lördag 8 september 2012

Lördagstema Tell&Show – Min barndoms somrar


Utmed hela Bråviksstranden finns det massor av små eller större badhus, som förmodligen har kulturvärde eftersom de finns kvar sedan 1940-talet. ( Bilderna går att klicka större.)

1942, mitt under brinnande krig, köpte mina föräldrar en liten jordbruksfastighet  i  Krokek några mil norr om Norrköping för att ha som sommarställe. Jag förmodar att det var med baktanke att ha det som eventuell evakueringsplats om vi skulle bli invaderade av tyskarna. Vad evakuering betydde hade vi barn fått reda på och jag minns att jag var rädd bara man nämnde ordet. 

 
Vårt älskade sommarställe i Kroket.

Huset var gult och från början avsett för två familjer. Det hade två glasverandor men ingen toalett. Från början fanns det heller inget vatten, men det dröjde inte länge förrän vi fick en pump och en diskbänk inomhus. En vedspis fanns i det stora köket som man lagade mat och värmde strykjärnet på när man skulle stryka.
Till fastigheten hörde en liten åker på två hektar, som arrenderades ut, och en lada. I ladan stod familjens stora Chevrolet som hjulen var borta på. Däcken hade pappa fått lämna från sig när kriget närmade sig landets gränser. Olåst som den var, var det var en utmärkt lekplats för mig, min bror och våra kompisar. När det var hö i ladan tillbringade vi den mesta tiden där under regniga dagar och hoppade ner från höskullen i höet nedanför eller lekte kurragömma.


Jag som tioåring i mina första långbyxor. Ladan där vi lekte i bakgrunden.Göran och jag med lillebror Gunnar som föddes 1944.
 
Det var en bit att gå till dasset som låg bakom ladan, behövde man kissa fick man göra det utomhus eller på hinken som stod i föräldrarnas sovrum.  Det var alltid en pina för mig att sitta där ute på dasset eftersom jag fasade för att någon av killarna skulle öppna luckan bakom dasset och titta upp i hålet. Det hade hänt…
 
Utanför vårt sommarhus. Pappa tog kortet på familjen. Jag (ständigt poserande) längst till vänster, morfar, min bror Göran, mamma med lillebror Gunnar, farmor, min finska "syster" Valma och farfar. Måste nog ha varit 1945 eftersom Gunnar inte kunde gå än...
Huset låg halvannan kilometer från Bråviken där vi hade vårt lilla badhus med brygga ut i vattnet. Jag tror att det var det första som min pappa lät bygga. Där tillbringade vi nästan hela sommaren när det inte regnade. Min bror och jag cyklade ner till badhuset varje dag men jag har inget större minne av att föräldrarna var där. Min mamma var inte road av att bada och min pappa jobbade nästan jämt. Hon litade väl på att familjerna som var goda vänner och bodde nära vårt badhus tog hand om oss om det skulle hända något.


Mamma Mimmi utanför badhuset.
 
 
Vårt badhus finns kvar även om det är numera är vitt i stället för brunt och försett med en liten extra inhägnad brygga.
 
 
Till den lilla ön mittemot badhuset rodde vi ibland och lekte sjörövare.

Vi kunde simma bra, både min bror och jag. Jag hade flera vänner som också hade badhus i närheten och vi delade ofta systerligt och broderligt den medhavda matsäcken, som för det mesta bestod av saft och hembakade bullar.
 
Lillebror Gunnar med sin nya födelsedagspresent på bryggan utanför badhuset.
 
Kallt i vattnet...
 
Kompisens badhus där vi ofta höll till.
Min bror Göran var visserligen två och ett halvt år yngre än jag men redan som femåring var han en värdig motståndare både i schack och i kortspel. Ute spelade vi badminton eller krocket eller klättrade i den stora björken. På den tiden hade jag ingen som helst rädsla för några höjder.

Vi tillverkade mockasiner och pilbågar och lekte indianer – som tioåring var jag mitt uppe i bokslukaråldern och vurmade för indianböcker. Det enda smolket i glädjebägaren var när min mamma kommenderade in mig för att städa dass, torka disken, kratta gården eller hämta ved till spisen. Min bror behövde naturligtvis aldrig hjälpa till med något…
Höjdpunkten i veckan var när pappa kom hem med Allers som han prenumererade på för sin mottagning. Jag läste sorgfälligt igenom alla novellerna och serierna och fick mitt livs första idol i Mandrake, som jag fortfarande uttalar som det stavas. Sedan den tiden har jag alltid varit svag för herrar i slängkappor med rött eller vitt sidenfoder på insidan.
 
 
 Krokeks numera nedlagda station. Till vänster om stationen fanns en kiosk där jag varje vecka under sommaren inhandlade ett exemplar av Karl Alfred.
1951 sålde familjen sommarstället eftersom kommunen hade bestämt sig för att dra en väg tvärs över vår tomt. Området skulle därefter exproprieras. Huset och ladan revs och på åkern och tomten byggdes flerfamiljshus. Det enda som återstår är den gamla klätterbjörken.
 
 
Idag ser det ut så här. Det enda som återstår av vår tomt och vårt hus är vår klätterbjörk i mitten av bilden.
 
Gamla Konsumaffären, röd på den tiden, och som jag aldrig begrep varför jag aldrig fick handla i eftersom den låg precis tvärs över vägen från vår tomt räknat. I stället fick jag gå långt förbi och handla i Ruben Flinks affär som låg mitt emot stationen nästan en kilometer längre bort...
 
 
Konsum har övertagt Ruben Flinks affär idag...
 
