Lördagstema Tell&Show – Min barndoms somrar

Utmed hela Bråviksstranden finns det massor av små eller större badhus, som förmodligen har kulturvärde eftersom de finns kvar sedan 1940-talet. ( Bilderna går att klicka större.)

1942, mitt under brinnande krig, köpte mina föräldrar en liten jordbruksfastighet  i  Krokek några mil norr om Norrköping för att ha som sommarställe. Jag förmodar att det var med baktanke att ha det som eventuell evakueringsplats om vi skulle bli invaderade av tyskarna. Vad evakuering betydde hade vi barn fått reda på och jag minns att jag var rädd bara man nämnde ordet. 

 

Vårt älskade sommarställe i Kroket.

Huset var gult och från början avsett för två familjer. Det hade två glasverandor men ingen toalett. Från början fanns det heller inget vatten, men det dröjde inte länge förrän vi fick en pump och en diskbänk inomhus. En vedspis fanns i det stora köket som man lagade mat och värmde strykjärnet på när man skulle stryka.

Till fastigheten hörde en liten åker på två hektar, som arrenderades ut, och en lada. I ladan stod familjens stora Chevrolet som hjulen var borta på. Däcken hade pappa fått lämna från sig när kriget närmade sig landets gränser. Olåst som den var, var det var en utmärkt lekplats för mig, min bror och våra kompisar. När det var hö i ladan tillbringade vi den mesta tiden där under regniga dagar och hoppade ner från höskullen i höet nedanför eller lekte kurragömma.

Jag som tioåring i mina första långbyxor. Ladan där vi lekte i bakgrunden.Göran och jag med lillebror Gunnar som föddes 1944.

 

Det var en bit att gå till dasset som låg bakom ladan, behövde man kissa fick man göra det utomhus eller på hinken som stod i föräldrarnas sovrum.  Det var alltid en pina för mig att sitta där ute på dasset eftersom jag fasade för att någon av killarna skulle öppna luckan bakom dasset och titta upp i hålet. Det hade hänt…

 

Utanför vårt sommarhus. Pappa tog kortet på familjen. Jag (ständigt poserande) längst till vänster, morfar, min bror Göran, mamma med lillebror Gunnar, farmor, min finska "syster" Valma och farfar. Måste nog ha varit 1945 eftersom Gunnar inte kunde gå än...

Huset låg halvannan kilometer från Bråviken där vi hade vårt lilla badhus med brygga ut i vattnet. Jag tror att det var det första som min pappa lät bygga. Där tillbringade vi nästan hela sommaren när det inte regnade. Min bror och jag cyklade ner till badhuset varje dag men jag har inget större minne av att föräldrarna var där. Min mamma var inte road av att bada och min pappa jobbade nästan jämt. Hon litade väl på att familjerna som var goda vänner och bodde nära vårt badhus tog hand om oss om det skulle hända något.

Mamma Mimmi utanför badhuset.

 

 

Vårt badhus finns kvar även om det är numera är vitt i stället för brunt och försett med en liten extra inhägnad brygga.

 

 

Till den lilla ön mittemot badhuset rodde vi ibland och lekte sjörövare.

Vi kunde simma bra, både min bror och jag. Jag hade flera vänner som också hade badhus i närheten och vi delade ofta systerligt och broderligt den medhavda matsäcken, som för det mesta bestod av saft och hembakade bullar.

 

Lillebror Gunnar med sin nya födelsedagspresent på bryggan utanför badhuset.

 

Kallt i vattnet...

 

Kompisens badhus där vi ofta höll till.

Min bror Göran var visserligen två och ett halvt år yngre än jag men redan som femåring var han en värdig motståndare både i schack och i kortspel. Ute spelade vi badminton eller krocket eller klättrade i den stora björken. På den tiden hade jag ingen som helst rädsla för några höjder.

Vi tillverkade mockasiner och pilbågar och lekte indianer – som tioåring var jag mitt uppe i bokslukaråldern och vurmade för indianböcker. Det enda smolket i glädjebägaren var när min mamma kommenderade in mig för att städa dass, torka disken, kratta gården eller hämta ved till spisen. Min bror behövde naturligtvis aldrig hjälpa till med något…

Höjdpunkten i veckan var när pappa kom hem med Allers som han prenumererade på för sin mottagning. Jag läste sorgfälligt igenom alla novellerna och serierna och fick mitt livs första idol i Mandrake, som jag fortfarande uttalar som det stavas. Sedan den tiden har jag alltid varit svag för herrar i slängkappor med rött eller vitt sidenfoder på insidan.

 

 

 Krokeks numera nedlagda station. Till vänster om stationen fanns en kiosk där jag varje vecka under sommaren inhandlade ett exemplar av Karl Alfred.

1951 sålde familjen sommarstället eftersom kommunen hade bestämt sig för att dra en väg tvärs över vår tomt. Området skulle därefter exproprieras. Huset och ladan revs och på åkern och tomten byggdes flerfamiljshus. Det enda som återstår är den gamla klätterbjörken.

 

 

Idag ser det ut så här. Det enda som återstår av vår tomt och vårt hus är vår klätterbjörk i mitten av bilden.

 

Gamla Konsumaffären, röd på den tiden, och som jag aldrig begrep varför jag aldrig fick handla i eftersom den låg precis tvärs över vägen från vår tomt räknat. I stället fick jag gå långt förbi och handla i Ruben Flinks affär som låg mitt emot stationen nästan en kilometer längre bort...

 

 

Konsum har övertagt Ruben Flinks affär idag...

 

Övriga lördagsbloggare hittar man i marginalen till höger på min blogg.