.
Recensenten på vårens musikuppvisning i Hörsalen 1949 i Norrköping skrev någonting i stil med att den unga pianisten nog skulle le åt den avancerade uppgiften när hon blev större. Av en annan fick jag bara positiv kritik. Min älskade musiklärare och scoutfröken RAJ (Ruth Johanna Öslöf) spelade orkesterstämman.

 Jag spelade inte riktigt lika fort dock som den unge pojke, fast nästan...
När jag efter studenten skulle bestämma mig för vad jag skulle utbilda mig till, visste jag bara att musiklärare ville jag absolut inte bli. Och konsertpianist kunde jag heller inte bli eftersom jag hellre gjorde andra saker än övade på pianot. Jag var helt införstådd att en konsertpianist måste öva minst fem timmar per dag och det hade jag ingen som helst lust med.  Jag var dessutom då mest intresserad av jazzmusik.
Så kom det sig att jag inte yrkesutbildade mig inom musiken – det enda område som jag var bra på – förrän 1986 då jag kom med på kantorskursen 1986 i Linköping.

Många av mina intensivaste minnen är förknippade med musik. (De andra är matminnen J.) När jag var åtta år hörde jag Tomtarnas Vaktparad spelat av en musiker på xylofon när min mamma och jag var på Marcussons konditori  i Norrköping. Det köptes senare av Peter Ölander, OS-kocken, som öppnade restaurang i lokalerna. På den tiden höll sig även en del konditorier med levande musik. Jag minns min stora lycka när jag fick skivan mitt i sommaren på min nioårsdag av en vän till familjen.
Ett annat sådant intensivt minne är när jag hörde Monica Zetterlund i radio för första gången någon gång i slutet av 1950-talet.  Kom ihåg att jag då rusade in till min dåvarande man och skrek att en ny Ella Fitzgerald var född. Om inte ännu bättre. Lustigt är att jag kommer ihåg precis var jag var och när jag hörde en sång eller en melodi som gick rakt in i hjärtat, ungefär som jag kommer ihåg när och var jag var när jag fick reda på att Jack Kennedy hade mördats eller om terrorattacken i World Trade Center.
Så var jag på besök för närmare trettio år sen hos min svärfar, när jag i hans kök hörde Barbra Streisand sjunga All I ask of you av Andrew Lloyd Webber för första gången. Melodin med sitt nonaintervall i början kombinerad med Barbras fantastiska sång fick mig att gråta. Fortfarande kan jag inte höra henne sjunga den utan att röras till tårar. Barbra är min favoritsångerska även om jag inte alltid gillar alla sånger hon sjunger. Barbras insjungning finns inte på Youtube men väl på Spotify där man kan njuta av hennes underbara röst i denna sång. Man kan också passa på att lyssna till hennes tolkning av C'est si bon, som kanske är ännu vackrare...



Här sjunger lilla Jackie Evancho All I ask of you. Även om hon sjunger väldigt bra är hon en blek kopia av Barbra Streisand.
Jag gråter också ibland när jag hör Jussi Björling eller någon världsberömd sopran sjunga romantiska arior ur Verdis operor. En annan sångare, som gör att jag fryser och får tårar i ögonen, upptäckte jag i julas när jag googlade på Have Yourself a Merry Little Christmas, som jag skulle spela tillsammans med min vän trumpetaren på midnattsmässan i Mogata kyrka.
Han är en kanadensisk smörsångare, heter Michael Buble och sjunger absolut rent med sin vackra stämma. Finns massor att lyssna av honom på Spotify. Han gillar att sjunga gamla evergreens från min ungdom…


  
 Michael Buble sjunger Have yourself a Merry little Christmas.
Jag lyssnar också gärna till klassisk musik, men den får mig sällan att rysa på samma sätt. Undantag är temat i första satsen av Rachmaninoffs andra pianokonsert som jag nyss hade sjungande i mitt huvud varje dag i en vecka, sen jag lyssnat på den medan jag strök skjortor.
Van Cliburn spelar första satsen av Rachmaninoffs andra pianokonsert.

Lördagsbloggare

Nästa lördag är mitt sista tema för den här månaden - Efternamn. Är det någon som vill ta över i oktober så hojta till redan nu!

14 kommentarer:

Karin sa...

Härliga inspirerande kärleksförklaringar till musiken. Tänk att det skulle dröja så länge innan ni "fick varandra" på riktigt, du och musiken!

Bloggblad sa...

Jag ska se till att ta med en packe pappersnäsdukar nästa gång du kommer för att lyssna på S:t Laurentii kyrkokör!

Musikanta sa...

Karin E:
Ja, det tog tid innan jag fick betalt bara för att spela och ha körer som var roligt. Efter att ha blivit färdig mellanstadielärare 1974 fick jag förstås "ta musiken" som inte många av mina kollegor ville eller kunde ha - ett av de jobbigaste ämnena i skolan. Mycket arbete och mycket lite uppskattning, utom då det gällde skolavslutningarna och Lucia. MM ställde upp och passade Mirren i två somrar, annars hade jag väl aldrig blivit kyrkomusiker heller.