Övriga lördagsbloggare hittar man i marginalen till höger på min blogg.

14 kommentarer:

Pettas sa...

Härliga minnen Ingrid!
Jag känner igen mig själv i mycket du beskriver, utedassproblematiken bl.a.
Din mammas klänning, så typisk för den tiden och flera år efter det. Gissar att hon hade sytt den själv, de flesta gjorde så
Undrar vad björken tänker, den som blev kvar efter all byggnation i det lilla samhället
Tack för trevlig stund här inne på din blogg!

Kramar
Karin

olgakatt sa...

Tänk, att björken fick stå kvar och länka tillbaka till ljuvliga sommarminnen!
Och 1-0 till Konsum...;)

Gnuttan sa...

Fascinerande att läsa din berättelse från då och se bilderna från nu. Att de kom i just den ordningen var väldigt effektfullt och fick mig att tänka till. Som saker och ting förändras ändå. Tur att trädet ännu står där dock, annars kan jag tänka mig att det hade varit svårt att orientera sig, om man bara har minnena från förr. Själv tycker jag det är otroligt fascinerande med just trän, och tänka på allt som har utspelat sig i dess omgivning genom dess levnadstid (för att inte tala på känslan att gå in i en gammal byggnad, som kyrkorna här i stan, från medeltiden).

Karin sa...

Spännande berättelse och så mycket som jag kan känna igen. Framförallt det där du skriver om att ni var nere vid sjön utan vuxna. All den där friheten som man hade som barn, som är otänkbar idag. Man var ute och lekte och föräldrarna hade vanligtvis ingen aning om var man var. Man kom ju hem till måltiderna och det räckte som kontroll.

Får du inte lust att testa klätterbjörken när du ser den idag?

englundskan sa...

Kul att följa historiken. En lada med hö och en badsjö borde alla barn ha tillgång till.

Maggan sa...

Härlig berättelse om din barndom. Så roligt att få följa med på tidsresan. Tack, Ingrid!

Musikanta sa...

PettasKarin:
Tack för rar kommentar. Roligt att du uppmärksammade mammas klänning - hade själv inte tänkt på att den var tidstypisk. Men det var nog hemsömmerskan som hade fixat den, mamma spelade hellre och sjöng än sydde.

Björken kanske tyckte det var skönt att slippa ungar som ständigt klängde omkring på grenarna :-)...
Kram från Ingrid

Musikanta sa...

Olgakatt:
Det är konstigt att björken fick stå kvar och samtidigt bra eftersom man kan orientera sig något efter den trots all nybyggnation. Men badhuset ser likadant ut nu som förr med undantag av det som jag skrev i inlägget. Och övriga kompisars badhus finns också kvar - än så länge i alla fall eftersom de egentligen inte erbjuder någon vackrare syn ur estetisk synpunkt.

Musikanta sa...

Gnuttan:
Roligt att du uppskattade mitt inlägg trots att det ju var ganska personligt. Jag tänker ofta som du när det gäller träd - tänker att det där trädet ska fortfarande stå kvar när jag är borta. Liksom allt annat i naturen.

Själva Krokeks samhälle är ju helt förändrat, borta är mjölkaffär och Konsumbutik (som ju uppstått ny i Ruben Flinks gamla) och massor av både villor och flerfamiljshus har byggt där det förut bara fanns åkrar och ängar. Men jag är glad att jag ändå har några foton kvar som visar hur det såg ut.

När jag sitter på pallen till Skällviksorgeln som byggdes 1762 tänker jag ofta på alla som suttit på den före mig...
Kram från Ingrid som tackar för en intressant kommentar.

Musikanta sa...

Karin E:
Vad gäller klättring i träd är jag helt och hållet förändrad. Jag vågar knappast gå upp på stegen till taket på vårt enplanshus. Och jag som var med och tävlade om vem som kunde klättra högst upp i björken! Det var alltid min bror som vann.

Du har helt rätt vad gäller vår frihet som barn. Precis som du kommer jag ihåg att ingen brydde sig om vad vi gjorde. Även om vi var tvungna att cykla på landsvägen en bit för att komma till vårt badhus, gjorde det inte så mycket. Trafiken under krigsåren var i det närmaste obefintlig.

Musikanta sa...

Englundskan:
Håller helt med dig :-). Roligt att du uppskattade inlägget!

Musikanta sa...

Maggan:
Jag blir helt rörd av alla snälla och uppmuntrande kommentarer! Tack själv Maggan!
Kramar

Bloggblad sa...

Roligt att få se. Både Gunnar och du är er väldigt lika, men som ung är du och Åsa som kopior av varandra.

Jag minns när vi åkte buss förbi badbodarna på en utflykt en gång, då berättade du om er stuga.

Tänk så annorlunda barndom vi har! På sin höjd lånade vi nåt gammalt tomt Frälsis och bodde i några veckor... annars reste vi iväg eftersom mina föräldrar inte kunde vara lediga om vi var hemma, ingen tog notis om att de hade semester då.

Musikanta sa...

Jag VET hur du hade det i din barndom - inte lätt att flytta omkring som ni gjorde. Jag bodde ju hela min uppväxt i Norrköping med undantag av några tidiga år på Kolmårdssanatoriet (bredvid sjukhuset). Jag tror att det var en anledning att föräldrarna köpte hus i Krokek också, de hade hunnit skaffa sig ett umgänge under de åren bland folk som bodde där .
Att vara barn till frälsningssoldater förr i tiden var jobbigt - du har ju berättat att ni fick klara er väldigt mycket själva, brorsan och du. De har det nog bättre nu för tiden förhoppningsvis.