Musikanta sa...

Bloggblad:
Jag visste inte att ni hade engagerat Michael Buble eller Barbra Streisand som solister.Bra i så fall att du tar med dig näsdukar om inte mina egna skulle räcka till.

Skämt åsido, jag gråter ALDRIG annars, det är det som är så konstigt. Bara när jag hör något riktigt vackert eller blir rörd av någon annan orsak. Inte när jag blir ledsen...

ByFånen sa...

Musikanta, som kvinna och intresserad av jazz, har du möjligen några minnen av Marie Adams? Jag skrev om henne i ett inlägg för inte så länge sedan i inlägget Lokal kultur. Hon var ju något för tiden så ovanligt som kvinna med eget band.

Musikanta sa...

ByFånen:
Jag har absolut hört namnet men kommer inte ihåg henne tyvärr. Läste ditt trevliga inlägg och förundrade mig över denna grand old lady, som fortfarande kunde riva av en boogie. Det gäller att lägga sig i hårdträning om jag ska orka med så länge :-). Än har jag några år kvar tills jag blir 88!

Katta sa...

Vilka härliga musikminnen du har och beskriver så fint. Den första skiva med klassisk musik (!) jag köpte som tonåring var just med van Cliburn (Tjaikovskys pianokonsert no 1) och samsades länge tillsammans med Elvis, Beatles, och Co i min bokhylla tills böckerna tog över. Numera lyssnar jag mest på rysk folkmusik, fado, flamenco och spanska coplas. Men det väcker goda minnen att höra sin ungdoms alla favoriter ibland.
PS. Min nya blogg verkar fungera problemfritt...hittills.

Musikanta sa...

Katta:
Tjaikovskys pianokonsert hör också till de musikstycken som jag älskade från den första gången jag hörde den i nio- tioårsåldern på konserthuset i Norrköping. Föräldrarna hade tre abonnerade platser där, förmodligen för att jag skulle få inspiration till vidare pianoövningar. Mest tyckte jag förstås om pianokonserterna och var alltid nyfiken på vad de kvinnliga pianisterna skulle ha för färg på klänningen. Griegs a-mollskonsert var en annan sådan där ögonblicksförälskelse.

Annika sa...

Ja, nog har du musiken i blodet.
Barbra Streisand är verkligen ONE of a KIND!! Vet inte om hon sjunger så mkt längre, men aj vad hon brukade kunna. Vilken RÖST!!
Numera är det väl Celine Dion och Christina Aguilera och sådana jätteröster som regerar.
Stora röster är ngt alldeles speciellt.
JAG tycker också om Michael Buble och den där julskivan har jag + andra låtar med honom.
Trevligt att läsa ditt inlägg.
Kramar!!

Musikanta sa...

Roligt att vi gillar samma sångare och sångerskor trots att det är så många år mellan oss! När Michael Buble och Barbra Streisand sjunger hörs ibland inte deras röster eftersom de sjunger med samma svängningstal som orkestern eller något instrument.

DET är att sjunga rent och det är det få som gör. Jag ska lyssna mer på Celine Dion och Christina Aguilera, som jag också tycker mycket om, ifall det sker likadant med deras röster. Kan vara skoj att veta! Ska nog önska mig julskivan av MB till julklapp - bra tips!
Kramar från Ingrid

Pettas sa...

Vi har väldigt liknande smak. Så vi kunde sitta tillsammans och lyssna på allt det sköna.
Mitt bidrag till lördagstemat kommer så småningom. Har inte hunnit med den här gången.

kram
Karin

Musikanta sa...

PettasKarin:
Så roligt att du delar min musiksmak. MM gillar inte alls samma musik som jag. Men jag lyssnar till Spotify med mina lurar så han slipper höra.

Ta det lugnt - jag ska faktiskt föreslå att man kan skriva lite mer om lördagstemat senare om man får lust. När man läser andras bloggar poppar det ofta upp minnen som man ångrar att man inte tog med då man skrev inlägget.

Kramar från Ingrid som just ätit den allra sista skivan av ditt helt oemotståndliga bröd - bantningen avbröts radikalt när Marianne och Monica kom med den :-)!

Eleonora sa...

O så många minnen och sammankopplingar du har genom musiken! Men det är kanske naturligt när man sysslar med musik så mycket som du gör. Och att väldigt mycket kryper in i kroppen på dig, det förstår jag ju också. Underbar förmåga och härligt sinne!
Stor kram från din vän Eleonora

Musikanta sa...

Eleonora:
Ja, musik (och mat :-)) har betytt väldigt mycket i mitt liv och har frambringat många minnen. Genom musiken har jag också fått många kontakter. Det var särskilt roligt när jag gick kantorskursen på somrarna då 1986-87. De flesta var ju 20-30 år yngre än jag, men det märktes inte så mycket eftersom vi hade musiken gemensamt!
Varm kram tillbaka från vännen Ingrid